Lästa böcker

onsdag 30 juni 2010

Döden

Idag fick jag ett email som gjorde mig helt chockad. L träffade jag på onkologen och senare var vi på Lydiagården samtidigt. Nu är hon död.

Hon var knappt 50 fyllda, hade barn. Hon arbetade i den mån hon kunde. Hon verkade vara en väldigt stark person. Hon skulle skriva en humorbok om bröstcancer som jag såg fram emot att läsa. Jag träffade henne för 4 månader sedan. Och nu är hon död.

När vi fick veta att hon hade fått återfall samlade jag ihop pengar från Lydiagruppens och jag gjorde ett kort i hennes favoritfärger och sedan skickade jag ett blombud till henne. Hon blev jätteglad skrev hon i sitt mail. Jag skrev inte tillbaka den dagen för jag blev så berörd av det hon hade skrivit. Jag tänkte skriva tillbaka men det hade inte riktigt blivit av. Och nu kan jag inte det för nu är hon död.

Genom cancerforumet lärde jag lite känna några kvinnor där som var sjuka. Vissa var väldigt sjuka. Under ett halvår är det väldigt många som har dött. De flesta har jag inte haft så mycket kontakt med men vissa hade skrivit på min blogg, vissa hade jag skrivit lite med på forumet. Den första som dog gjorde mig mest chockad, hon var den jag hade haft mest kontakt med och hon var också den som var yngst, hon var bara 22 och hade haft cancer sedan hon var 16. Det är helt vansinnigt, vilken vidrig sjukdom. Jag sitter och gråter men samtidigt är jag så jäkla arg! En sådan smygande jäkla feg skit som kan ligga och lura i många år innan han hugger till. I vissa fall räcker det med ett hugg medan andra får hugg efter hugg efter hugg tills de inte klarar det mer.

Jag vill inte vara i denna svängen längre. Alla kamrater jag lär känna här riskerar ju att dö. Även jag, det finns en risk att jag får återfall, metastaser och dör. Men man kan ju inte gömma sig för döden, varken för egen eller för andras död. Men som det är nu vill jag det. Jag vill inte träffa någon som kanske dör i förtid. Men det är ju ganska besvärligt att tänka så för det finns ju inget sätt att veta.

Kan man vänja sig vid döden? Om man lärt känna tillräckligt många sjuka dels på onkologen, dels på Lydiagården, dels på projektet LoA jag var med i, dels i olika forum. Det finns andra jag har träffat som det ser lite illa ut för. Men jag har blivit så rädd att jag inte har vågat att ta kontakt. Jag vet inte om jag klarar av att förlora människor nu. Men jag kan ju inte skydda mig.
Jag skall maila C imorgon och fråga hur det är med henne, förhoppningsvis bättre än vad de trodde sist jag träffade henne på onkologen.

Jag var inte redo att lära känna döden än. Varför kommer han redan nu? Jag vill inte möta honom för egen skull men jag vill inte heller vara med när han tar andra i min närhet även om det inte är i min omedelbara närhet. Jag vill säga upp avtalet med döden, åtminstone i 50 år till. Både för egen del och för andra i min närhet. Jag vill inte att döden skall följa mig genom att ta andra som jag känner!!!

Det är så fruktansvärt orättvist. Unga människor som har barn, som gör vad de kan för att vara positiva och bra människor. Allt gott de kunde gjort om de hade fått levat.

Nej, idag vill jag verkligen inte vara med.

tisdag 29 juni 2010

Samverkan av mediciner

Jag tror att mina mediciner tillsammans gör mig till en väldigt förvirrad människa. Jag försöker leta upp några mail men det är inte så lätt när jag var 3:e sekund glömmer vad jag letar efter. Iblan kommer jag inte på att jag glömt så då fortsätter jag att leta, stor idé när jag har glömt vad jag letar efter! Ibland kommer jag på att jag har glömt och då får jag stanna upp för att komma ihåg det viket kan ta en liten tid. Det tar ganska mycket energi för övrigt!
Sovpilla + Tamoxifen = en mycket snurrig Inger (som för övrigt borde gå och lägga sig nu).

Nattinatt

onsdag 23 juni 2010

Manglad

Nää, inte heller denna gången räckte orken.
Idag har jag känt mig både manglad och tröskad samtidigt. Jag svårt att stiga upp för jag kunde knappt stå på benen idag. Dels gjorde både fötter och ben ont och dels så bar de mig knappt. Jag har även ont i nacke och skuldra. Jag tycker det är märkligt att det sätter sig så direkt i kroppen. Det hade ju räckt att bli trött, jag behöver ju inte känna mig mosad också.

Men det är bara att försöka lyssna bättre på kroppen. Och just därför skall jag stänga ner datorn nu och snart göra mig redo för sängen. Kanske gosa lite kisse innan jag somnar. Japp, det låter som en bra plan. Jag skall försöka tvinga mig att inte göra något mer. Det är så lätt att jag ser något som behöver göras på vägen och så glömmer jag av att jag skulle lägga mig och så blir klockan halv tolv igen!

Men idag skall jag blunda på vägen till sängen så jag inte hittar något som jag "måste" göra!

Nattinatt

tisdag 22 juni 2010

Lång och innehållsrik dag!

Oj, vad det har varit mycket idag. I alla fall känslomässigt!

Jag inledde dagen med att hälsa på ätstörningskliniken som skall lägga ner. Helt galet, det är en otroligt bra klinik med väldigt bra personal (nåja, de flesta i alla fall, man kan ju inte tycka om alla!)
Idag var sista dagen alla var samlade vilket var en bra dag att titta in. Jag pratade knappt med min behandlare alls, jag kände inte alls för det faktiskt. Hon var ok men hon tittade för mycket på teorierna och missade att se mig trots att jag påtalade vissa saker flera gånger. Deras behandling är efter en teori av någon tysk läkare och de använder sig av KBT. Jag har läst en del psykologi och jag har gått i KBT tidigare. Jag sade till min behandlare att jag inte trodde att jag verkligen fick in allt i huvudet utan jag agerade utifrån den inlärda kunskapen. Det kan låta som en märklig sak men det är stor skillnad - att säga något man verkligen menar eller att säga något man vet att den andra vill höra. Men hon sade att hon var så duktig på sitt arbete att hon skulle märka om det var så. Det gjorde hon inte.

Nåväl, jag fick ändå mycket ur den behandlingen. Den var väldigt bra. Men jag kände inte direkt för att prata så mycket med henne. Hon är ok men hon är inte viktig för mig längre. Däremot var märkligt nog de två tjejerna i receptionen det. Märkligt i denna meningen baseras på att de ju inte hade någon behandlande roll, de var bara trevliga och rara. Och det är inte så bara! Där blev jag sedd och lyssnad på som individ -verkligen. Jag blir nästan lite tårmild bara jag tänker på mottagandet jag fick där idag. Det var fint!

Lite senare var det dags för lunch. Jag hade bestämt träff med två kvinnor från cancerforumet och det var första gången vi sågs. Oj, vad trevligt det var och som vi pratade! Märkligt att man kan ha så mycket att prata om första gången man ses. Fast vi har å andra sidan en hel del gemensamt. Det är så givande att träffa andra i liknande situation, det hjälper så mycket! Det är så oerhört skönt att slippa försöka förklara - de bara vet! Jag var tvungen att gå efter 3 timmar men jag hade kunnat stanna kvar där mycket längre!

Och anledningen till att jag var tvungen att rusa var att jag hade tid för klippning. Japp, min första! Jag har sett fram emot det ett tag men nu när jag var på väg dit blev jag nästan lite nervös! Jag har fått så mycket lockar och jag vill inte förlora dem! Varken till saxen eller till någon annan hårförändring! Man får ofta lockigt hår när det först växer ut men det händer också ofta att det blir rakt igen efter ett tag. Men jag vill behålla mina lockar! Hon klippte inte så mycket utan bara så att det blev liksom en form, en frisyr. Hon tyckte också att jag skulle behålla mina fina lockar. Jag känner mig faktiskt fin!

Idag har jag blivit sedd som människa, som individ. Det är tyvärr inte så ofta det händer och det är lika överväldigande och känslosamt varje gång.

--------------------------------------------------

What!?
Alltså, nu är världen upp och ner.
Jag är väldigt förtjust i programmet Trädgårdsfredag och vi har det på nu eftersom vi missade förra programmet. Vem ser jag inte där om inte min onkolog!? Vad katten gör han där och varför förstör han mitt program! Jag vill verkligen inte bli påmind om denna skit mitt i ett sådant myspysprogram. Bara synen av honom där fick mig att störtgråta!

Bort, bort, bort.
-------------------------------------------------

Det har i alla fall varit en riktigt bra dag men nu är jag oerhört trött!
Nattinatt

måndag 21 juni 2010

Vem kom på det?

Och förresten, vem var det som kom på att jag skulle börja avfrosta frysen klockan halvnio en måndag kväll när det egentligen fortfarande är ganska varmt inne. Jag fläskade på med massa varmt vatten och värmeblås och lite försiktigt med en kniv. Det gick på 1½ timme. Jag skrev upp allting som fanns i frysen så nu vet jag exakt vad vi har. Jag brukar göra det, vet inte vem det är som inte följer mitt goda exempel här hemma.

Egentligen hade jag behövt tvätta min braiga protesBH. Jag har två, en som är bra och en som är sådär. Hinner nog inte göra det imorgon innan jag skall iväg.

Nu är klockan mycket och jag har gjort en massa fast jag inte skulle...
Skulle bara...

Dålig sömn gör mig på dåligt humör!

Jag har sovit bättre ett tag. Och då blir det liksom ännu värre när det blir sämre igen. Glädjen över att få min välbehövliga vila raseras helt på bara en natt. Och sur blir jag, riktigt sur!

Vi var i sommarstugan i helgen och åkte upp redan sent på fredagen så vi skulle kunna vakna där. Det är så skönt att vakna i det gröna. Dock inte denna gången. Jag hade en av mina svettfrysningsnätter och de är fullständigt vidriga! Hade jag bara varit vaken hade jag kunnat försöka justera täcket/värmen men det är ju när jag sover. Först blir jag varm och varmare och till sist badar jag helt i svett, riktigt vidrigt. Efter ett tag torkar det mesta in (fräscht va!) men då är ju täcket lite yukkigt. Hade jag varit vaken hade jag kunnat gå upp och torka av mig eller duscha av mig när det är som värst men jag sover ju!! Och så vaknar jag av att jag liksom blötfryser.

Jag läste någonstans om en pyjamas som var bra för detta, kommer dock inte ihåg hur. Jag skall nog försöka leta upp det och läsa på. Fast om jag svettas så om jag sover i ingenting, hur kan de då vara bra med en pyjamas? *funderar* Jag tänkte också köpa ett täcke enbart i bomull för jag tänker att de andas lite bättre än de vanliga sommartäckena som är polyester i. Jag såg att Jysk hade det. Jag tänker inte på Jysk som en kvalitetsaffär men finns det ett bra täcke där för mig så köper jag det. Jag har aldrig sett tunna täcken annat än med polyester i.

Nästa nattens sömn blev förstörd av sambons eländiga snarkanden. Han brukar faktiskt inte snarka så mycket när vi är i stugan så jag blev helt chockad. Funderade på att spela in det för att han skulle få höra det själv men nää, blev inget. Men till slut orkade jag inte så jag gick in i ett annat rum. Tur att vi har en stor del av huset så vi har många rum så jag helt kan komma ifrån snarkningarna. Däremot är det rummet husets absolut varmaste rum, det är gräsligt varmt! Men jag hade väl tur för det var inte så varmt på morgonen. Om solen står på går det inte ens att vara därinne.

Så två dagar i rad sov jag dåligt. Hur blir jag då? Tja, jag kan komma på flera sätt att beskriva mig: sur, arg, ledsen, irriterad, kinkig! Mest arg faktiskt!

En av sambons mostrar (de är 4 systrar som delar på denna länga med 4 lägenheter) var där med sin man och deras vuxna barn och tom barnbarnet.

Alla är jätterara, väldigt sociala och trevliga men de vill inte prata om otrevliga saker. De frågar inte hur det är. De säger att nu är väl allt bra för jag ser ju så himla pigg och fräsch ut. Jag vet inte vad jag skall svara på det. Förra gången jag träffade dem försökte jag förklara hur det är. Det enda som syns är ju håret, jag antar att det är det de menar som gör att jag ser pigg och fräsch ut - är det för att jag har hår? Ja, det växer ut igen. Tror vissa per automatik att man är frisk då? Jag har fortfarande biverkningar av cytostatikan, jag har fortfarande ont efter operationen och vad det har fört med sig. Jag är enormt trött. Det tar tid. Jag tror jag hörde någonstans att det kan ta 2 år att återhämta sig från en sådan här pärs.

Denna familj är väldigt social, skrattar mycket och är både sociala och aktiva och trevliga. Men jag har blivit lite konstig angående dem. Dottern pratar inte med mig direkt och jag har fått för mig att det är för att hon tycker att jag är misslyckad, dum, fet och ful när hon faktiskt är lyckad.
De får upp mycket hos mig. Jag kan känna mig så otroligt ledsen när vi har pratat med dem en stund. Jag ser närheten, kärleken och skratten och retandet, allt som jag vill skall ingå i en familj. Men det finns sannerligen inte sådant i min familj, ingenting av det. Jo, retandet fanns men det var på en helt annan nivå och inget man vill ha.

Så varannan gång jag träffar dem blir jag glad att träffa dem och prata med dem för det är roligt och intressant. Andra gånger blir jag bara nedstämd för jag blir så ledsen eftersom jag så otroligt gärna skulle vilja ha det så. Vara både innesluten och omsluten av familjen. Det har jag aldrig varit.

Jag sov inte gott inatt heller, svettfrysningar. Inatt skall jag försöka öppna mer, nu VILL jag sova, nu BEHÖVER jag sova.

Nattinatt

Snurr

Jag skall verkligen inte skriva när jag har tagit min kvällsmedicin, jag förstår ju knappt vad jag själv skriver! Dagen efter när jag läser det blir jag helt förvirrad. Ungefär lika förvirrad som skribenten verkar vara!

Eller så skall jag göra det bara för att ge mig själv ett gott skratt på morgonen! Det ser ju ut som om katterna har trampat runt på tangenterna! :-)

torsdag 17 juni 2010

Men jag har väl inte gjort något idag?

Jag tycker inte att jag har gjort så mycket idag. Men det tycker jag ju varje dag.

Jag inledde dagen med att slösurfa så jag glömde att äta frukost, den blev sen. Det gör jag också nästan varje dag. Glömmer att äta frukost - men bara nästan. Mitt ätande är obra för tillfället.

Idag var en sådan dag som är svårt att ta sig ut i. Det har inget med vädret att göra, det handlar väl bara om hur jag mår antar jag. Och förvisso, hur gärna jag vill ta mig ut i vimlet, det är nog det som är det största hindret. Men jag bestämde mig för att gå till en second hand affär som jag tycker om. Det är inte så att jag storfyndar där så ofta men jag tycker ändå om den och ibland blir det riktigt bra. Som idag. Jag var inte alls på jakt efter klänning men där fanns en härlig olivgrön klänning i linne som hoppade upp i famnen på mig och ville provas. På väg till provrummet såg jag en del hattar som hängde och där hittade jag en alldeles, alldeles perfekt till mitt lilla huvud! Jag har konstig form på min hvuud, det är liksom platt därbak så det är inte mycket som passar bra men denna var som gjord för mig och jag blev så otroligt glad, jag kände tom en liten tår. Jag behöver verkligen en hatt som skyddar mig mot strålarna mot huvudet nu när jag inbte har så mycket hår som skyler skallen. Denna var röd och vit ochakkdekes lagom stor för mitt huvud, den passade perfekt i mitt tycke! Stefab tycjer söjer att deb öer höttefyk ne bhag gukkar deb-1

Provningen¨
Hatten såg jag direkt att jag skulle ha, den vara bara så jag, Den var fin och den passade bra, jag tar den. Det stod inget pris och hon hade ju kunnat säga vad som helst men hon sade 20 vilket var ett väldigt generöst pris.

Klänningen skulle jag ju ockå prova och det gjorde jag. När jag fick på den såg jag att den var hemmasydd. Den vara lite tajt så jag tänkte att den kunde väl ändå varit 2 centimeter bredare. Jag tittar lite närmare i sömmarna och det visar sig att det var någon som hade sytt in den 1 cm i varje sida. Vad blir det...jo, det blir 2 cm!!! Haha, det var så himla läckert! Jag blev så himla glad!

Jag gick vidare och kollade om de hade fina skedar och de hade några jag ville ha. Jag har läst om någon som på Etsy gör sådana här vackra och läckra namnskyltar och jag ville göra några sådana till mig! Hjälp vad jag fick banka och banka. De är inte helt färdiga än, får se hur många fina skedar jag hittar.

Jag fick springa inom ClasOhlson för att köpa små stansar för att kunna stans i skedarna. Med först skulle jag banka ut själva rundningen av skeden. Hjälp vad jag bankade här hemma. Högt var det tros hörselkåpa, jag spräckte både bänkskivan och en skärbräd och flera handdukar som jag hade emellan för att inte få så mycket spår. Jag blev ganska trött av det bankandet men det kommer att bli så häftigt! Jag har under några veckor funderat på vad jag skall ha för namnskyltar men detta var ju det självklara valet!

Efter det hade jag tänkt baka men trots att jag handlade på vägen hem fick jag ändå inte med mig vad jag behövde så det får bli en annan dag.

Jag satte mig i solstolen på balkongen och läste lite i en av böckerna jag lånade på bibblan, mycket intressant! Jag satt väldigt obra men jag ville läsa så jag satt kvar. När jag bläddrat genom boken gick jag men det var redan kört. Jag kan inte sitta så med min nacke, inte ens under en kort stund. Det straffar sig direkt.

Till middag gjorde vi, det är inte sällan vi gör så mycket av matlagningen tillsammans. Jag antar att han likväl som jag vill ha all kontroll då. Det blev färsk citronpasta med massor av basilika, salvia och oregano och jag slängde på lite ruccola på sidan av tallriken. Det märkliga är att man smakade inte örterna så mycket! Citronsmaken tog över ganska mycket. Men det var racknarns gott ändå! Sådan här lätt mat och inte nödvändigtvis tungt kött tycker jag om.

Sedan har jag pysslat en del med mitt växthus, det växer så det knakar. Men så skall det ju vara, det är ju själva definitionen av växthus. Jag har en massa basilika, otroligt mycket, men så älskar jag basilika väldigt mycket också! Jag har oregano, mumma, koriander, ananassalvia, citronmeliss, rosmarin, krasse, kamomill osv. Där finns blommor också men jag tycker att örterna är det roligaste och det godaste! De växer med olika kraft (precis som vi människor gör) och det är en ren njutning att gå ut och dutta med dem. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om det!

Sedan har jag grejat och vi var ute och köpte glass och jag har målat och pysslat lite och nu är jag helt färdig. Hur kan jag vara det, jag har ju inte gjort något idag...heller...

Nu skall denna tröstlösa, nej, jag menar bröstlösa kvinna gå och lägga sig. Jag är lite snurrig av medicinen.
Nattinatt

onsdag 16 juni 2010

Bibblan

Det blev ett besök till biblioteket idag och sedan ut till parken för att läsa en stund. Jag hann läsa ut en av de böckerna jag lånade. Jag lånade faktiskt ingen facklitteratur, Lotta, du känner visst mig! ;-)

Biblioteket är en av mina absoluta favoritställen, jag kan sitta där i hur många timmar som helst. Idag satt jag inte så mycket utan rände mest runt eftersom allting håller på att flyttas runt. Först gick upp till pysselboksavdelningen och den fanns kvar där. Sedan gick jag upp till de skönlitterära böcker men de var flyttade så jag fick gå ner igen. Väl nere kom jag på att det var en bok som jag hade fått höra är så bra och jag tror den skulle kunna vara på psykologin vilket nu har flyttat upp till 4:e våningen. Jag lallade runt på alla 4 våningar i deras läskiga trappor där man kan se ner. De sista gångerna åkte jag hiss. En sådan omflytt är jobbigt för en som typ saknar lokalsinne!

Men böcker fick jag med mig hem och nu skall jag försöka sitta och bara lääsa. Jag har lånat lite blajböcker som jag inte engagerar mig så mycket i utan bara maler genom. Det skall bli härligt, jag älskar att läsa! En bok i handen, sitta skönt, en katt på magen och en kall citron Loka vid sidan om - åh, gärna lite jordgubbar också. Det får jag nog gå och handla imorgon.

Jag är lite onykter av min sovmedicin, jag skall nog gå och lägga mig nu. Undrar om Effiekatten vill få fram sin åsikt. Hon sitter precis framför tangentbordet precis som att hon bara väntar på att jag skall sluta så hon kan få sätta igång. Lilla sötnosen.

Ja, lägga mig var det ju.
Nattinatt

Yogaslut

Jag fick ju några gånger extra på yogan som jag tyckte var så fantastiskt bra. Förra gången ringde onkologen återbud eftersom instruktören var sjuk. Idag fick jag ett mail om att det skulle varit den sista gången så nu är det slut - på riktigt! Jag trodde sista gången var denna veckan så jag blev riktigt ledsen. Även om jag hittar annan yoga eller gör det hemma själv var det så speciellt med henne, hon var så otroligt duktig och rar. Jag kommer att sakna det oerhört!

Ersättning

Det hjälpte visst inte att få höjd lön, inte ens om det är med hela 27%. För att få höjd ersättning måste höjningen vara INNAN jag började på arbetslivsintroduktionen. Så mina fina 27% blir summa 0 kronor. Varför skall allt vara så krångligt?

Min handläggare på AF

Jag har en sådan tur, jag har fått en fantastisk handläggare på AF. Hon ser mig, hon lyssnar på mig, hon lyssnar på vad jag INTE säger, hon försöker förstå min situation och hon reagerar, hon är engagerad och vill det bästa för mig. Vilken tur jag har.

Hon säger att hon är så engagerad för att jag är det. Jag har en sju(svärord) vilja och kapacitet och det är det som ger henne energi. Det blev jag glad av att höra. Jag är inte bara en spratteldocka utan jag påverkar själv.

Konstigt nog är det inte alltid järnvilja och kamp som tar en vidare. Ibland måste man släppa det för en stund. Jag har alltid kämpat, alltid trott att jag har behövt göra det. I kontakten med min arbetsgivare har det inte gett mig någonting. Jo förresten, det gav mig en utmattning. I det fallet hade det varit bättre att slappna av och bara låta allting vara, i alla fall ett tag. För då hade jag kunnat läka. Istället har jag hela tiden pressat mig själv. Trots att jag varit sjukskriven ganska länge har jag inte varit "sjuk". Jag kämpade om möjligt ännu hårdare än när jag arbetade.

Nåväl, tillbaka till AF.
Jag har en hög av papper som är sådär någon centimeter tjock, det är mycket att hålla reda på. Ibland står det så konstigt att jag inte fattar vad de menar. Ett sådant papper hade jag med till AF förra gången jag träffade henne. Det handlade om min ersättning och vi kom att tala om min lön. Det har jag nog skrivit om tror jag. Hon blev så chockad och upprörd över nivån. Det samt arg har jag varit i många år men det är ingen annan som har delat den uppfattningen. Detta var första gången och det gjorde mig så otroligt glad. Någon reagerade på orättvisan i mitt fall.

Hon ringde upp personalkontoret på min arbetsplats och sade bara att här är något fel och det måste vi rätta till. Efter några dagar fick hon ett mail med en 27 %-ig höjning av min lön. Och märk väl att även med denna höjning ligger jag en bra bit under vad jag borde haft. Men det är ändå fantastiskt. Med ett enkelt samtal höjde hon den på ett bräde med 27 otroliga procent!

Min glädje med detta handlar inte speciellt mycket om själva ersättningen. Den stora delen är att någon reagerar, någon kämpar för min skull. För henne var inte samtalet speciellt jobbigt men det hade det varit för mig. Jag har haft ett antal sådana samtal de senaste åren, jag har gjort allt jag har kunnat, ringt hur många samtal som helst för att ändra lönen men inget har hjälpt. Men för henne räckte det med ett samtal och en attityd.

Hon tittar på det som är positivt och förstärker det. I vårt samhälle är det tyvärr tvärtom, man tittar på det som är patologiskt och allt koncentreras omkring det. Som sjukskriven blir det svårt att värja sig från allt som är "dåligt" och det påverkar också hur jag identifierar mig.

Nu har hon semester och jag kommer inte att träffa henne på ett bra tag. Det är lite jobbigt på flera sätt. Jag är ivrig att komma igång, jag vill inte förlora mer tid. Trots att jag inte har tillräckligt med ork vill jag ändå börja med något. Hon tyckte det var för tidigt, jag borde träna mig på att kunna ta pauser och ta det lugnt sade hon.

Jag tänker ofta i form av både färger och bilder. Det är ett lättare sätt för mig att komma ihåg saker. Vissa saker är extra viktiga för mig och då är det både enklare och snabbare för mig att komma ihåg en bild. Vi har pratat en hel del om att jag har sådan vilja, jag vill så mycket och så snabbt, jag har inte så mycket tålamod, jag vill att allting skall hända direkt. Speciellt när det gäller min sjukskrivning har jag dåligt tålamod eftersom jag inte vill tappa mer tid. Vi jämförde det med att bygga ett hus. Jag är inte på samma ställe jag var när jag slutade arbeta, jag kan inte fortsätta med huset jag arbetade på då. Jag får börja om. Jag har tidigare tänkt att det är ett misslyckande att behöva börja om men det är det inte nödvändigtvis. Detta huset kanske kommer att bli ännu finare och bättre lämpad för mig. Men jag kan inte fortsätta bygga på tornet jag var på tidigare, jag får gå tillbaka till grunden.

Grundarbetet är ju alltid viktigt, vad man än gör. Skall du måla eller tapetsera blir det inte så bra om du slarvar med grunden. Jag kan se ruinen, grunden framför mig. Den är av vit puts och är belägen i väldigt vacker natur. Efter vårt samtal känns det riktigt lockande att se till så jag bygger upp grunden ordentligt. Denna grund är ju det som jag skall bygga på senare så det måste vara en riktigt stabil och rejäl grund. Det är svårt, hjälp vad svårt det är men så viktigt. Men detta nya hus kommer att bli även bättre än det gamla.

Manodepressiv?

Jag verkar nog lite manodepressiv för typ vartannat inlägg här är positivt och vartannat osar ledsamhet. Det är jag inte. Jag har bara svårt att balansera min ork. Min vanliga aktivitetsnivå är ganska hög, jag vill ha saker att göra. Men nu orkar jag inte. Dock glömmer jag det och försöker ändå och då rasar hela min kropp och när jag är sliten får jag mer värk och jag blir ledsen. Det är som när man har feber, inte kattsingen är man glad och positiv då. Inte jag i alla fall eftersom jag brukar få alla läskiga STORA manliga baciller.

Märkligt nog glömmer jag hela tiden att jag inte orkar. Jag tror att jag gör det. Typ varannan dag när jag har vilat och är lite bättre så tror jag att jag kommer att orka. Det gör jag inte. Det räcker inte att vila en dag, jag skulle behöva ta det lugnt i någon, några veckor för att få upp lite ork. Men hur skall man klara av att ta det lugnt i flera veckor!? Jag blir rastlös bara jag inte gör något på en dag!! Eller kväll, det räcker att jag sitter framför TV:n under en kväll för att det skall börja krypa i mig. Det händer ofta att jag lämnar rummet efter en halv film. Det känns så onödigt och slösaktigt att sitta där och bli matad, speciell om det inte är en bra film. Och tja, det är det sällan i mitt tycke.

måndag 14 juni 2010

Illamående

Det var länge sedan jag mådde såhär illa. Närmare bestämt sedan i slutet av september.

Jag får nog inse att jag har blivit om möjligt ännu känsligare nu. Vi åt gamas al ajillo ikväll och det är det jag reagerar på, den är ju ganska fet. Jag klarar inte ens av att skriva om det, jag går och lägger mig. Vilken tur jag har bäddat rent!

Nattinatt

lördag 12 juni 2010

Tack för er värme

Tack söta för kommentarerna efter gårdagens inlägg. Det var väldigt jobbigt att skriva men jag tror att jag behövde göra det. Därför var det extra värmande att läsa era fina kommentarer!

Tandis

Jag var förresten hos tandis igår för att fixa tanden. Jag hade bitit av en bit av tanden och det fanns två alternativ för att fixa det; antingen en vanlig lagning som dock inte nödvändigtvis höll så länge samt att sätta på en krona som var hållbart men också 3 gånger dyrare. Tandis frågade vilket jag ville göra och jag blev helt förvirrad, jag kan inte sådant här! Men jag valde det som var mest hållbart i alla fall, jag gillar kvalitet.

Eftersom det var en akuttid hann hon inte göra mer än att jämna till och lägga en lagning tills jag kommer nästa gång. Ni vet hur det är hos tandis - man ligger i den där stolen och ser bara taket och lampan och munskydd och vitt, det luktar konstigt och borren avger ett så vidrigt ljud! I vanliga fall tänker jag inte på det så mycket men denna gången blev jag så otroligt påmind om hur det var för exakt ett år sedan när jag låg lika försvarslös och utlämnad på en brits. Jag var riktigt på väg att få panik, jag kände hur jag spände mig i hela kroppen. Men som tur var så gick det snabbt så jag kunde få ner pulsen igen. Däremot ser jag inte fram emot nästa gång eller nästa igen - det kommer att behövas två gånger för att fixa tanden. Jag får nog försöka bearbeta det så att det inte blir lika jobbigt. Två timmar i den stolen är inte roligt i vanliga fall, det behöver ju inte bli värre!

Jag har tänkt mycket på detta med tandläkarbesök. Jag har otroligt dålig inkomst men jag har alltid försökt spara så jag har reserver ifall jag behöver. Dessutom har jag en generös sambo som betalar bra mycket mer än vad jag gör. Men tänk om det inte hade varit så. Tänk om jag hade varit singel och haft denna dåliga ekonomi så länge att mina reserver urholkats. Vad hade jag gjort då? Jag kanske inte alls hade kunnat gå till tandis ens för ett kostnadsförslag! Så ser ju verkligheten ut för många. Så fasansfullt. Jag gick ett dygn med en liten bit av tanden som hade gått av och jag har haft svårt att äta, det har gjort ont och jag mår illa eftersom det är längst bak. Tänk att behöva gå så för att man inte har råd. Så lyckligt lottad jag ändå är.

fredag 11 juni 2010

Ett år sedan operationen

Idag är det 1 år sedan min operation, ett år sedan mitt bröst amputerades, ett år sedan jag på allvar slängdes in i denna karusell. Jag har opererats en del gånger tidigare men jag har inte alls jobbiga minnen från dem, det var operationer tänkta att göra mig bra. Det var visserligen mastektomin också men det var ju samtidigt en operation som stympade mig.

På ett sätt är det etsat i mitt minne men samtidigt kommer jag knappt ihåg det alls. Vissa delar finns tydligt kvar, jag kommer starkt ihåg hur jag kvällen innan satt i badkaret för att skrubba mig inför operationen och jag satt och storgrät.

Operationsdagen inleddes som gårdagen avslutades, med en skrubbande desinficerande dusch. Det gick ganska snabbt att göra mig i ordning. Inga krämer, smink, hårgrejs eller frukost. Bara dusch och på med rena kläder. Vi bor så nära sjukhuset så vi gick dit. När jag kom ut i trappan frös jag liksom till is, jag kunde inte röra mig, jag var så fruktansvärt rädd. Min sambo fick nästan dra mig nedför trapporna och iväg till sjukhuset.

Precis utanför dörren blev det stopp igen, jag kunde verkligen inte förmå mig till att gå genom dörren. Men jag var tvungen. Fast hade inte min sambo varit med kan jag inte garantera att jag hade stannat kvar. Sedan är det ganska luddigt. Vi träffade en sköterska som var väldigt rar och som försökte lugna mig. Vi träffade läkaren, hu. Läskig människa. Han var mer som en maskin än en människa. Jag bad honom förklara i detalj hur operationen skulle utföras men han svarade bara väldigt vagt. Jag vet inte om han inte förstod att jag verkligen ville veta eller om han inte tyckte att det var lämplig information precis innan operationen.

Sedan fick jag komma upp till avdelningen, till rummet. Där sattes en nål i handen och jag antar att jag fick en del förberedande mediciner. Kuratorn kom upp en stund, jag antar att det är kutym inför operationerna. Det blev lite försenat och ju längre tiden gick, ju räddare blev jag. Jag är ingen rädd person, eller jo, det kan jag vara men absolut inte i sådana här fall. Jag anser mig vara tuff i detta fallet, jag tål smärta och jag är inte besvärad av blod eller operationsbilder. Tvärtom är jag i vanliga fall fascinerad av det. Men nu var jag inte så tuff längre, tvärtom kan jag inte komma ihåg att jag någonsin har varit så rädd tidigare.

Sambon fick följa med till dörren precis utanför salen där jag skulle sövas ner. Jag tror säkert att han tyckte det var lika jobbigt som jag tyckte. Det var trevlig personal där men vad hjälpte det? Väl på operationsbritsen fick jag nästan panik. När de injicerade medlet i handen gjorde det fruktansvärt ont och det blev konstigt att andas så jag fick panik. Och i den paniken somnade jag.

I nästa ögonblick vaknade jag. Fast det hade säkert gått en 4-5 timmar sådär. Jag kommer inte ihåg hur det kändes men det är fullständigt vidrigt att vakna ur en narkos. Efter ett tag fick jag komma upp på avdelningen och jag vet att min sambo hälsade på mig på kvällen men jag kommer inte ihåg så mycket mer.

En sak som förvånar mig mycket är omvårdnaden. Det var många mycket bra sköterskor men jag blev ganska chockad över att detta sågs som ett rutiningrepp. Jag hade fruktansvärt ont och jag var väldigt ledsen men där fanns ingen att prata med alls. Vanligtvis kommer man hem dagen efter men jag fick stanna där i 4 av olika anledningar.

Fredagen började inte bra. Jag klarade av att gå upp och äta frukost men sedan gick det inte längre. Jag försökte tvätta av mig på toa men jag kände hur allt svartnade mer och mer så till slut fick jag ringa på hjälp utan att jag ens hade kunnat klä på mig. Jag har svimmat tidigare och det har inte varit så farligt men detta var fruktansvärt. Allting svartnade verkligen och jag förlorade medvetandet under en tid. När jag vaknade upp mådde jag fruktansvärt dåligt, kräktes och krampade, det var fullständigt vidrigt. Förvirrande var det för hela sängen var omgiven av vitklädda människor, det var allt jag kunde se utan mina linser. Det första jag gjorde när jag hade vaknat till liv var att få upp frukosten jag precis hade ätit.

Sedan blev det inte mycket bättre. Jag hade svårt att äta, jag kunde inte få ner maten, jag mådde illa av allt. Till slut efter några dagar var jag tvungen att stoppa i mig näringsdryck och hur vedervärdigt det än var så blev det bättre. Samtidigt var jag hela tiden snurrig, det kändes som att jag var på gränsen till det svarta hålet precis hela tiden. Inte när jag låg stilla men så fort jag rörde mig var jag halvt på väg att svimma. Jag försökte prata med sköterskorna om detta men det var ingen som brydde sig. Hur kan man inte göra det? Dessutom hade jag kramper/ryckningar men likadant där, det var ingen som tog det på allvar.

På måndagen skulle jag få åka hem, efter 4 dagar. Innan jag blev utskriven skulle jag tillsammans med en sköterska få titta på bröstet. Jag blir vanligtvis inte illa berörd av operationsbilder eller ärr men detta fick mig nästan att svimma, jag var tvungen att sätta mig ner. Det såg fruktansvärt ut, helt fruktansvärt!

Jag vet att vi tog taxi hem men jag har inget minne av det. Jag undrar än idag hur jag klarade av att ta mig uppför dessa hemska trappor. När vi kom hem fick jag ett litet fint paket av sambon, jättegulligt. Men jag var så trött och så snurrig att jag knappt klarade av att öppna det, helt galet. Ett blomsterbud kom med otroligt vackra blommor med en tillhörande fantastisk present som fick mig att gråta en skvätt. Men samtidigt var det nästan för mycket just då, jag mådde så dåligt. Skämdes gjorde jag samtidigt för jag borde väl bara varit glad!?

Dagen efter skulle min sambo egentligen ha åkt till Stockholm med jobbet. Jag brukar aldrig ha synpunkter på det men när han frågade mig om jag ville att han skulle stanna hemma sade jag ja. Jag mådde så dåligt att jag inte ville ha honom för långt borta. Och tur var det.

En god vän kom och hälsade på mig på tisdagen, dagen efter jag hade kommit hem. Jag hade varit snurrig hela dagen men låg och vilade när hon ringde på. Jag tog mig upp till dörren och öppnade och kollapsade nästan på tröskeln, det bara svartnade. Sedan fick jag ligga i över 2 timmar och vänta på att det skulle lugna ner sig. Det måste ha varit väldigt obehagligt att se mig sådan. Jag ringde till bröstmottagningen men jag fick ingen hjälp därifrån, de var helt kallsinniga och sade att då fick jag åka till akuten. Det ville jag verkligen inte men eftersom jag inte blev bättre fick jag ringa efter ambulans.

På akuten tog de väl hand om mig men de hittade ingenting så jag fick åka hem. Denna gången tog det riktigt lång tid att ta mig uppför trapporna. Jag satt och vilade när grannen under oss kom hem, han såg helt förskräckt ut när han såg mig. Men både grannen under och grannen över oss är läkare så jag kan väl känna mig ganska lugn ifall jag behöver ytterligare assistans.

Dagen efter mådde jag mycket bättre i alla fall med yrseln. Efter några dagar till kom jag på vad det var som hade hänt. De hade felmedicinerat mig på sjukhuset. En medicin som jag vanligtvis äter fick jag inte ens halva dosen av och det gjorde mig så sjuk. Det gjorde mig också helt vansinnig. Räckte det inte med att plocka bort ett bröst? Var de tvungna att göra det ännu värre? Hur svårt kan det vara med medicin? Förra gången jag låg inlagd var 2004 och även då blev jag felmedicinerad, flera gånger tom.

Som tur är kommer jag inte ihåg smärtan. Jag vet att det gjorde oerhört ont men jag kommer inte ihåg det. Jag vet att jag nästan fick panik för precis alla rörelser gjorde ont och jag fann ingen position som jag kunde ligga/sitta i som var bekväm. Jag ville bara komma ut ifrån min egen kropp, bli räddad.

Summa summarum - det var en väldigt jobbig upplevelse och det är fortfarande svårt att tänka på det. Jag kände mig så utelämnad och ensam. Jag hade ingen aning om att operationen skulle påverka mig så mycket, att den skulle ge min värkfyllda kropp ännu mer värk. Jag hade inte förstått att jag skulle få så mycket känselbortfall eller att jag skulle bli så immobil och stel.

Och så är det än idag.

torsdag 10 juni 2010

Kroppens förfall

Igår kväll precis när jag stängt av datorn kände jag att jag hade bitit av en bit av en tand. Jag har aldrig gjort det förut, det känns väldigt obehagligt! Jag ringde direkt i morse till tandis men fick inte tid förrän imorgon tyvärr. Fast jag är ändå glad att jag kommer dit innan helgen för det är riktigt svårt att äta!

Jag känner överhuvudtaget att kroppen är mer känslig nu. Jag får exempelvis skoskav precis hela tiden, även av ingångna skor. Jag satt ute i skuggan och läste men var så inne i boken att jag inte märkte att jag hamnade i solen. Jag blev röd men brände mig inte, däremot fick jag lite soleksem. Hygienprodukter som jag aldrig haft problem med tidigare ger mig också besvär. Det finns många exempel.

Är det såhär det börjar när kroppen förfaller?

onsdag 9 juni 2010

Arbetsskadeanmälan, matlagning och trötthet

Jag är så trött idag att jag inte riktigt kan komma ihåg vad jag har gjort. Hur många gånger som helst har jag fått kämpa för att komma på vad dagen har innehållit. Och som så ofta förr förstår jag inte varför jag är så trött men nu när jag försöker komma ihåg så har det ändå blivit en hel del.

Jag började dagen med en promenad. När vi slutade i LoA-projektet föreslog jag att vi skulle ta en dag och fortsätta promenera. Kunde man så kommer man men det är inget krav. Det har mest varit jag och en till som gått men det hade inte spelat någon roll om det bara hade varit jag för då hade jag ju kommit ut! Det har jag tyvärr svårt att göra ibland även om jag väldigt gärna vill ut och gå.

På väg hem träffade jag på en granne och jag gjorde misstaget att fråga hur det var med henne eftersom hon hade kryckor sista gången jag såg henne. Sedan följde en kvarts utläggning om allt som har hänt och hur synd det var om henne. Oj, jösses. Hon pratade nonstop och jag kunde knappt värja mig. Det är inte ens en granne jag känner, vi hejar vanligtvis bara. Hon vet mycket väl att jag har haft cancer men hon tog sig inte ens 10 sekunder för att fråga hur det var med mig. Men det är klart, det hade ju tagit tid ifrån hennes harang, haha. Till slut lyckades jag i alla fall smita.

Jag hade telefontid med FK idag gällande min arbetsskadeanmälan. Vi pratade i nästan 1½ timme, det var ganska mycket att gå genom. Men eftersom reglerna är så hårda nu är det svårt att få en arbetsskada godkänd. Jag vet det men jag tycker själv att det är så solklart att det är arbetsrelaterat så det var lite av en chock att få höra det. Det stora problemet är tydligen att jag inte har haft en behandlade läkare för min värk de senaste åren så det är dokumenterat. Jag har försökt men det var ingen som ville ta sig an mig. Läkaren på företagshälsovården ville inte att jag skulle vara kvar där och alla läkare jag träffade senare på vårdcentralen sade att de inte kunde göra något eftersom det är arbetsrelaterat och att jag borde vara kvar. Limbo alltså. Därför har jag ingen dokumentation de senaste åren och det kan vara avgörande till att jag kanske inte får min arbetsskada godkänd. Det gör mig fruktansvärt ledsen. Jag har dagligen besvär av min nacke/axel/skuldra och det är mycket jag inte kan göra. Det hade känts som en någorlunda upprättelse att få genom detta men så blir det kanske inte. Bitterhet, vik hädan!

Och som jag inte hade varit tillräckligt trött och ontig redan som det var bestämde jag mig för att laga middag när sambon kom hem och deklarerade att han hade huvudvärk och var sur. Maten blev god, med tillsatser från balkongen i form av rosmarin, basilika och oregano. Vattnet fick en dusch av citronmeliss. Jag lagar mat så sällan att jag blir väldigt glad när jag lyckas och det blir bra. Det är så stort för mig att jag nästan förväntar mig stående ovationer. Det får jag inte märkligt nog!

Men hur god maten än blir så tar det väldigt mycket av min energi. Jag är helt slut. Mellan allt annat har jag tvättat och snickrat lite, gjort färdigt en hylla. Nu har jag precis slagit in ett paket. Det blev ett otroligt fint paket. Men trött blev jag, väldigt trött.

Kan man lägga sig 21.14 tro? Ja, det kan man. Eller i alla fall börja, det brukar ta tid innan jag hamnar i sängen ändå.

Nattinatt från mig och storkatten som ligger på tangentbordet. Detta har med andra ord tagit lång tid att skriva.

tisdag 8 juni 2010

Pillertrilleri

Jag vaknade tidigt idag av migränkänningar och försökte mota det med piller. Jag har med jämna mellanrum idag fått ta fler och nu tog jag de sista för idag för jag tänker gå och lägga mig.

Fast egentligen är jag inte det minsta förvånad att huvudvärken är kvar för jag har inte vilat alls idag. Det är ju inte så stor idé att ta piller om jag inte samtidigt lägger mig en stund. Jag undrar om man kan justera normalaktivitetsnivån, det hade varit bra. Då hade jag skruvat ner den en smula och gått på lägre varv. Som det är nu fattar jag inte att jag gör mycket förrän på kvällen...och då är det ju försent att göra något åt det. Och dagen efter börjar jag om igen.

En läkare jag gick till när man utmattning var som sämst sade att vissa patienter borde ha dropp med en ytterst liten dos valium under lång tid för att kunna dra ner på tempot. Trots att mitt medicinförråd tyvärr verkar tyda på motsatsen tycker jag inte om att ta piller men ibland tror jag nästan att detta hade varit enda lösningen. Givetvis sade han det på skämt (jag saknar hans humor) men jag förstår verkligen vad han menade!

Jag fortsätter gnället med att berätta att jag har så otroligt ont i min vänstra axel precis där nyckelbenet är fäst. Det är högra sidan jag har värk i sedan jag fick min arbetsskada och det är också den sidan jag är opererad i. Att jag har fått ont i vänster sida antar jag beror på snedbelastningen eftersom jag har (hade) stor byst. Jag har tänkt att det skall gå över men nu har det varit såhär i ungefär ett halvår så jag får nog söka hjälp. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om de hade tagit båda brösten på en gång, då hade jag i alla fall sluppit denna värk.

Nu skall jag lägga mig och förhoppningsvis drömma vackra drömmar.
Nattinatt.

fredag 4 juni 2010

En fantastisk människa

...kallade min underbara yogainstruktör mig idag. Då började jag gråta. Vill du ha mig i tårar riktigt snabbt, försök inte säga dumma saker för att göra mig ledsen. Nej, kör med något riktigt rart och omtänksamt. Säg något sådant och pang, då sätter jag igång.

Inte nog med att vi tränade yogan i den vanliga timmen, sedan pratade vi i 1½ timme. Vi har så mycket att prata om, det är så intressant att diskutera med henne.

Jag älskar yoga! Jag är så tacksam över att jag har fått in det i mitt liv. En annan dag när jag är mer nykter, dvs innan jag tagit mina sömnpiller så skall jag lista allt som jag tycker är så bra med yogan!

Nu springer ena katten här fram och tillbaka och vill att jag skall gosa med henne. Vem är jag att avböja en sådan begäran framlagd av världens sötaste katt!?

Nattinatt

Imorgon åker jag till landet och solen förhoppningsvis. Där skall vi gräva i landet, plantera och åka båt.

"I don't get angry, I grow a tumour instead"

I eftermiddags satte jag mig på balkongen, hade en kall Loka och lite mat bredvid mig, härligt. Jag bläddrade lite i olika tidningar och i Amos läser jag en artikel om att släppa ut sina aggressioner. I artikel citerar de Woody Allen "I don't get angry, I grow a tumour instead". Han visar på sättet att bita ihop, hålla igen, rikta ilskan inåt. Jag har nog varit sådan...hållit inne min ilska samt min sorg. Det har jag tryckt ner långt nere och närmar mig inte ens det längre.

Detta citatet var säkert bara sagt på skämt. Men jag är säker på att det var allvar för mig. Jag tror inte att det var endast några celler som löpte amok och började växa helt galet. Jag tror att det var mycket som föregick det. Jag tror att alla sorger, all ilska, alla känslor som jag har kapslat in senare har gett upphov till både min ätstörning, min utmattning, min kroniska värk men även cancern. Jag tror det hänger ihop, absolut.

Jag skall träna mig på att uttrycka min ilska.

torsdag 3 juni 2010

Studentfirande och skrynklor

Igår var jag som sagt på en utspark. Min sambos dotter tog studenten. Förra året var det hans son som tog studenten, då var jag inte med alls för jag hade fått cancerdiagnosen bara dagen innan och jag orkade inte med det. Relationen till barnens mamma är helt ok men hennes släktingar har betett sig riktigt räligt och jag klarade inte av det förra året. Detta året var jag med på utsparken som sagt men sedan gick jag hem. Bara att vara där en dryg timma tog musten ur mig, jag hade inte orkat med mer.

Samma släktingar var ju där igår också. Barnens morfar hälsade så artigt, tog i hand och presenterade sig. Öh, men vi har ju träffats några gånger tänkte jag men jag svarade. Sedan kom jag på att han trodde nog att jag var utbytt, att min sambo hade med sig någon annan. Haha, det tyckte jag var ganska roligt. Jag nästan väntade mig att han skulle säga något om hon han hade haft tidigare typ men det gjorde han inte. Nästan lite synd! ;-)

Den mest otrevliga av dem var en av barnens moster. Jag ryser bara jag tänker på henne. Hon kom givetvis igår också. Jag vet inte om hon inte såg mig, om hon ignorerade mig eller om jag lyckades nonchalera henne så väl att hon inte fattade att jag liksom var med. Lika gott det, så slapp jag hennes gift.

Det var inte bara otrevliga släktingar med där igår. Där var en gammal dam (som jag är osäker på släktskapet) som var så himla söt och rar. Vi har träffats en gång tidigare för 4 år sedan när dottern konfirmerades, det var första gången jag träffade alla och då alla (utom barnens mamma) var så otrevliga förutom denna dam. Fast jag trodde inte att hon kom ihåg mig men hon vinkade till mig och pratade på. Söta tant!

Varenda år vid denna tiden tänker jag givetvis tillbaka till min egen student. Den var inte lika rolig som jag hade önskat att den var och jag har sörjt i så många år över det. Jag vet inte om det var förra eller förrförra året som jag till slut började släppa det. Hallå, jag kan ju inte hålla på med det hela livet. Familjekonstellationer och studentfirande ser olika ut, så är det bara. Vissa händelser/situationer/möten är som små bollar av hårt packad aluminiumfolie. Ju längre tiden har gått, ju mer har bollen tryckts ihop och vissa saker kan jag knappt tänka på utan att det nästan gör ont i mig. Men det är verkligen dags att försöka packa upp de där bollarna. Det kommer aldrig att gå helt, de kommer aldrig att bli helt släta igen. Men å andra sidan är det kanske inte det som är det bästa, ibland är det faktiskt finare med skrynklor.

onsdag 2 juni 2010

1 år sedan

Förresten, det är ett år sedan idag jag fick min diagnos. Det är helt sjukt, jag kan inte fatta att det ändå har gått så snabbt. När det var som värst vilket var under de två första behandlingarna förstod jag inte hur jag skulle klara det ens minutvis. Men det gick. Och nu har det gått ett helt år.

Fast det känns inte så jobbigt, det känns mer overkligt att tänka på vad som hände för ett år sedan idag. Däremot kan jag tänka mig att det blir riktigt fruktansvärt jobbigt när det är årsdagen för operationen. Bara jag skriver om det känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag var så fasansfullt rädd, jag darrade i hela kroppen och jag kunde verkligen inte framtvinga rörelse. Min sambo fick nästan släpa mig till sjukhuset.

Mig själv igen?

Det har varit många jobbiga veckor om inte månader men nu känner jag mig äntligen lite mer som mig själv igen. Jag är aktiv, glad och positiv vanligtvis men på sistone har jag varit så sliten att jag mest varit ledsen och uppgiven.

Jag antar att jag har lyckats få tillräckligt med vila efter LoA som trots att det var bra ändå var lite för tufft för mig. Men nu har jag hämtat mig som tur är.

Denna vecka har jag fullt upp, det är tufft att vara sjukskriven eller vad jag nu är. Nej, jag är ju utförsäkrad...och går på arbetslivsintroduktion men jag är ju inte arbetslös. Vad räknas jag som då tro? Äsch, det spelar ingen roll vad de kallar det, bara jag får adekvat hjälp och det får jag ju verkligen. Jag kan inte fatta vilken fantastiskt tur jag har haft med min handläggare. Både den jag hade tidigare på FK och den jag har fått nu på AF. Hon har nog en stor del i min framtidstro.

Jag skall till AF och träffa henne imorgon. Får se vad det blir för spännande möte. Jag har ju bestämt mig för att jag gärna vill arbetsträna i Slottsträdgården så det kommer vi att prata om imorgon.

Jag har precis varit på studentvinkning men det var inte så lång tid jag klarade av. En halvtimme av väntan på skolgården hade varit lagom, nu blev det drygt en timme till. Och eftersom jag hamnade på ork-övertid så åkte jag hem, jag orkar inte följa med på kalaset. Men jag tror de klarar det alldeles utmärkt utan mig, nu slipper jag dessutom vara trevlig! :-)