Tårar

Dagen började inte så bra. Redan när jag gick upp mådde jag illa och hade huvudvärk, undrar om det är Tamoxifenen som spökar för jag brukar inte må illa utan anledning. Bara när man typ pumpar mig full av läskiga mediciner och dylikt.

Jag klarade ändå av mitt möte med AF galant. Det tyckte jag i alla fall, vet inte vad handläggaren tyckte. Jo, det tyckte nog hon också. Hon sade att det märktes att jag var en drivande och aktiv individ. Det blev jag glad av att höra även om det är frustrerande att inte kunna vara det nu!

Nu är det bara två veckor kvar av LoA och ju närmre slutet vi kommer desto jobbigare blir det. Nu vill jag inte sluta, jag tycker så mycket om mina nya vänner. Jag kände mig alienerad men nu kan jag inte riktigt komma ihåg varför, jag ser fram emot att träffa dem varje gång. Det har blivit många och viktiga samtal, tårar men även en hel del skratt. Jag som förr aldrig kunde visa tårar framför andra människor skvalar lite här och där numera och se, det var ju inte så farligt. Det var ju inte så att jag skulle upplösas om mina tårar blev sedda av andra människor!

Första hade vi gruppsamtalet och efter det går vi stavgång. Först tänkte jag att nej, jag mår så illa och jag har fortfarande huvudvärk så jag går hem. Men de andra sade att det är ju bra med frisk luft och röra sig och ja, det är ju sant. Om jag tar det lite lugnare idag så går det nog, alltså följde jag med. Jag var verkligen lättövertalad! Jag fick sällskap under lugna promenaden med min favvis och vi tog en lite kortare runda. Vi pratade om relationer och sådant och hon fick mig typ att gråta hela varvet. Nu fnissar jag lite åt det men det var verkligen under hela varvet runt. Vi pratade om att bestämma något en gång i veckan och då går man om man kan, kan man inte xen gången kommer man nästa gång. Det är värdefullt att träffa människor i liknande situation det gör jättemycket. Slänger man då i några so, har humor blir det ju en riktigt bra grupp.

innan vi hade gått iväg kom det in en kvinna som jag kände igen. Det var ju C som jag hade träffat på under cytostatikadroppen. Vi sås också på Look Good Feel Great, hette den så?
Det var inte jättebra med henmne redan då och jag tyckte det var jobbigt. Hon skickade ett mail men jag svarade inte, för jag blev rädd. Jag visste att hon inte hade så bra prognos. Och jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på det. De var rädda att det spridit sig till hjärnan, Ohnej! Inte det också, det börjar bli mycket. Jag vet inte om om jag vågar lära känna människor som är sjuka och blir sjukare och kanske dör. Rädd av många orsaker, många anledningar. Jag tyckte så synd om henne och hennes dotter. Jag är tacksam att jag slapp så lindrigt undan vad det ser ut nu i alla fall men jag skämdes nästan för det när jag stod och pratade med henne. Vilka konstiga tankar som kommer ibland.

Hon hade gått ner en massa i vikt, jag har gått upp en massa. Skall vi byta piller ett litet tag bara!?

Vi sade hejdå och gick ut på stavgång, jag kände mig märkbart låg. Men vi gick lugnt och en annan runda och det kändes bra. Vi pratade mycket, eller tja....DU pratade en hel del och jag svarade inte, jag typ grät...haha. Vilka samtal va! Men det var faktiskt ett väldigt bra samtal. Jag kände mig sedd, lyssnad på och höra att jag har ett värde. Det är sällan jag känner mig sedd här hemma. Vilken glädje det är att träffa människor som ser mig, de ser personen jag är och inte bara igelkotten som ibland vaktar. Fast den där igelkotten har inte synts till på väldigt länge, hon kände sig väl inte lika välkommen längre kan jag tro!

Ögonen har runnit mycket idag, av många olika skäl. Som vanligt rinner de så fort jag kommer ut, de rinner även ibland när jag behöver koncentrera mig på något. Jag såg ett avsnitt av CSI för några år sedan, det är inte ofta jag tittar på det för det är så otroligt fånigt. Jag jobbade inom labb själv och det går liksom inte till så som de gör, det är rent skrattretande...I alla fall sade en kvinna i serien att hon kunde särskilja på tårar som var äkta och tårar som var falska. Men herregud tänkte jag, var inte det att dra det lite för långt! Men nu tror jag på att det faktiskt finns olika slags tårar. Den sorten som jag hade av cyton, den sorten som rinner när det är kallt, när det blåser, när det är för soligt, tja, typ varje gång jag är ute, den sorten är ganska mild, den gör liksom inget väsen ifrån sig. Den andra sorten liksom bränner längs kinderna, den är väldigt salt och gråter jag mycket kan jag nästan känna som att det etsar mig i ansiktet. Under en period för många år sedan då mycket hände, min mor dog och många andra saker hände samtidigt så grät jag typ varje dag i sådär 2 år. Mina kinder var helt sönderfrätta, jag hade ont och hade fått så skör hud så jag fick noga smörja in mig. Den vanliga rinntåren ger mig ingen huvudvärk. Gråttåren ger mig migrän om det är större och för en längre stund. Då får jag försöka lista ut vad jag kan göra för att motverka att migränen uppstår. Kan jag inte det får jag ta mig dit migränen leder mig och dagen efter är jag helt skakis i kroppen, törstig och darrig, migränbakis. Tänk att det är ju en hel vetenskap! Undrar om det görs forskning om detta? Jag har aldrig funderat på detta tidigare, får se om jag hittar något. Nä, får se om jag kommer ihåg det först!

Idag är jag gräsänka. Det är jag och småmissarna och vi har haft det jättebra, gosat och jag har borstat dem och Effie har fått överdos av klapp. Den lilla var väldigt kelen ett tag men då kunde jag inte och sedan var hon inte så intresserad. Jag tror hon saknar sin husse, hon brukar vara hans kvällskatt. Sedan på natten är det jag som är hennes människa. Men för Effie är jag hennes människa för hela slanten tror jag nog.

Och på tal om bäbisar var jag på posten idag. Det satt en kvinna med ett litet barn och väntade på en. Trots att både barnet och mamman hade full ytterklädesmundering på sig började barnet försöka leta mat och pickade och pickade. Det såg sååå gulligt ut. Jag bara stod och fånlog...i några sekunder...tills PANG det slog mig i magen. Skall jag verkligen inte få lov att uppleva något sådant. Jag är så arg och besviken på sambon som drog ut på pratet om barn i flera, flera år. Så länge så det till slut var kört. Jag hade kunnat ha barn, det hade varit möjligt, men det var han som ville bestämma när...Det funkade inte så bra.

Det är tyst och det är lugnt och jag skall sova i min sköna säng utan några snarkningar runt mig.
Härliga liv.