Jag har inte skrivit så mycket de senaste veckorna. Jag har inte orkat för jag är så fullständigt slut. Jag tror egentligen att LoA är för mycket för mig men som den dumma envisa människa jag är skall jag ändå genomföra det. Jag har dock bestämt mig för att hoppa över några stavgångstider. Men jag måste kolla med AF nu när jag är utförsäkrad att det är ok så jag inte blir utan ersättning. Det är mycket att tänka på.
Jag pratade med kvinnan som höll i LoA och sade som det var, att jag inte visste om jag skulle klara det. Men du klarar det ju, du är ju här. Öh, ja, men hur mår jag? Vissa förstår inte. Att jag är närvarande är inte samma sak som att det funkar. Och skall närvaro där innebära 9 veckor i dimma och smärta hemma? Ju tröttare jag blir, desto svårare blir det att tänka och givetvis ju sämre blir minnet. Jag sover dåligt och vaknar tidigt. Men det jobbigaste är att jag har så ont hela tiden. Jag blir skräckslagen vid tanken på att det kommer att fortsätta såhär, det kan ju ta väldigt lång tid innan jag är mig själv igen! Igår var det 5 månader sedan jag slutade min cytostatikabehandling och jag trodde att jag skulle ha nått längre.
Försöker skicka över lite styrka och tålamod! Kram från Lotta
SvaraRaderaHej på dig, det va längesedan vi hördes men vi tänker på dig ofta....ta hand om dig kram Misa
SvaraRadera