Trött på att vara trött

Jag inledde min lördag med min tolkning och mitt minne av yogapasset från igår. Det var säkert massor av saker jag glömde och jag gjorde säkert inte allting rätt. Men det viktigaste var att det kändes bra och lugnt. Det blev en skön start på dagen.

På kvällen var vi ute och åt med några vänner. En otroligt god fiskmiddag intogs tillsammans med väldigt trevligt sällskap. Mot slutet av middagen kände jag hur jag liksom började trilla ihop, jag hängde inte riktigt samman längre. Jag orkade ta mig hem men det var inte helt lätt att komma uppför trapporna.

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att orka äta en god middag i trevligt sällskap? När jag kom hem var jag övertrött. Jag borde gått och lagt mig direkt men jag ville inte riktigt det. Dumt val. Istället fastnade jag framför datorn och på grund av stundande klassträff från 9:an började jag googla lite på mina gamla klasskamrater. Det har jag aldrig gjort tidigare, jag har inte ens haft en tanke på det. Men mitt i allt googlande kom tröttheten över mig och gjorde mig ledsen. Jag började jämföra mig med vad jag trodde att alla hade uppnått och i min fantasi blev jag ju den som var mest misslyckad.

Jag är så trött på att inte orka, jag är så trött på att ha ont, jag är så trött på att vara ofrisk och inte kunna arbeta just nu. Jag är så orolig över att jag kanske aldrig kommer att kunna arbeta "normalt" och jag är så galet ledsen över att jag inte har eller kommer att kunna få barn.