Idag har jag storstädat. Men jag lyckades göra det på ett lugnt sätt så jag inte blev så slut som jag brukar bli. Det kändes som ett stort framsteg! Det är stor skillnad på att göra saker om man gör det engagerat/hetsigt eller om man gör det i lugnt tempo. Jag är mer uthållig om jag utför saker lugnt. Det var många år sedan min läkare sade det till mig och fast att jag visste att han hade rätt så var det så otroligt svårt att ändra mitt sätt. Jag har alltid varit snabb, både tänkt snabbt och agerat snabbt. Tänk att det skulle till en släng av cancer för att jag skulle bli lugnare och mer snäll mot mig själv. Jag tror att yogan hjälper mig mycket. Jag har bara varit på ledd yoga vid tre tillfällen men jag brukar försöka börja varje morgon men min egen version. Jag kommer definitivt att fortsätta med det även när LoA slutar.
Imorgon är det dags för mitt första återbesök hos min onkolog. Det känns faktiskt ganska jobbigt att gå tillbaka och bli påmind. Bara tanken att se patienter ligga i sina sängar och få behandling är otäck. Jag försöker fundera på om jag har några frågor men jag kan inte riktigt tänka nu.
Även om jag har haft en någorlunda lugn dag har kroppen inte varit så lugn. Jag är väldigt stel och har haft ont hela dagen mest i nacke och axlar. Det får bli sängen tidigt ikväll. Det skriver jag iofs varje kväll men det blir ju aldrig så!
söndag 28 mars 2010
lördag 27 mars 2010
Nya steg
Idag var det dags för yoga på LoA. I denna gruppen är vi bara 2 personer, de andra går på basal kroppskännedom. Inte mig emot för jag tycker det är bra att ha gott om plats och dessutom kan jag fråga så mycket då. Inte under tiden alltså efteråt. Vi har alltid bra samtal, det är så härligt att träffa på människor som är på samma läge, samma nivå.
Men vägen dit var lite jobbig. Jag skulle ta med videokameran för att spela in och den var på laddning. Jag började titta lite på filmerna som var inspelade och där fanns filmer från mina sånglektioner bla. Jag såg mycket yngre ut, jag hade två bröst och hår, jag var glad, nykär och inte fet.
Sedan när jag skulle gå till onkologen blev det strålande solsken och riktigt varmt. De två gångerna jag legat inne ett tag var båda gångerna fint väder. Nu börjar det närma sig årsdagarna för allting. Jag tänker mer på det nu. Det är jobbigt att gå genom det igen för det gör jag ju när jag tänker på det.
När jag gick ifrån yogan kändes det dock mycket bättre. Yogan frambringar mild, lugn, glädje hos mig och det är just nu den absolut allra bästa sorten för mig. Jag jämförde det med att gå på MBT -skor. Eftersom sulan är som en halvcirkel är man aldrig riktigt stilla, du är alltid i en rörelse - det är alltid lätt att gå vidare. Jag skulle kunna känna en speedad glädje, den är bubblig men den är inte lika behaglig i längden för den är väldigt energikrävande så den tar slut (och jag också). Den lugna, milda glädje för mig vidare på samma sätt som BMT för foten vidare till nya steg.
Men vägen dit var lite jobbig. Jag skulle ta med videokameran för att spela in och den var på laddning. Jag började titta lite på filmerna som var inspelade och där fanns filmer från mina sånglektioner bla. Jag såg mycket yngre ut, jag hade två bröst och hår, jag var glad, nykär och inte fet.
Sedan när jag skulle gå till onkologen blev det strålande solsken och riktigt varmt. De två gångerna jag legat inne ett tag var båda gångerna fint väder. Nu börjar det närma sig årsdagarna för allting. Jag tänker mer på det nu. Det är jobbigt att gå genom det igen för det gör jag ju när jag tänker på det.
När jag gick ifrån yogan kändes det dock mycket bättre. Yogan frambringar mild, lugn, glädje hos mig och det är just nu den absolut allra bästa sorten för mig. Jag jämförde det med att gå på MBT -skor. Eftersom sulan är som en halvcirkel är man aldrig riktigt stilla, du är alltid i en rörelse - det är alltid lätt att gå vidare. Jag skulle kunna känna en speedad glädje, den är bubblig men den är inte lika behaglig i längden för den är väldigt energikrävande så den tar slut (och jag också). Den lugna, milda glädje för mig vidare på samma sätt som BMT för foten vidare till nya steg.
torsdag 25 mars 2010
Trolleri
Jag var hos min rosenterapeut idag och blev trollad på, igen. Hon är så underbar. Jag är så tacksam för hennes hjälp att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Idag blev det utrymme för hela känslospektrat, från jättegråt till gapskratt. Och båda dessa starka känslor kunde jag dela med henne.
Fina, fina L med de magiska händerna.
Fina, fina L med de magiska händerna.
Vår och hår
Idag är det exakt 7 månader sedan mitt hår föll. Och det firade jag genom att gå nästan en hel dag utomhus utan att behöva mössa. Jag har märkt att jag dessutom använder mössan allt mindre på natten så jag bestämmer mig för att jag inte kommer att behöva den mer.
Men när solen kommer fram uppstår lite andra situationer. Jag lär ju inte behöva mössa för att det är för kallt men däremot kan jag behöva skydda hjässan från solen. Det var väldigt varmt på huvudet idag, nästan lite för varmt.
Våren är på väg.
Jag är nog en av de få som inte jublar. Givetvis tycker jag det är underbart med sol och otroligt vackert med våren men jag är fullständigt livrädd för vad min konstrande termostat skall göra med min kropp när det blir varmare. Redan idag kände jag av värmen. Det kan bli lite för mycket med bröstprotes, värmevallningar och dålig termostat. Släng in neuropati, smärta och lite övervikt så har ni mig.
Det finns kuddar där man trycker på en knapp som gör att värme utsöndras. Jag skulle vilja ha en sådan fast med svalka!
Men när solen kommer fram uppstår lite andra situationer. Jag lär ju inte behöva mössa för att det är för kallt men däremot kan jag behöva skydda hjässan från solen. Det var väldigt varmt på huvudet idag, nästan lite för varmt.
Våren är på väg.
Jag är nog en av de få som inte jublar. Givetvis tycker jag det är underbart med sol och otroligt vackert med våren men jag är fullständigt livrädd för vad min konstrande termostat skall göra med min kropp när det blir varmare. Redan idag kände jag av värmen. Det kan bli lite för mycket med bröstprotes, värmevallningar och dålig termostat. Släng in neuropati, smärta och lite övervikt så har ni mig.
Det finns kuddar där man trycker på en knapp som gör att värme utsöndras. Jag skulle vilja ha en sådan fast med svalka!
Komplettering
Det blev inget sittande på händerna igår, tyvärr var jag tvungen att använda dem. Eller kanske inte tyvärr egentligen för jag fick äntligen slutfört en sak som jag skulle ha gjort för flera år sedan. Jag skulle skriva en komplettering till min arbetsskadeanmälan och det har varit mödosamt. Eftersom jag blir utförsäkrad den siste mars vill jag skicka in den innan. Inte för att jag vet om det gör någon skillnad. De måste ju rimligtvis ändra reglerna nu men om de inte gör det kan det vara kört att få FK att ta upp min arbetsskadeanmälan för processande.
Mardröm
Idag vaknade jag innan 5 och det tog lång tid innan jag somnade om. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå upp men jag skall iväg senare och jag vill inte vara trött så jag provade lite till och lite till! Till slut somnade jag om men jag drömde värsta feta mardrömmen. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, endast fragment men känslan finns kvar och det är fruktansvärt obehagligt, jag känner fortfarande rädslan!
Nu skall jag ta ett varmt bad och sedan skall jag iväg för att träffa min trollande rosenterapeut.
Nu skall jag ta ett varmt bad och sedan skall jag iväg för att träffa min trollande rosenterapeut.
onsdag 24 mars 2010
Kulörer
Dagen inleddes med yoga men idag irrade tankarna hejvilt så jag var inte speciellt närvarande. I morse kändes det ganska bra i kroppen men nu har jag mer värk. Det har iofs samband med att jag har suttit vid datorn ett tag nu. Jag skall lämna den om en stund.
Jag borde läst gårdagens inlägg innan jag gick till LoA-samtalet idag. Än en gång försökte jag för mycket. Jag försökte förklara och beskriva men vi är inte på samma våglängd. Det är som att prata och kulörer och nyanser med en färgblind. Vi har olika sätt att se på saker och vi möts inte. Men det är ok, nu vet jag det. Jag kommer att prata om mer "ytliga" saker för jag orkar inte att skinna mig själv, visa upp insidan för någon som bara tittar på det förvirrat och går därifrån.
Jag menar inte att framställa dem som elaka eller dumma, absolut inte. Vi har bara olika synsätt.
Som jag skrev igår hade jag bestämt mig för att inte följa med på stavgång. Jag tog ingen egen promenad idag heller utan jag gick raka vägen hem. Väl hemma satte jag mig och läste lite forum och pysslade lite. Men efter det lade jag mig faktiskt för att läsa och jag somnade tom en stund.
Nu har jag suttit en stund framför datorn och jag känner av det starkt. Dels i kroppen för att jag får ont men också att jag blir så trött och även stressad av det!
Det kliar nästan i kroppen på mig att GÖRA något men jag skall inte. Om jag så skall behöva sätta mig på händerna skall jag inte göra något mer. Och hör sen!
Jag har inte skrivit något om mitt ätande på länge. Jag har inte ens orkat tänka på det för det har varit och är jobbigt. Det funkar inte.
Jag borde läst gårdagens inlägg innan jag gick till LoA-samtalet idag. Än en gång försökte jag för mycket. Jag försökte förklara och beskriva men vi är inte på samma våglängd. Det är som att prata och kulörer och nyanser med en färgblind. Vi har olika sätt att se på saker och vi möts inte. Men det är ok, nu vet jag det. Jag kommer att prata om mer "ytliga" saker för jag orkar inte att skinna mig själv, visa upp insidan för någon som bara tittar på det förvirrat och går därifrån.
Jag menar inte att framställa dem som elaka eller dumma, absolut inte. Vi har bara olika synsätt.
Som jag skrev igår hade jag bestämt mig för att inte följa med på stavgång. Jag tog ingen egen promenad idag heller utan jag gick raka vägen hem. Väl hemma satte jag mig och läste lite forum och pysslade lite. Men efter det lade jag mig faktiskt för att läsa och jag somnade tom en stund.
Nu har jag suttit en stund framför datorn och jag känner av det starkt. Dels i kroppen för att jag får ont men också att jag blir så trött och även stressad av det!
Det kliar nästan i kroppen på mig att GÖRA något men jag skall inte. Om jag så skall behöva sätta mig på händerna skall jag inte göra något mer. Och hör sen!
Jag har inte skrivit något om mitt ätande på länge. Jag har inte ens orkat tänka på det för det har varit och är jobbigt. Det funkar inte.
tisdag 23 mars 2010
Samarbetssvårigheter
Trött, ont, trött.
Ont, trött, ont.
Kan det vara på något annat sätt? Ja, det vet jag ju att det kan men med tanke på den senaste tiden börjar jag undra.
Jag är riktigt sliten.
Idag var jag på LoA för denna veckas vattengympa. Det är så roligt, jag älskar att röra mig till musik och jag tar i så mycket jag bara kan för jag vill ju bli bra! Och helst så fort som möjligt. Tänk att jag glömmer det varje dag....jag kan inte bli bra fort, jag måste skynda långsamt. Hjärnan och resten av kroppen samarbetar sannerligen inte bra. Kan man inte få byta ut chefen vid långvariga samarbetssvårigheter? Det skulle jag vilja göra, det skulle jag BEHÖVA göra!
Jag inbillar mig att jag är intelligent. I alla fall var jag det förr i tiden. Förr, innan allt hände, innan min hälsa började raseras. Men hur kan jag samtidigt vara så korkad? Jag pressar mig dag efter dag och sedan är jag ledsen över att det går så långsamt. Men hallåå!? Jag är riktigt arg på mig själv och behöver ta i med hårdhandskarna.
När jag kom hem från LoA ställde jag mig och bakade två kakor och en muffins. Inte nog med det, jag lagade mat också, fajitas med köttfärs. Och eftersom det var för mycket köttfärs gjorde jag köttbullar av resten. Och emellan allt detta pysslade jag ihop en present som skall vara färdig på torsdag, jag är nästan färdig. Dock har jag massa andra saker jag skall göra. 18 stycken kort skall göras helst innan måndag. Det börjar bli lite dåligt med tid.
När S. kom hem var han nog förvånad över att jag höll på så mycket i köket. Han sade att han är glad att jag är igång men är jag inte för mycket igång? Han är så rädd att jag skall bli för dålig och att jag skall krascha.
Jag måste ta det lugnt, jag måste peka med hela handen och vara hård och tydlig mot mig själv. Och och det skulle behövas att säga till på skarpen får jag inte vara rädd för att göra det!
Imorgon skall du, Inger ha LoA samtalet först. Du vet att det kan bli jobbigt eftersom vi är på så olika plan och att vi inte alltid pratar om samma saker. Lugna mig, det spelar ingen roll. De får tänka som de vill och jag har mitt. Jag behöver inte kunna diskutera med dem. Jag behöver inte prata om det känns jobbigt, jag behöver inte prata om det inte känns som att de inte kommer att uppfatta det som jag menade.
Jag behöver inte följa med på stavgång. Jag kan ta en egen promenad. Det blir för mycket prat och vissa pratar VÄLDIGT mycket. De är trevliga men jag blir trött av för mycket prat.
Jag får leta upp ett lagom fint ställe med skog, där trivs jag.
Jag är arg på mig själv, riktigt arg. För hur väl vet jag inte att jag måste ta det lugnt. Jag KAN inte, FÅR inte skynda mig eller göra alltför mycket på en gång men ändå gör jag det hela tiden.
Men nu jädrar är det ändring på det. Nu är det slut! Jag är arg!
Imorgon har vi samtal och sedan har vi stavgång efter det.
Min plan just nu är att vara lugn under samtalet, bara prata om jag absolut vill. Vill jag inte prata kan jag vara tyst den gången. Stavgången ställer jag in, jag tar en egen promenad istället.
Efter det skall jag gå direkt hem. Jag får lov att göra ett stopp för att köpa mjölk dock.
När jag kommer hem skall jag äta och efter det skall jag vila en lång stund. Och efter det skall jag bara göra lugna saker.
Så blir det imorgon, Inger, hör du det!?
Ont, trött, ont.
Kan det vara på något annat sätt? Ja, det vet jag ju att det kan men med tanke på den senaste tiden börjar jag undra.
Jag är riktigt sliten.
Idag var jag på LoA för denna veckas vattengympa. Det är så roligt, jag älskar att röra mig till musik och jag tar i så mycket jag bara kan för jag vill ju bli bra! Och helst så fort som möjligt. Tänk att jag glömmer det varje dag....jag kan inte bli bra fort, jag måste skynda långsamt. Hjärnan och resten av kroppen samarbetar sannerligen inte bra. Kan man inte få byta ut chefen vid långvariga samarbetssvårigheter? Det skulle jag vilja göra, det skulle jag BEHÖVA göra!
Jag inbillar mig att jag är intelligent. I alla fall var jag det förr i tiden. Förr, innan allt hände, innan min hälsa började raseras. Men hur kan jag samtidigt vara så korkad? Jag pressar mig dag efter dag och sedan är jag ledsen över att det går så långsamt. Men hallåå!? Jag är riktigt arg på mig själv och behöver ta i med hårdhandskarna.
När jag kom hem från LoA ställde jag mig och bakade två kakor och en muffins. Inte nog med det, jag lagade mat också, fajitas med köttfärs. Och eftersom det var för mycket köttfärs gjorde jag köttbullar av resten. Och emellan allt detta pysslade jag ihop en present som skall vara färdig på torsdag, jag är nästan färdig. Dock har jag massa andra saker jag skall göra. 18 stycken kort skall göras helst innan måndag. Det börjar bli lite dåligt med tid.
När S. kom hem var han nog förvånad över att jag höll på så mycket i köket. Han sade att han är glad att jag är igång men är jag inte för mycket igång? Han är så rädd att jag skall bli för dålig och att jag skall krascha.
Jag måste ta det lugnt, jag måste peka med hela handen och vara hård och tydlig mot mig själv. Och och det skulle behövas att säga till på skarpen får jag inte vara rädd för att göra det!
Imorgon skall du, Inger ha LoA samtalet först. Du vet att det kan bli jobbigt eftersom vi är på så olika plan och att vi inte alltid pratar om samma saker. Lugna mig, det spelar ingen roll. De får tänka som de vill och jag har mitt. Jag behöver inte kunna diskutera med dem. Jag behöver inte prata om det känns jobbigt, jag behöver inte prata om det inte känns som att de inte kommer att uppfatta det som jag menade.
Jag behöver inte följa med på stavgång. Jag kan ta en egen promenad. Det blir för mycket prat och vissa pratar VÄLDIGT mycket. De är trevliga men jag blir trött av för mycket prat.
Jag får leta upp ett lagom fint ställe med skog, där trivs jag.
Jag är arg på mig själv, riktigt arg. För hur väl vet jag inte att jag måste ta det lugnt. Jag KAN inte, FÅR inte skynda mig eller göra alltför mycket på en gång men ändå gör jag det hela tiden.
Men nu jädrar är det ändring på det. Nu är det slut! Jag är arg!
Imorgon har vi samtal och sedan har vi stavgång efter det.
Min plan just nu är att vara lugn under samtalet, bara prata om jag absolut vill. Vill jag inte prata kan jag vara tyst den gången. Stavgången ställer jag in, jag tar en egen promenad istället.
Efter det skall jag gå direkt hem. Jag får lov att göra ett stopp för att köpa mjölk dock.
När jag kommer hem skall jag äta och efter det skall jag vila en lång stund. Och efter det skall jag bara göra lugna saker.
Så blir det imorgon, Inger, hör du det!?
måndag 22 mars 2010
Torris
Nu är det så...jag börjar bli en torr tant.
Jag har än igen fått torrsprickor i underlivet. Jag vittrar sönder, skrumpnar ihop.
Jag har än igen fått torrsprickor i underlivet. Jag vittrar sönder, skrumpnar ihop.
Snurrsnurre är här och skriver
Dagen inledde jag med min variant (det jag kommer ihåg) av yogan. Trots att jag bara gått på yoga två gånger känner jag direkt att det är min grej. Jag känner mig så lugn och avslappnad efter det och det är bra!!
Nästa måndag skall jag på återbesök till min onkolog. Jag har inte ens tänkt på det som jobbigt (mer än att en ung snygg läkare skall palpera mig) men idag fick jag tänka om. Jag skulle ta ett blodprov också och jag tänkte att jag tar det i förväg så får jag resultatet på samma gång. De var alltid väldigt rara på klin.kem så jag trodde nog mest att det skulle bli roligt att återse dem igen.
Men när jag stod utanför dörren tvekade jag en smula. Det kändes faktiskt jobbigt att stå där igen. Mer än det hann jag inte med för precis innanför dörren träffade jag på en bekant. Det var prästen som jag hade vänt mig till när jag precis fick beskedet om bröstcancern och vilka behandlingar jag skulle behöva. Prästen var otroligt bra och hon hade också gått genom en cancer så hon visste ju verkligen hur det var. Jag har inte träffat henne sedan dess tror jag. Sedan blev det sommar och vi var iväg i sommarstugan. När vi kom tillbaka började behandlingarna och då var jag ju närmst medvetslös. Nej, det har jag inte gjort, inte sen den gången. Möjligtvis kan jag ha sett henne i kyrkan men nu är hon på ett annat ställe. Men hon var bra, vi fick bra kontakt och jag blev jätteglad att se henne där. Och när väl hade kommit hem hade jag fått ett trevligt mail från henne, hon agerar snabbt!
Receptionisten som står i luckan när man kommer är alltid så trevlig och rar. Hon undrade hur det var med mig eftersom hon inte sett mig på länge, det var 4 månader sedan senast.Hon har ju sett alla mina måenden, från gångerna när jag nästan får hålla mig i sofforna för att kunna hålla mig uppe, när jag kommer dit helt genomsvettig för cytostatikan suger livet ur mig. Det måste vara skönt för henne när de ser att det går bättre för varje dag. för människor som kommer dit sen. Jag sade att mina ögonfranser är lite konstiga, de är lite krusiga, vissa lockiga men hon såg inte så bra men lite fick hon se. Det går inte att ha mascara för det ser helt galet ut, det ser ut som att man typ kastat ut det på fransarna istället. Men hon sade att jag beöver ingen mascara, mina ögon lyser ändå. Jag vet inte riktigt vad hon menade med antar att hon menade det som en komplimang ändå.
En gubbe spanade in mig idag. Det är första gången jag har sett det på en lång tid nu. Jag vet inte varför jag reagerar, är andras intresse så viktigt för mig? Det trodde jag verkligen inte. Fast det är väl inte så hela tiden och inte generellt för alla. Men jag har känt mig riktigt ful. Tjock, skallig, ett bröst och allmänt orkeslös. Han kanske inte tyckte att jag är så ful som jag själv tycker!!!
Det har varit mycket idag. Jag känner mig väldigt snurrig och vet inte ens om jag kommer ihåg allt som var idag. Jo, jag pratade med någon på Alnarp om den kommande Gröna praktiken som jag skall göra.
Jag hade ju en sådan bra plan. Gå på LoA i 9 veckor, sedan en månads grön praktik och sedan får min arbetsplats luska fram något riktigt bra till mig. Men jag kanske inte orkar det i den takt jag själv inbillar mig att jag klarar av. För tänk på hur LoA påverklar mig, det är varken långa eller många pass men jag har börjat fundera på om jag skall sluta för jag vet inte om jag orkar. Just nu är helt slut efter vare dag. Fast sluta vill jag ju egentligen inte nu när jag upptäckt yogan!
Det tog två timmar från att jag sa att jag skulle stänga ner datorn till jag verkligen gjorde det och lade mig (alldeles för sent) Idag skall jag göra ett bättre försök.
Jag har väldigt ont idag, undrar om det blir sämre nu när jag försöker komma igång. Jag hoppas att det är så så att det försvinner för jag orkar inte med att alltid ha det såhär. Jag kan ibland knappt stå på benen.
Nattdags för denna "DAM".
Nattinatt
Nästa måndag skall jag på återbesök till min onkolog. Jag har inte ens tänkt på det som jobbigt (mer än att en ung snygg läkare skall palpera mig) men idag fick jag tänka om. Jag skulle ta ett blodprov också och jag tänkte att jag tar det i förväg så får jag resultatet på samma gång. De var alltid väldigt rara på klin.kem så jag trodde nog mest att det skulle bli roligt att återse dem igen.
Men när jag stod utanför dörren tvekade jag en smula. Det kändes faktiskt jobbigt att stå där igen. Mer än det hann jag inte med för precis innanför dörren träffade jag på en bekant. Det var prästen som jag hade vänt mig till när jag precis fick beskedet om bröstcancern och vilka behandlingar jag skulle behöva. Prästen var otroligt bra och hon hade också gått genom en cancer så hon visste ju verkligen hur det var. Jag har inte träffat henne sedan dess tror jag. Sedan blev det sommar och vi var iväg i sommarstugan. När vi kom tillbaka började behandlingarna och då var jag ju närmst medvetslös. Nej, det har jag inte gjort, inte sen den gången. Möjligtvis kan jag ha sett henne i kyrkan men nu är hon på ett annat ställe. Men hon var bra, vi fick bra kontakt och jag blev jätteglad att se henne där. Och när väl hade kommit hem hade jag fått ett trevligt mail från henne, hon agerar snabbt!
Receptionisten som står i luckan när man kommer är alltid så trevlig och rar. Hon undrade hur det var med mig eftersom hon inte sett mig på länge, det var 4 månader sedan senast.Hon har ju sett alla mina måenden, från gångerna när jag nästan får hålla mig i sofforna för att kunna hålla mig uppe, när jag kommer dit helt genomsvettig för cytostatikan suger livet ur mig. Det måste vara skönt för henne när de ser att det går bättre för varje dag. för människor som kommer dit sen. Jag sade att mina ögonfranser är lite konstiga, de är lite krusiga, vissa lockiga men hon såg inte så bra men lite fick hon se. Det går inte att ha mascara för det ser helt galet ut, det ser ut som att man typ kastat ut det på fransarna istället. Men hon sade att jag beöver ingen mascara, mina ögon lyser ändå. Jag vet inte riktigt vad hon menade med antar att hon menade det som en komplimang ändå.
En gubbe spanade in mig idag. Det är första gången jag har sett det på en lång tid nu. Jag vet inte varför jag reagerar, är andras intresse så viktigt för mig? Det trodde jag verkligen inte. Fast det är väl inte så hela tiden och inte generellt för alla. Men jag har känt mig riktigt ful. Tjock, skallig, ett bröst och allmänt orkeslös. Han kanske inte tyckte att jag är så ful som jag själv tycker!!!
Det har varit mycket idag. Jag känner mig väldigt snurrig och vet inte ens om jag kommer ihåg allt som var idag. Jo, jag pratade med någon på Alnarp om den kommande Gröna praktiken som jag skall göra.
Jag hade ju en sådan bra plan. Gå på LoA i 9 veckor, sedan en månads grön praktik och sedan får min arbetsplats luska fram något riktigt bra till mig. Men jag kanske inte orkar det i den takt jag själv inbillar mig att jag klarar av. För tänk på hur LoA påverklar mig, det är varken långa eller många pass men jag har börjat fundera på om jag skall sluta för jag vet inte om jag orkar. Just nu är helt slut efter vare dag. Fast sluta vill jag ju egentligen inte nu när jag upptäckt yogan!
Det tog två timmar från att jag sa att jag skulle stänga ner datorn till jag verkligen gjorde det och lade mig (alldeles för sent) Idag skall jag göra ett bättre försök.
Jag har väldigt ont idag, undrar om det blir sämre nu när jag försöker komma igång. Jag hoppas att det är så så att det försvinner för jag orkar inte med att alltid ha det såhär. Jag kan ibland knappt stå på benen.
Nattdags för denna "DAM".
Nattinatt
Efterlysning
Detta inlägget har jag tänkt skriva ett tag men det har alltid varit långt borta när jag suttit vid datorn. Nu när jag kommer ihåg det skall jag skriva snabbt så jag inte hinner glömma igen!
Jag fick en kommentar om mitt inlägg som handlade om tankar om barn från en kvinna i liknande situation med ålder, bröstcancer och barnlängtan.. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med dig. Min mail är skolastiker [a] hotmail.com om du har lust och ork att skriva en rad. Ta bort klamrar och sätt in snabela. Jag hoppas din behandling går bra och att du inte mår för dåligt!
Jag fick en kommentar om mitt inlägg som handlade om tankar om barn från en kvinna i liknande situation med ålder, bröstcancer och barnlängtan.. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med dig. Min mail är skolastiker [a] hotmail.com om du har lust och ork att skriva en rad. Ta bort klamrar och sätt in snabela. Jag hoppas din behandling går bra och att du inte mår för dåligt!
söndag 21 mars 2010
Energikrävande engagemang
Trött är jag!
Det har varit en dag fylld med aktiviteter...igen!
Men när jag försöker fundera på vad jag har gjort funkar knappt hjärnan så jag kommer ihåg.
Det jag kommer ihåg är att jag var på en floristskola som hade utställning med olika konsthantverkare och det var rent ljuvligt att gå omkring där. Jag önskar att jag kunde lära mig allt! Det var arbete med trä, keramik, tyg, glas, betong, ståltråd och säkert massor annat som jag inte kommer på nu. Jag var så uppe i varv, pratade massor med utställarna och ställde tonvis med frågor. Jag är intresserad av för många saker, så är det bara. Jag vill kunna allt. Inte konstigt att jag blir stressad!
Den sista människan jag pratade med innan jag gick var också väldigt engagerad. Hon pratade på och gick nästan upp i spinn. Herregud, tänkte jag, är det såhär jag är!? Kan man bli för engagerad? När jag är sådan här pratar jag med människor precis som att jag känner dem och det kan ju upplevas som påfluget, påstridigt eller kanske bara för mycket på!
Detta intresse och engagemang tar väldigt mycket energi, det kräver oerhörda resurser från kropp/hjärna. Resurser jag inte har. Det blir för mycket, jag är för sliten.
Jag VET ju så väl att hjärnan vill mer än vad kroppen orkar men hur kommer det sig att jag inte kan lyssna? När jag blir för trött och har ont blir jag ledsen. Har du tänkt på det? Att vissa gånger när du är ledsen handlar det egentligen om att du är trött.
Trötter skall gå och lägga sig nu.
Det har varit en dag fylld med aktiviteter...igen!
Men när jag försöker fundera på vad jag har gjort funkar knappt hjärnan så jag kommer ihåg.
Det jag kommer ihåg är att jag var på en floristskola som hade utställning med olika konsthantverkare och det var rent ljuvligt att gå omkring där. Jag önskar att jag kunde lära mig allt! Det var arbete med trä, keramik, tyg, glas, betong, ståltråd och säkert massor annat som jag inte kommer på nu. Jag var så uppe i varv, pratade massor med utställarna och ställde tonvis med frågor. Jag är intresserad av för många saker, så är det bara. Jag vill kunna allt. Inte konstigt att jag blir stressad!
Den sista människan jag pratade med innan jag gick var också väldigt engagerad. Hon pratade på och gick nästan upp i spinn. Herregud, tänkte jag, är det såhär jag är!? Kan man bli för engagerad? När jag är sådan här pratar jag med människor precis som att jag känner dem och det kan ju upplevas som påfluget, påstridigt eller kanske bara för mycket på!
Detta intresse och engagemang tar väldigt mycket energi, det kräver oerhörda resurser från kropp/hjärna. Resurser jag inte har. Det blir för mycket, jag är för sliten.
Jag VET ju så väl att hjärnan vill mer än vad kroppen orkar men hur kommer det sig att jag inte kan lyssna? När jag blir för trött och har ont blir jag ledsen. Har du tänkt på det? Att vissa gånger när du är ledsen handlar det egentligen om att du är trött.
Trötter skall gå och lägga sig nu.
Trött på att vara trött
Jag inledde min lördag med min tolkning och mitt minne av yogapasset från igår. Det var säkert massor av saker jag glömde och jag gjorde säkert inte allting rätt. Men det viktigaste var att det kändes bra och lugnt. Det blev en skön start på dagen.
På kvällen var vi ute och åt med några vänner. En otroligt god fiskmiddag intogs tillsammans med väldigt trevligt sällskap. Mot slutet av middagen kände jag hur jag liksom började trilla ihop, jag hängde inte riktigt samman längre. Jag orkade ta mig hem men det var inte helt lätt att komma uppför trapporna.
Borde det inte vara en mänsklig rättighet att orka äta en god middag i trevligt sällskap? När jag kom hem var jag övertrött. Jag borde gått och lagt mig direkt men jag ville inte riktigt det. Dumt val. Istället fastnade jag framför datorn och på grund av stundande klassträff från 9:an började jag googla lite på mina gamla klasskamrater. Det har jag aldrig gjort tidigare, jag har inte ens haft en tanke på det. Men mitt i allt googlande kom tröttheten över mig och gjorde mig ledsen. Jag började jämföra mig med vad jag trodde att alla hade uppnått och i min fantasi blev jag ju den som var mest misslyckad.
Jag är så trött på att inte orka, jag är så trött på att ha ont, jag är så trött på att vara ofrisk och inte kunna arbeta just nu. Jag är så orolig över att jag kanske aldrig kommer att kunna arbeta "normalt" och jag är så galet ledsen över att jag inte har eller kommer att kunna få barn.
På kvällen var vi ute och åt med några vänner. En otroligt god fiskmiddag intogs tillsammans med väldigt trevligt sällskap. Mot slutet av middagen kände jag hur jag liksom började trilla ihop, jag hängde inte riktigt samman längre. Jag orkade ta mig hem men det var inte helt lätt att komma uppför trapporna.
Borde det inte vara en mänsklig rättighet att orka äta en god middag i trevligt sällskap? När jag kom hem var jag övertrött. Jag borde gått och lagt mig direkt men jag ville inte riktigt det. Dumt val. Istället fastnade jag framför datorn och på grund av stundande klassträff från 9:an började jag googla lite på mina gamla klasskamrater. Det har jag aldrig gjort tidigare, jag har inte ens haft en tanke på det. Men mitt i allt googlande kom tröttheten över mig och gjorde mig ledsen. Jag började jämföra mig med vad jag trodde att alla hade uppnått och i min fantasi blev jag ju den som var mest misslyckad.
Jag är så trött på att inte orka, jag är så trött på att ha ont, jag är så trött på att vara ofrisk och inte kunna arbeta just nu. Jag är så orolig över att jag kanske aldrig kommer att kunna arbeta "normalt" och jag är så galet ledsen över att jag inte har eller kommer att kunna få barn.
fredag 19 mars 2010
Yoga
Idag var jag på yoga och jag var helt själv med instruktören och det var lika bra som förra gången! Jag blev nästan orolig att jag skulle ha "överdrivit" så att jag kanske skulle bli besviken idag men nope, inte alls! Jag känner verkligen att yoga är bra för mig, det känns i hela kroppen. Det var länge sedan jag verkligen kunde använda kroppen och att den funkar och duger även om den värker hela tiden.
Det var jobbigt var det att ligga på ryggen och höja benen och andas ut samtidigt. Det hade dock inte med min smärta att göra utan det är min mage som blivit lite stor så den tog emot, haha.
Efteråt hade vi en lång bra pratstund. Det är så härligt att prata med någon med samma eller liknande inställning till människan och kroppen. Jag har ju skrivit om att jag har tappat en del av mina rädslor. Idag kom jag fram till ännu en rädsla som inte var lika närvarande. En del av yogaövningarna är ganska omfattande med både knip och spänna här och töja där. Det kan vara svårt att hålla koll på allting samtidigt och jag fick upp tanken i hjärnan...tänk om jag råkar fisa! Till min glädje kom nästa tanke direkt. Jaha, och? Fina flickor kanske inte fiser men fd cancerpatienter är glada att leva vidare så vad är en liten fis då!? :-)
Jag vet inte om det är den förhöjda aktivitetsnivån men jag märkte idag att min hjärna inte fungerade så bra. Jag skulle ta ut pengar på en automat med ett kort som jag sällan använder eftersom jag aldrig kommer ihåg koden. Jag försökte dunka in koden för jag tänkte kolla saldot.
Väl vid automaten kom jag först ihåg fel nummer men sedan fick jag rätt. Dumt nog hade jag valt en automat utanför Hemköp och där kunde jag inte alls få saldot! Det finns dock bankomat en bit bort så jag försökte med den. Det kanske är 200 meter emellan dessa automater men när jag kom in på bankomaten var det fullt stopp. Det stod helt still i sifferdelen, jag kunde inte alls komma ihåg koden. Jag tog ett steg tillbaka och försökte komma på den vilket jag gjorde. Tja, trodde jag...det var fel kod! Argh!
Jag hade tänkt handla lite på Hemköp. Men jag kunde inte hålla i minnet vad jag skulle köpa. Jag stannade upp säkert 5 gånger och fick fundera riktigt hårt på vad det var jag skulle ha! Det kanske var fågeln som flög omkring därinne som störde mig. En FÅGEL inne i affären! Jag frågade en som jobbade där om de visste att de hade en fågel därinne och han sade att jodå, de har försökt jättelänge att få ut den men inte lyckats. Hmmm...hoppas den är rumsren!
Vad det var som var så viktigt? Ähum... ostbågar!
Jag är ensam hemma ikväll eftersom min sambo är bortrest. Inte ens det har jag kunnat hålla koll på. Jo, förresten, jag är ju väl medveten om att han inte är hemma! Men vad han gör tappar jag bort hela tiden. Jag tänker att han är hos sina föräldrar men det är han ju inte utan det var en jobbgrej. Inte för att det spelar så stor roll men det är märkligt när hjärnan bara lägger av. Jag antar att den har haft för mycket att jobba med de senaste dagarna så jag har försökt att ta det lugnt ikväll. Jag hade tänkt lägga mig tidigt men nu ser jag att klockan närmar sig halvtolv vilket är långt efter läggdags för mig numera!
Nattinatt. Som jag skall njuta av en snarkfri natt!!
Det var jobbigt var det att ligga på ryggen och höja benen och andas ut samtidigt. Det hade dock inte med min smärta att göra utan det är min mage som blivit lite stor så den tog emot, haha.
Efteråt hade vi en lång bra pratstund. Det är så härligt att prata med någon med samma eller liknande inställning till människan och kroppen. Jag har ju skrivit om att jag har tappat en del av mina rädslor. Idag kom jag fram till ännu en rädsla som inte var lika närvarande. En del av yogaövningarna är ganska omfattande med både knip och spänna här och töja där. Det kan vara svårt att hålla koll på allting samtidigt och jag fick upp tanken i hjärnan...tänk om jag råkar fisa! Till min glädje kom nästa tanke direkt. Jaha, och? Fina flickor kanske inte fiser men fd cancerpatienter är glada att leva vidare så vad är en liten fis då!? :-)
Jag vet inte om det är den förhöjda aktivitetsnivån men jag märkte idag att min hjärna inte fungerade så bra. Jag skulle ta ut pengar på en automat med ett kort som jag sällan använder eftersom jag aldrig kommer ihåg koden. Jag försökte dunka in koden för jag tänkte kolla saldot.
Väl vid automaten kom jag först ihåg fel nummer men sedan fick jag rätt. Dumt nog hade jag valt en automat utanför Hemköp och där kunde jag inte alls få saldot! Det finns dock bankomat en bit bort så jag försökte med den. Det kanske är 200 meter emellan dessa automater men när jag kom in på bankomaten var det fullt stopp. Det stod helt still i sifferdelen, jag kunde inte alls komma ihåg koden. Jag tog ett steg tillbaka och försökte komma på den vilket jag gjorde. Tja, trodde jag...det var fel kod! Argh!
Jag hade tänkt handla lite på Hemköp. Men jag kunde inte hålla i minnet vad jag skulle köpa. Jag stannade upp säkert 5 gånger och fick fundera riktigt hårt på vad det var jag skulle ha! Det kanske var fågeln som flög omkring därinne som störde mig. En FÅGEL inne i affären! Jag frågade en som jobbade där om de visste att de hade en fågel därinne och han sade att jodå, de har försökt jättelänge att få ut den men inte lyckats. Hmmm...hoppas den är rumsren!
Vad det var som var så viktigt? Ähum... ostbågar!
Jag är ensam hemma ikväll eftersom min sambo är bortrest. Inte ens det har jag kunnat hålla koll på. Jo, förresten, jag är ju väl medveten om att han inte är hemma! Men vad han gör tappar jag bort hela tiden. Jag tänker att han är hos sina föräldrar men det är han ju inte utan det var en jobbgrej. Inte för att det spelar så stor roll men det är märkligt när hjärnan bara lägger av. Jag antar att den har haft för mycket att jobba med de senaste dagarna så jag har försökt att ta det lugnt ikväll. Jag hade tänkt lägga mig tidigt men nu ser jag att klockan närmar sig halvtolv vilket är långt efter läggdags för mig numera!
Nattinatt. Som jag skall njuta av en snarkfri natt!!
torsdag 18 mars 2010
Bra saker med att inte ha hår
- aldrig någon "dålig hårdag"!
- behöver inte tvätta håret
- slipper OROA mig för att jag hade behövt tvätta håret
- behöver inte lägga ner tid för att fixa håret
- sparar inte bara tid utan även schampo, balsam och annat klet
- inte har jag behövt klippa det på länge heller
- behöver inte plocka hårstrån från alla kläder (inte mina i alla fall, katthår är en annan femma)
- blir det stopp i avloppet är det inte mitt fel
- jag kan äta slafsig mat utan att behöva sätta upp håret
- jag kan sminka mig och tom ha läppstift utan att håret fastnar
- det påverkar inte min frisyr när det blåser (att ögonen forsar är en annan sak)
- får inte håret i ögonen
- jag kan duscha sent och lägga mig utan att oroa mig för frisyren
- jag kan duscha och sedan gå ut direkt även om det är snorkallt
- örhängena syns mycket bättre
- jag klämmer inte håret mot stolsryggen så det nyps när jag sitter
- mössan gör inte mitt hår elektriskt (eller det kanske det gör men det märks inte)
- det är roligt att klappa på stubben!
- jag fick se hur jag såg ut som flintis (inte för att jag längtade jättemycket efter det men nu vet jag i alla fall hur jag ser ut! :-)
- jag kan prova korta roliga frisyrer, jag hade nog aldrig klippt mitt långa hår annars
- behövde inte hålla håret när jag kräktes efter cyton
- men det allra bästa var att slippa hålla på med hårgrejs under cytotiden. Att ta en dusch eller bad var en pärs som det var, jag hade aldrig orkat att tvätta håret också och sedan ta mig därifrån på egen hand.
En lite halvsjuk grej var att jag bestämde mig för att jag inte skulle tvätta håret på ett halvår. Jag tänkte att det kanske blir konstigt och att jag måste men nää, det behövs inte, märkligt. Fast en gång har jag tvättat det, jag provade i förra veckan bara för att se hur det kändes! :-)
Hårfronten
Uppdatering på hårfronten:
Just idag reagerade jag när jag såg mig själv i spegeln, jag tyckte att håret blivit riktigt långt. Vad kan det vara, knappt 2 cm kanske! Snart dags att beställa klipptid alltså!
Ögonbrynen är nästan som vanligt igen, tittar jag noga ser jag att det liksom är stubb på vissa ställen men det är nog bara jag som ser det.
Min optiker skrattade åt mig igår. Hon har skaffat en liten kattunge av rasen Devon Rex, alltså samma ras som mina katter. De har lockig päls och lockiga morrhår. När hon skulle kolla ögat sade hon att mina ögonfransar påminde om katterna. Jag har fortfarande krusiga ögonfransar, när skall det bli någon ordning på dem! Jag kan inte sminka mig, inte sätta på mascara för det ser helt galet ut. Lite dumt är det för att vissa fransar växer så att de kommer in i ögat. Förutom det har jag inga problem, jag tycker det är ganska charmigt med krusiga ögonfransar!
Jag har lite mindre hår på armarna nu än tidigare. Samma tycker jag nog att det är under armarna också.
Förr tänkte jag att det hade varit skönt att bli av med allt hår så man skulle slippa bikinivaxa och hålla på. Jag har ändrat åsikt. Det finns anledning till att vi har hår.
Håren på benen har blivit ungefär som förut vilket jag är lite sur för. Har jag stått ut med detta för att få tillbaka risbuskarna!? Himla orättvist tycker jag!
Jag har läst att hårsäckarna kan löpa lite amok när det väl kommer igång igen. Jag har inte sett så mycket tokigheter, egentligen bara en. Fast å andra sidan är det så galet så det räcker lång väg. Jag har fått ett styck hårstrå på vänster ögonlock, mitt på. Ett väldigt ljust och fint hårstrå. Jag tänker låta det växa, jag skall se hur långt det blir. Om det blir riktigt långt kanske jag kan använda det till hämtehår!
Just idag reagerade jag när jag såg mig själv i spegeln, jag tyckte att håret blivit riktigt långt. Vad kan det vara, knappt 2 cm kanske! Snart dags att beställa klipptid alltså!
Ögonbrynen är nästan som vanligt igen, tittar jag noga ser jag att det liksom är stubb på vissa ställen men det är nog bara jag som ser det.
Min optiker skrattade åt mig igår. Hon har skaffat en liten kattunge av rasen Devon Rex, alltså samma ras som mina katter. De har lockig päls och lockiga morrhår. När hon skulle kolla ögat sade hon att mina ögonfransar påminde om katterna. Jag har fortfarande krusiga ögonfransar, när skall det bli någon ordning på dem! Jag kan inte sminka mig, inte sätta på mascara för det ser helt galet ut. Lite dumt är det för att vissa fransar växer så att de kommer in i ögat. Förutom det har jag inga problem, jag tycker det är ganska charmigt med krusiga ögonfransar!
Jag har lite mindre hår på armarna nu än tidigare. Samma tycker jag nog att det är under armarna också.
Förr tänkte jag att det hade varit skönt att bli av med allt hår så man skulle slippa bikinivaxa och hålla på. Jag har ändrat åsikt. Det finns anledning till att vi har hår.
Håren på benen har blivit ungefär som förut vilket jag är lite sur för. Har jag stått ut med detta för att få tillbaka risbuskarna!? Himla orättvist tycker jag!
Jag har läst att hårsäckarna kan löpa lite amok när det väl kommer igång igen. Jag har inte sett så mycket tokigheter, egentligen bara en. Fast å andra sidan är det så galet så det räcker lång väg. Jag har fått ett styck hårstrå på vänster ögonlock, mitt på. Ett väldigt ljust och fint hårstrå. Jag tänker låta det växa, jag skall se hur långt det blir. Om det blir riktigt långt kanske jag kan använda det till hämtehår!
Färger
Innan jag gick på behandling i Alnarps trädgårdsterapi hade jag aldrig tänkt så mycket på blommor, växter eller träd. Det var bara något som fanns. Visst kunde jag tycka det var fint, speciellt med tanke på hur mycket jag älskar färger men det var inget större intresse.
Det är väl iofs fortfarande färgerna som intresserar mig mest men växtlighet blir allt viktigare för mig. Idag fick jag hem en katalog, vad kallar man dem, inte frökatalog utan mer lökar och växter...Växtkatalog?
Titta här vilka vackra blommor som kommer att förgylla min sommar! Märks det att orange är favoritfärgen? :-)
Det är väl iofs fortfarande färgerna som intresserar mig mest men växtlighet blir allt viktigare för mig. Idag fick jag hem en katalog, vad kallar man dem, inte frökatalog utan mer lökar och växter...Växtkatalog?
Titta här vilka vackra blommor som kommer att förgylla min sommar! Märks det att orange är favoritfärgen? :-)
För grundlig!
Idag har jag sorterat, organiserat och småplockat lite här hemma. Jag sade till mig själv flera gånger att jag skulle ta det lugnt och inte hålla på hela dagen. Lyssnade jag? Nää, inte denna gången heller.
Jag är för noga, för grundlig. Varför måste jag riva upp allting från grunden när jag skall städa och organisera? Kan jag inte bara fixa det som syns och märks mest, det som är mest nödvändigt. Sedan när jag har mer ork kan jag ta itu med resten.
Nu skall jag försöka ta det lugnt resten av kvällen. Slänga mig i soffan och läsa lite kanske. Gosa med en katt är alltid en bra sysselsättning och något jag borde ägna mig åt mer!
Jag är för noga, för grundlig. Varför måste jag riva upp allting från grunden när jag skall städa och organisera? Kan jag inte bara fixa det som syns och märks mest, det som är mest nödvändigt. Sedan när jag har mer ork kan jag ta itu med resten.
Nu skall jag försöka ta det lugnt resten av kvällen. Slänga mig i soffan och läsa lite kanske. Gosa med en katt är alltid en bra sysselsättning och något jag borde ägna mig åt mer!
onsdag 17 mars 2010
Dagens LoA
Idag hade jag tid hos min goa kurator. Det var ett tag sedan jag träffade henne för hon har varit sjuk. Ibland behöver jag en ingångstid för att liksom komma tillbaka till vad vi pratade om. Förra samtalet hade lika gärna kunnat vara 2 månader sedan, så långt borta är det i mitt minne. Fast egentligen är det kanske inte viktiga vad vi pratade om förra gången utan vad vi pratar om nu.
Lite stressigt blev det för jag skulle till LoA - vattengympan efteråt. Lokalen är en bit bort och man måste byta om men jag hann i tid. Jag hade ont redan från början så det kändes sådär men sedan höjde vi musiken och då blir det mycket roligare. Att röra sig till musik bara ÄR så roligt. Det blir mycket lättare att röra sig och kämpa lite. Och som avslutning fick vi låna några frigolitkorvar som vi kunde flyta med, det var såå skönt!
Sedan var det dags att byta om och där blev det lite märkligt. Kvinnan i båset bredvid är väldigt pratglad. Hon är trevlig, hon har alltid mycket att berätta och mycket att prata om. Nu började hon prata om mamma och om barn. Dessa två ämnen är väldigt känsliga för mig och det sade jag. Jag kunde inte/ville inte prata om det just där och då men hon pratade bara på. Vi hade draperier mellan oss men hon drog undan det när jag höll på att klä om för att hon skulle kunna prata mer. Jag brydde mig inte om att hon ser mig, vad spelar det för roll. Men hon invaderade nästan mig, både verbalt och personligt. Jag märkte bara att allting blev väldigt jobbigt och jag började gråta när jag gick därifrån. Inte förrän efteråt gick det in och att jag borde sagt ifrån. Nu sade jag ju något men tydligen hade jag behövt säga till riktigt ordentligt. Och jag tror absolut att hon skulle kunna ta det, hon vet att hon är pratig. Men JAG har jättesvårt med sådant, att säga till när någon går över gränsen. När jag inte mår bra orkar jag mindre och jag behöver både större yta samt tystnad. Häromdagen när jag gick därifrån var det ju en annan som sprang i fatt mig för att göra mig sällskap. Alla är trevliga men ibland behöver jag lugn. Och det är extremt svårt att säga tycker jag. Jag är rädd att någon skall ta illa upp men om det fortsätter såhär är det ju jag som tar illa upp eller rättare sagt jag som mår dåligt.
Jag pratade med kuratorn som håller i det och som har gruppsamtalen idag. Jag sade att jag vet inte om jag kommer att kunna fortsätta om det hela tiden är såhär. Våra samtal har också varit väldigt hattiga och alla har pratat om sitt. Det som var meningen var att alla skulle få lov att säga sitt, berätta hur de hade haft det och sedan berätta om något de ville ta upp idag som diskussion. Förra gången gick det bedrövligt. Men idag gick det faktiskt riktigt bra. Nu var några borta och de som brukar prata mest och intensivast de var lite lugnare idag. Så det blev ett bättre gruppsamtal än förra gången.
Det visade sig att yogan som fortsätter denna fredag endast kommer att ha en följare - nämligen JAG. De andra har valt basal kroppskännedom men yogan var så rätt för mig. Jag är jätteglad att jag är ensam, tänk så bra det kan bli! Jag skall be henne skriva några rader och beskriva vår förra session för att fråga om jag skulle kunna börja dagen med något sådant för det kändes så bra. Jag blev så lugn i kroppen och jag ville fortsätta att röra mig långsamt, tala långsamt och tänka långsamt. Helt ljuvligt!
Efter samtalsgruppen var det dags för stavgång. Men jag har haft så ont och jag är så sliten och behövde tystnad så jag gick inte med dem. Däremot tog jag en promenad själv och tittade på mina älskade träd och njöt.
På vägen tillbaka stack jag inom en supergod glassaffär som ligger nära där jag bor (för nära kan man ju undra om man ser på min något runda figur). De hade tyvärr inte mina favoriter som är kakor, kakor och kakor, nämligen: cookiesglass, cookie and dough samt brownie så jag fick ta nutellaglass, rocky road och citronsorbet, ljuvlig. Märks det att jag älskar glass? Jag sommarjobbade på en glassfabrik när jag var typ 15. Jag åt mycket glass där och jag äter fortfarande mycket glass. Jag älskar glass!
På väg hem hämtade jag ut härliga pysselpaket på posten. Söta postkassörskan frågade hur det var med mig och sade att jag hade fått långt hår. Sedan sänkte hon rösten när hon pratade om den räliga cancern. Fast jag förstår henne för det var ju andra människor. Hon är rar, det är modigt tycker jag att fråga och prata om sådant med någon man faktiskt inte känner så väl.
När jag kom hem plockade jag upp posten och njöt av det. Innan jag hann börja tänkte jag att jag skulle lägga mig och vila en stund för jag skulle till optikern senare. Men då ringde telefonen och det är goa A som bor alldeles långt ifrån mig. Det är såå roligt att prata med henne, jag blir alltid så glad. Vi är på samma plan och tycker om att diskutera saker. Hon skall komma ner och hälsa på, wee, vad roligt! Jag har tyvärr inte träffat henne sedan hon flyttade till Gotland för några år sedan men nu minsann!!
Vi pratade på så jag nästan missade att jag skulle till min optiker. Hon har flyttat så vi körde nog en 5 mil. Visst hade jag kunnat hitta en annan optiker men jag gillar henne, jag tycker hon är duktig. Det värsta var att jag skulle behöva ha ett par läsglasögon. REDAN NU? Är jag en tant eller? Men hon sade att det egentligen är tidigt men eftersom det är något fel på mitt höger öga som gör att det inte går att få¨upp full synskärpa så blir det för ansträngande för vänster ögat. Så detta skulle vara bra sade hon. Jajadå men jag valde de som var allra mest orange. HOn hade precis skaffat sig en liten katt och det var samma ras som dem vi har, min äldsta kommer från samma katteri som hon köpte sin ifrån. Synd den inte var där, hade varit roligt att träffa och små ungar är ju alltid så bedårande! Men jag skall dit igen för jag fick inte med allt jag skulle ha och då får hon minsann ha lillkissen med! Vad härligt det är att träffa en lika stor kattok som en själv! :-)
På vägen hem körde vi inom MacDonalds och åt faktiskt en hyfsat god hamburgare och jag lyckades tom äta upp hela.
Vi har tittat på "Escape to the country" som handlar om par som vill flytta ut från stan och ut till landet. Och det vill jag också, dessutom är många av dessa husen precis min stil, det är nästan plågande att se sådana underbara hus och den miljön. Många suckar och stön hörs från vår soffa den timmen.
Nu är jag ganska virrig så jag skall nog lägga mig, det behöver jag. Det har varit alldeles för mycket idag och jag behöver vila. Imorgon har jag GUDSKELOV inget planerat alls för hela dagen, det är jag jätteglad för. Får se hur jag mår och vad jag orkar göra. Jag skulle vilja städa, pyssla, baka och ta en promenad. Men jag tror att jag skall tagga ner! Kanske bara ligga och läsa och gosa med kissarna.
Vimsvims, nu ser jag inte tangenterna så bra så jag lägger mig istället.
Imorgon kommer en ny dag och den kommer vara full av lugn och kärlek. Jag väljer att göra den till en bra dag!
Nattinatt
Lite stressigt blev det för jag skulle till LoA - vattengympan efteråt. Lokalen är en bit bort och man måste byta om men jag hann i tid. Jag hade ont redan från början så det kändes sådär men sedan höjde vi musiken och då blir det mycket roligare. Att röra sig till musik bara ÄR så roligt. Det blir mycket lättare att röra sig och kämpa lite. Och som avslutning fick vi låna några frigolitkorvar som vi kunde flyta med, det var såå skönt!
Sedan var det dags att byta om och där blev det lite märkligt. Kvinnan i båset bredvid är väldigt pratglad. Hon är trevlig, hon har alltid mycket att berätta och mycket att prata om. Nu började hon prata om mamma och om barn. Dessa två ämnen är väldigt känsliga för mig och det sade jag. Jag kunde inte/ville inte prata om det just där och då men hon pratade bara på. Vi hade draperier mellan oss men hon drog undan det när jag höll på att klä om för att hon skulle kunna prata mer. Jag brydde mig inte om att hon ser mig, vad spelar det för roll. Men hon invaderade nästan mig, både verbalt och personligt. Jag märkte bara att allting blev väldigt jobbigt och jag började gråta när jag gick därifrån. Inte förrän efteråt gick det in och att jag borde sagt ifrån. Nu sade jag ju något men tydligen hade jag behövt säga till riktigt ordentligt. Och jag tror absolut att hon skulle kunna ta det, hon vet att hon är pratig. Men JAG har jättesvårt med sådant, att säga till när någon går över gränsen. När jag inte mår bra orkar jag mindre och jag behöver både större yta samt tystnad. Häromdagen när jag gick därifrån var det ju en annan som sprang i fatt mig för att göra mig sällskap. Alla är trevliga men ibland behöver jag lugn. Och det är extremt svårt att säga tycker jag. Jag är rädd att någon skall ta illa upp men om det fortsätter såhär är det ju jag som tar illa upp eller rättare sagt jag som mår dåligt.
Jag pratade med kuratorn som håller i det och som har gruppsamtalen idag. Jag sade att jag vet inte om jag kommer att kunna fortsätta om det hela tiden är såhär. Våra samtal har också varit väldigt hattiga och alla har pratat om sitt. Det som var meningen var att alla skulle få lov att säga sitt, berätta hur de hade haft det och sedan berätta om något de ville ta upp idag som diskussion. Förra gången gick det bedrövligt. Men idag gick det faktiskt riktigt bra. Nu var några borta och de som brukar prata mest och intensivast de var lite lugnare idag. Så det blev ett bättre gruppsamtal än förra gången.
Det visade sig att yogan som fortsätter denna fredag endast kommer att ha en följare - nämligen JAG. De andra har valt basal kroppskännedom men yogan var så rätt för mig. Jag är jätteglad att jag är ensam, tänk så bra det kan bli! Jag skall be henne skriva några rader och beskriva vår förra session för att fråga om jag skulle kunna börja dagen med något sådant för det kändes så bra. Jag blev så lugn i kroppen och jag ville fortsätta att röra mig långsamt, tala långsamt och tänka långsamt. Helt ljuvligt!
Efter samtalsgruppen var det dags för stavgång. Men jag har haft så ont och jag är så sliten och behövde tystnad så jag gick inte med dem. Däremot tog jag en promenad själv och tittade på mina älskade träd och njöt.
På vägen tillbaka stack jag inom en supergod glassaffär som ligger nära där jag bor (för nära kan man ju undra om man ser på min något runda figur). De hade tyvärr inte mina favoriter som är kakor, kakor och kakor, nämligen: cookiesglass, cookie and dough samt brownie så jag fick ta nutellaglass, rocky road och citronsorbet, ljuvlig. Märks det att jag älskar glass? Jag sommarjobbade på en glassfabrik när jag var typ 15. Jag åt mycket glass där och jag äter fortfarande mycket glass. Jag älskar glass!
På väg hem hämtade jag ut härliga pysselpaket på posten. Söta postkassörskan frågade hur det var med mig och sade att jag hade fått långt hår. Sedan sänkte hon rösten när hon pratade om den räliga cancern. Fast jag förstår henne för det var ju andra människor. Hon är rar, det är modigt tycker jag att fråga och prata om sådant med någon man faktiskt inte känner så väl.
När jag kom hem plockade jag upp posten och njöt av det. Innan jag hann börja tänkte jag att jag skulle lägga mig och vila en stund för jag skulle till optikern senare. Men då ringde telefonen och det är goa A som bor alldeles långt ifrån mig. Det är såå roligt att prata med henne, jag blir alltid så glad. Vi är på samma plan och tycker om att diskutera saker. Hon skall komma ner och hälsa på, wee, vad roligt! Jag har tyvärr inte träffat henne sedan hon flyttade till Gotland för några år sedan men nu minsann!!
Vi pratade på så jag nästan missade att jag skulle till min optiker. Hon har flyttat så vi körde nog en 5 mil. Visst hade jag kunnat hitta en annan optiker men jag gillar henne, jag tycker hon är duktig. Det värsta var att jag skulle behöva ha ett par läsglasögon. REDAN NU? Är jag en tant eller? Men hon sade att det egentligen är tidigt men eftersom det är något fel på mitt höger öga som gör att det inte går att få¨upp full synskärpa så blir det för ansträngande för vänster ögat. Så detta skulle vara bra sade hon. Jajadå men jag valde de som var allra mest orange. HOn hade precis skaffat sig en liten katt och det var samma ras som dem vi har, min äldsta kommer från samma katteri som hon köpte sin ifrån. Synd den inte var där, hade varit roligt att träffa och små ungar är ju alltid så bedårande! Men jag skall dit igen för jag fick inte med allt jag skulle ha och då får hon minsann ha lillkissen med! Vad härligt det är att träffa en lika stor kattok som en själv! :-)
På vägen hem körde vi inom MacDonalds och åt faktiskt en hyfsat god hamburgare och jag lyckades tom äta upp hela.
Vi har tittat på "Escape to the country" som handlar om par som vill flytta ut från stan och ut till landet. Och det vill jag också, dessutom är många av dessa husen precis min stil, det är nästan plågande att se sådana underbara hus och den miljön. Många suckar och stön hörs från vår soffa den timmen.
Nu är jag ganska virrig så jag skall nog lägga mig, det behöver jag. Det har varit alldeles för mycket idag och jag behöver vila. Imorgon har jag GUDSKELOV inget planerat alls för hela dagen, det är jag jätteglad för. Får se hur jag mår och vad jag orkar göra. Jag skulle vilja städa, pyssla, baka och ta en promenad. Men jag tror att jag skall tagga ner! Kanske bara ligga och läsa och gosa med kissarna.
Vimsvims, nu ser jag inte tangenterna så bra så jag lägger mig istället.
Imorgon kommer en ny dag och den kommer vara full av lugn och kärlek. Jag väljer att göra den till en bra dag!
Nattinatt
måndag 15 mars 2010
Dagens LoA
Idag var det dags för LoA igen - stavgång. Denna gången var jag där tom i tid! Jag brukar vanligtvis komma exakt eller 1 minut för sent men idag var jag i tid! :-)
Lite manfall idag eftersom tre var borta. Men vi knatade på och babblade på. När vi kommer tillbaka och skall skriva upp hur mycket vi har gått och hur jobbigt det är så blir det konstigt att sedan skall man bara gå hem.
Jag tyckte att det gick ganska bra att gå idag men hjälp vad ont jag fick sedan på hemvägen. Jag har allra mest ont i mitt knä. Jag har en gammal skada men den har inte varit så besvärlig på sistone. Idag är det riktigt jobbigt! Jag har ont i axlarna och nacken också. Får hoppas att vattengympan imorgon får fart på musklerna på rätt sätt! Det var himla roligt förra gången, hoppas det blir lika bra nu men det blir det säkert.
TV:n är på som vanligt men ingen sitter där. Ändå är ljudet på riktigt högt, jag avskyr det! Varför stänger han inte av den om han inte tittar på något.
Ont, ont, stel och lite ledsen. Skall denna kroppen aldrig kunna bli "normal?
Nu går jag och lägger mig, jag hoppas att jag kan sova inatt.
Lite manfall idag eftersom tre var borta. Men vi knatade på och babblade på. När vi kommer tillbaka och skall skriva upp hur mycket vi har gått och hur jobbigt det är så blir det konstigt att sedan skall man bara gå hem.
Jag tyckte att det gick ganska bra att gå idag men hjälp vad ont jag fick sedan på hemvägen. Jag har allra mest ont i mitt knä. Jag har en gammal skada men den har inte varit så besvärlig på sistone. Idag är det riktigt jobbigt! Jag har ont i axlarna och nacken också. Får hoppas att vattengympan imorgon får fart på musklerna på rätt sätt! Det var himla roligt förra gången, hoppas det blir lika bra nu men det blir det säkert.
TV:n är på som vanligt men ingen sitter där. Ändå är ljudet på riktigt högt, jag avskyr det! Varför stänger han inte av den om han inte tittar på något.
Ont, ont, stel och lite ledsen. Skall denna kroppen aldrig kunna bli "normal?
Nu går jag och lägger mig, jag hoppas att jag kan sova inatt.
söndag 14 mars 2010
Bakissöndag
Idag har jag firat 6-årsdag och samtidigt varit bakis.
Men inte som du tror...
Jag blir typ bakis efter att ha varit uppe för länge, förr blev jag det om det var rök omkring mig, jag blir bakis av att pyssla för mycket men mest av allt blir jag bakis om jag gråter för mycket. Givetvis blir jag bakis om jag dricker för mycket men det gör jag inte längre, dricker alltså. Det har jag inte klarat sedan jag fick utmattningen, jag blir jättedålig och jag mår illa bara av tanken så nej,tack, inget för mig.
6-årsdagen då? Jo, för 6 år sedan fick jag en sambo. Den ljuvligaste, mest underbara sambo man kan tänka sig. En sambo som nästan alltid är på goshumör och som oftast är glad. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi sågs och den här individen följde med mig hem på en gång. Det första som hände var att hon lade sig under sängen. Efter ett halvt dygn kom hon fram och sedan dess har vi gosat och kramats mycket. Jag älskar min katt väldigt högt. :-)
Vj köpte ett litet klätterträd till katterna och de var väldigt nyfikna och intresserade. Vi skall sätta fast den mer ordentligt men än så länge när den är uppe står vi vid den och håller koll så den inte vinglar. Den lilla snuttan (rymligen) kom med lite hjälp högst upp och där trivdes hon ypperligt. Hon åmade sig ett tag men sedan lade hon sig tillrätta och halvsov en liten stund. Jag vet inte om hon är höjdrädd när hon skall hoppa ner för hon brukar hojta på oss att vi skall komma så jag gick dit. Men hon vill inte att vi skall ta ner henne, då blir hon arg. Vi brukar stå där och ofta hoppar hon ner på axlarna och sedan vidare. Men denna gången var det liiite högre än så. Jag ser att hon fokuserar på platsen bakom mig som är strykbrädan och jag hinner tänka hur skall hon göra nu för jag står ju i vägen. Jo, då GÅR hon på mitt huvud. Åtminstone hade hon tänkt att göra så. Grejen var bara att jag hade min varma goa mössa av kanin som är så len och mjuk att den bara gled av. Ellie reagerar på rädda katters vis - ut med klorna! AJ, jäklar vad det gjorde ont att få en hel katt inborrad i skallen! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, det var ju helt galet!
För övrigt idag har vi varit och gått i Bokskogen, ganska slabbigt men där var ju mina fina träd så stabila, lugna och bara väntandes på mig. En bok fick en hejdåkram. Sedan fikade vi i solskenet - blåbärspaj. Ah, jag älskar blåbärspaj. Det får mig också att tänka på mamma. Hon gjorde otroligt goda blåbärspajer men jag vet inte riktigt hur hon gjorde dem, det kommer jag inte alls ihåg.
Nu är jag trött, trött, trött och skall sova. Jag hade velat komma i säng för över en timme sedan men nu är det i alla fall dags!
Nattinatt
Men inte som du tror...
Jag blir typ bakis efter att ha varit uppe för länge, förr blev jag det om det var rök omkring mig, jag blir bakis av att pyssla för mycket men mest av allt blir jag bakis om jag gråter för mycket. Givetvis blir jag bakis om jag dricker för mycket men det gör jag inte längre, dricker alltså. Det har jag inte klarat sedan jag fick utmattningen, jag blir jättedålig och jag mår illa bara av tanken så nej,tack, inget för mig.
6-årsdagen då? Jo, för 6 år sedan fick jag en sambo. Den ljuvligaste, mest underbara sambo man kan tänka sig. En sambo som nästan alltid är på goshumör och som oftast är glad. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi sågs och den här individen följde med mig hem på en gång. Det första som hände var att hon lade sig under sängen. Efter ett halvt dygn kom hon fram och sedan dess har vi gosat och kramats mycket. Jag älskar min katt väldigt högt. :-)
Vj köpte ett litet klätterträd till katterna och de var väldigt nyfikna och intresserade. Vi skall sätta fast den mer ordentligt men än så länge när den är uppe står vi vid den och håller koll så den inte vinglar. Den lilla snuttan (rymligen) kom med lite hjälp högst upp och där trivdes hon ypperligt. Hon åmade sig ett tag men sedan lade hon sig tillrätta och halvsov en liten stund. Jag vet inte om hon är höjdrädd när hon skall hoppa ner för hon brukar hojta på oss att vi skall komma så jag gick dit. Men hon vill inte att vi skall ta ner henne, då blir hon arg. Vi brukar stå där och ofta hoppar hon ner på axlarna och sedan vidare. Men denna gången var det liiite högre än så. Jag ser att hon fokuserar på platsen bakom mig som är strykbrädan och jag hinner tänka hur skall hon göra nu för jag står ju i vägen. Jo, då GÅR hon på mitt huvud. Åtminstone hade hon tänkt att göra så. Grejen var bara att jag hade min varma goa mössa av kanin som är så len och mjuk att den bara gled av. Ellie reagerar på rädda katters vis - ut med klorna! AJ, jäklar vad det gjorde ont att få en hel katt inborrad i skallen! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, det var ju helt galet!
För övrigt idag har vi varit och gått i Bokskogen, ganska slabbigt men där var ju mina fina träd så stabila, lugna och bara väntandes på mig. En bok fick en hejdåkram. Sedan fikade vi i solskenet - blåbärspaj. Ah, jag älskar blåbärspaj. Det får mig också att tänka på mamma. Hon gjorde otroligt goda blåbärspajer men jag vet inte riktigt hur hon gjorde dem, det kommer jag inte alls ihåg.
Nu är jag trött, trött, trött och skall sova. Jag hade velat komma i säng för över en timme sedan men nu är det i alla fall dags!
Nattinatt
lördag 13 mars 2010
Att välja glädje?
Idag vaknade jag 4. Jag kämpade i drygt 2 timmar men kunde inte somna om så till slut gick jag upp. Av någon märklig anledning började jag att organisera bland köksskåpen. Jag vet inte varför, det är inget jag ens har tänkt på tidigare men bra blev det! Och trött blev jag till slut, jag fick lägga mig och ta en timme till med en katt på magen. Allt känns bättre med en katt på magen. Nej, nu narras jag. Värmevallningar är något jag med fördel går genom utan en katt i min omedelbara närhet.
Jag har haft stora mailbesvarardagen idag. Under flera månader har jag inte riktigt kunnat mobilisera tillräckligt med ork, minne och klar hjärna för att kunna formulera svar. Visst har det funnits delar av det men inte samtidigt så idag när det kom tog jag vara på det. När jag hade suttit i över två timmar fick det räcka. Då gick jag faktiskt ut och tog en promenad i regnet.
Det har varit en ganska bra dag tycker jag. Den har varit lugn, jag har varit lugn. Jag skall försöka att tänka långsamt, röra mig långsamt och tala långsamt. Jag kan behöva spara på energin.
Men precis nu rann energin bort och tårar kom istället.
Ännu en har förlorat kampen mot cancern. Det var ingen jag kände personligen men vi var medlemmar på samma forum.
Dessutom hade jag redan fått ett svar på ett av mailen jag skickade. Det var från min äldsta moster. Sist jag träffade henne var för 16 år sedan på sjukhuset där min mor dog. Hon har inte vetat om min sjukdom, jag berättade det i mailet. Nu fick jag svar. "Tråkigt att du har fått cancer men skönt att du är på väg tillbaka". Det var några ord till men jag fastnade i detta. Jag tyckte det var torftiga ord med tanke på att hennes syster dog i cancer.
Nu har jag fått sådan värk att jag knappt kan röra mig. Dessutom mår jag illa.
Jag klarar inte av att välja glädje just nu men imorgon kommer en ny dag.
Jag har haft stora mailbesvarardagen idag. Under flera månader har jag inte riktigt kunnat mobilisera tillräckligt med ork, minne och klar hjärna för att kunna formulera svar. Visst har det funnits delar av det men inte samtidigt så idag när det kom tog jag vara på det. När jag hade suttit i över två timmar fick det räcka. Då gick jag faktiskt ut och tog en promenad i regnet.
Det har varit en ganska bra dag tycker jag. Den har varit lugn, jag har varit lugn. Jag skall försöka att tänka långsamt, röra mig långsamt och tala långsamt. Jag kan behöva spara på energin.
Men precis nu rann energin bort och tårar kom istället.
Ännu en har förlorat kampen mot cancern. Det var ingen jag kände personligen men vi var medlemmar på samma forum.
Dessutom hade jag redan fått ett svar på ett av mailen jag skickade. Det var från min äldsta moster. Sist jag träffade henne var för 16 år sedan på sjukhuset där min mor dog. Hon har inte vetat om min sjukdom, jag berättade det i mailet. Nu fick jag svar. "Tråkigt att du har fått cancer men skönt att du är på väg tillbaka". Det var några ord till men jag fastnade i detta. Jag tyckte det var torftiga ord med tanke på att hennes syster dog i cancer.
Nu har jag fått sådan värk att jag knappt kan röra mig. Dessutom mår jag illa.
Jag klarar inte av att välja glädje just nu men imorgon kommer en ny dag.
fredag 12 mars 2010
LoA
Idag var det dags för yoga på LoA. Det har jag velat prova länge och jag är glad att jag valde detta. Man kunde välja mellan basal kroppskännedom, yoga eller bild.
Det var lugnt, väldigt lugnt. Det var egentligen mer lugna rörelser och andning än träning vilket var bra. Jag kände mig väldigt lugn och avslappnad och jag märkte att jag tom talade mer långsamt. Jag är vanligtvis intensiv och pratar och rör mig snabbt, gör mycket och fort. Men detta var så skönt, jag ville fortsätta hela dagen låååångsamt!
Efteråt stod några och pratade en liten stund men jag valde att gå därifrån, jag ville inte att något skulle påverka känslan av lugn. Men jag fick sällskap ut ändå och tom sällskap på vägen hem. Trevligt sällskap visserligen men jag hade behövt vara själv men det kunde jag inte säga, hur säger man det på ett trevligt sätt!? Fast det var ok ändå.
Två kramar har jag fått idag av LoA-deltagarna. Det var märkligt. Egentligen är jag mycket för kramar och att stanna och prata och fika och dylikt men inte här, inte nu. Jag vet inte varför jag inte klarar det. Jag märker att jag är helt annorlunda i denna gruppen än jag vanligtvis är. Jag är mer sluten och inåtvänd och jag känner mig inte helt avslappnad i gruppen. De har inget att göra med att jag inte tycker om dem för de är bra och trevliga.
Jag vet inte om det är så att jag är så fokuserad på aktiviteten och att komma igång att jag inte vill "störa" det. Eller har det något att göra med att det handlar om cancer? Är jag rädd att lära känna människor med cancer eftersom det alltid finns en risk för återfall? Jag vet inte, det sista var min sambons förslag. Eller är jag på "fel" ställe? Det kanske helt enkelt är så att vi är olika även om de är trevliga. Jag vet inte. Det är första gången på ganska länge som det blir så konstigt. Idag och i onsdags saknades dock en deltagare och henne pratar jag massor med, eller om det är hon som pratar med mig? Vi pratar nog lika mycket båda två! :-)
Hon ville inte bli kallad för dam så jag skriver inte det. Det var någon som inte var där idag och jag saknade henne för denna kvinnan pratar jag mycket med.
När jag skrev om första dagen och att jag hade haft sällskap av någon funderade jag på hur jag skulle skriva. Skulle jag skriva kvinna eller dam? Om jag verkligen tänker till så tycker jag nog att dam är till någon i typ 70-årsåldern. Men varför sade jag det då till någon som var mycket yngre. Jag vet inte, kanske spelar hennes utseende roll. Hon är alltid piffig och mycket och snyggt sminkad. Men jag skall inte kalla någon för dam innan de är 75. För det känns faktiskt inte bra att bli kallad för damen, usch, jag blir helt chockad av att höra det när det gäller mig.
Ikväll har jag försökt att skapa en smula men jag tar en paus. Vanligtvis kan jag inte de, jag fortsätter ändå, vill ha allting färdigt på en gång.
Jag höll på med en del photoredigerande i photoshop men jag fick byta till ny dator och jag med mitt minne. Jag har ingen som helst aning om var jag hade fått photoshop ifrån. Nu vill jag testa lite grejer igen men nu har jag inget photoshop (gah) och det kostar liksom 10000 att köpa det. På den gamla goda tiden kände jag massor av folk som hade photoshop men nu känner jag ingen. Som det kan bli.
Det finns ju andra program men jag tycker inte de är lika bra eller så är det att jag inte lärt mig det. Photoshop kunde jag ändå någorlunda, det finns ju ofattbart mycket i det programmet så det är egentligen inte konstigt att det kostar en slant.
Jag skickade ett paket till en bekant. Det var ett dekorerat kort som jag hade fyllt med choklad och hon fick den igår. Hon skrev så fina saker så jag blev alldeles rörd och fick tårar i ögonen. Hon är så rar och go och jag tycker att hon förtjänar mycket uppmuntran och lite god choklad. Egentligen hade jag velat skicka mer och större men eftersom det redan har dröjt några månader sedan jag först tänkte att jag skulle skicka kortet så fick det bli såhär! Så hennes glädje är minst lika mycket min glädje.
Stor kram alla ni som läser mina ord!
Det var lugnt, väldigt lugnt. Det var egentligen mer lugna rörelser och andning än träning vilket var bra. Jag kände mig väldigt lugn och avslappnad och jag märkte att jag tom talade mer långsamt. Jag är vanligtvis intensiv och pratar och rör mig snabbt, gör mycket och fort. Men detta var så skönt, jag ville fortsätta hela dagen låååångsamt!
Efteråt stod några och pratade en liten stund men jag valde att gå därifrån, jag ville inte att något skulle påverka känslan av lugn. Men jag fick sällskap ut ändå och tom sällskap på vägen hem. Trevligt sällskap visserligen men jag hade behövt vara själv men det kunde jag inte säga, hur säger man det på ett trevligt sätt!? Fast det var ok ändå.
Två kramar har jag fått idag av LoA-deltagarna. Det var märkligt. Egentligen är jag mycket för kramar och att stanna och prata och fika och dylikt men inte här, inte nu. Jag vet inte varför jag inte klarar det. Jag märker att jag är helt annorlunda i denna gruppen än jag vanligtvis är. Jag är mer sluten och inåtvänd och jag känner mig inte helt avslappnad i gruppen. De har inget att göra med att jag inte tycker om dem för de är bra och trevliga.
Jag vet inte om det är så att jag är så fokuserad på aktiviteten och att komma igång att jag inte vill "störa" det. Eller har det något att göra med att det handlar om cancer? Är jag rädd att lära känna människor med cancer eftersom det alltid finns en risk för återfall? Jag vet inte, det sista var min sambons förslag. Eller är jag på "fel" ställe? Det kanske helt enkelt är så att vi är olika även om de är trevliga. Jag vet inte. Det är första gången på ganska länge som det blir så konstigt. Idag och i onsdags saknades dock en deltagare och henne pratar jag massor med, eller om det är hon som pratar med mig? Vi pratar nog lika mycket båda två! :-)
Hon ville inte bli kallad för dam så jag skriver inte det. Det var någon som inte var där idag och jag saknade henne för denna kvinnan pratar jag mycket med.
När jag skrev om första dagen och att jag hade haft sällskap av någon funderade jag på hur jag skulle skriva. Skulle jag skriva kvinna eller dam? Om jag verkligen tänker till så tycker jag nog att dam är till någon i typ 70-årsåldern. Men varför sade jag det då till någon som var mycket yngre. Jag vet inte, kanske spelar hennes utseende roll. Hon är alltid piffig och mycket och snyggt sminkad. Men jag skall inte kalla någon för dam innan de är 75. För det känns faktiskt inte bra att bli kallad för damen, usch, jag blir helt chockad av att höra det när det gäller mig.
Ikväll har jag försökt att skapa en smula men jag tar en paus. Vanligtvis kan jag inte de, jag fortsätter ändå, vill ha allting färdigt på en gång.
Jag höll på med en del photoredigerande i photoshop men jag fick byta till ny dator och jag med mitt minne. Jag har ingen som helst aning om var jag hade fått photoshop ifrån. Nu vill jag testa lite grejer igen men nu har jag inget photoshop (gah) och det kostar liksom 10000 att köpa det. På den gamla goda tiden kände jag massor av folk som hade photoshop men nu känner jag ingen. Som det kan bli.
Det finns ju andra program men jag tycker inte de är lika bra eller så är det att jag inte lärt mig det. Photoshop kunde jag ändå någorlunda, det finns ju ofattbart mycket i det programmet så det är egentligen inte konstigt att det kostar en slant.
Jag skickade ett paket till en bekant. Det var ett dekorerat kort som jag hade fyllt med choklad och hon fick den igår. Hon skrev så fina saker så jag blev alldeles rörd och fick tårar i ögonen. Hon är så rar och go och jag tycker att hon förtjänar mycket uppmuntran och lite god choklad. Egentligen hade jag velat skicka mer och större men eftersom det redan har dröjt några månader sedan jag först tänkte att jag skulle skicka kortet så fick det bli såhär! Så hennes glädje är minst lika mycket min glädje.
Stor kram alla ni som läser mina ord!
torsdag 11 mars 2010
Blaj
Igår var jag egentligen bjuden på middag hos en kompis men jag hade lite panik inför det för jag var så trött och sliten. Jag ville men trodde inte att jag skulle orka. Men jag fick ett sms där det stod att de hade fått vinterkräkskjukan stackarna så det blev inställt. Jag var glad att jag kunde lägga mig istället!
Jag tror jag lade mig ganska tidigt igår, jag har inte så stor koll på saker och ting längre. Jag gick upp vid 9 men ändå har dagen gått i ett jehu. Jag tycker inte att jag har hunnit med så mycket alls.
Och idag har ätandet varit riktigt dåligt, jag har mest ätit choklad och det mår jag ju inte bra av. Bra rutiner och bra matvanor och motion och vila. Det behöver jag. Det låter ju inte så svårt, eller hur? Hur kan det då vara så himla SKITsvårt att jag aldrig lyckas med det?
Idag funderade jag på om jag skulle ta och städa lite men jag sade nej till mig själv. Det var inte det jag behövde idag. Jag behövde lugn och ro. Och här sitter jag och pysslar och skapar och målar och blir nästan stressad av det också. Jag borde införa tidsbegränsningar på saker som kan stressa mig.
Men jag kom faktiskt ut en sväng och jag tog en promenad i närmsta park, det var skönt. Men jag var inte i häret och nuet, ingen aning var mina tankar snurrade men inte katten var det på att titta på träden och beundra dem! Jag har tagit en snurrepilla (aka sömntablett) redan så därför är jag lite snurrig idag också. Jag behöver sova mycket nu när det är mycket på gång. Jag har ju inte så stora reserver. Men helgen blir nog lugn, jag har inte bestämt något. Eller jo, sambon skall hem till sina föräldrar och frågar om jag vill följa med. Men det är många mil, jag vet inte om jag orkar. Inte riktigt som det känns nu.
Avslutningsvis måste jag dela med mig av synen jag såg när jag kom in och såg Ellie (lillkatten) ligga på sängen. Fast hon låg inte bara på sängen...hon hade mitt protesbröst som kudde, där låg hon och sov sött. Haha, hur gulligt som helst. Synd jag inte hann fota det!
Nu stänger jag ner här och förhoppningsvis hittar jag en massa extra laddningar med energi och styrka så jag vaknar alldeles strålande i morgon!
Jag måste sluta med att skriva när jag är såhär sömnlullig, jag ger ju ett helt galet intryck! Ibland kan jag knappt läsa vad jag har skrivit för jag förstår inte!
Jag tror jag lade mig ganska tidigt igår, jag har inte så stor koll på saker och ting längre. Jag gick upp vid 9 men ändå har dagen gått i ett jehu. Jag tycker inte att jag har hunnit med så mycket alls.
Och idag har ätandet varit riktigt dåligt, jag har mest ätit choklad och det mår jag ju inte bra av. Bra rutiner och bra matvanor och motion och vila. Det behöver jag. Det låter ju inte så svårt, eller hur? Hur kan det då vara så himla SKITsvårt att jag aldrig lyckas med det?
Idag funderade jag på om jag skulle ta och städa lite men jag sade nej till mig själv. Det var inte det jag behövde idag. Jag behövde lugn och ro. Och här sitter jag och pysslar och skapar och målar och blir nästan stressad av det också. Jag borde införa tidsbegränsningar på saker som kan stressa mig.
Men jag kom faktiskt ut en sväng och jag tog en promenad i närmsta park, det var skönt. Men jag var inte i häret och nuet, ingen aning var mina tankar snurrade men inte katten var det på att titta på träden och beundra dem! Jag har tagit en snurrepilla (aka sömntablett) redan så därför är jag lite snurrig idag också. Jag behöver sova mycket nu när det är mycket på gång. Jag har ju inte så stora reserver. Men helgen blir nog lugn, jag har inte bestämt något. Eller jo, sambon skall hem till sina föräldrar och frågar om jag vill följa med. Men det är många mil, jag vet inte om jag orkar. Inte riktigt som det känns nu.
Avslutningsvis måste jag dela med mig av synen jag såg när jag kom in och såg Ellie (lillkatten) ligga på sängen. Fast hon låg inte bara på sängen...hon hade mitt protesbröst som kudde, där låg hon och sov sött. Haha, hur gulligt som helst. Synd jag inte hann fota det!
Nu stänger jag ner här och förhoppningsvis hittar jag en massa extra laddningar med energi och styrka så jag vaknar alldeles strålande i morgon!
Jag måste sluta med att skriva när jag är såhär sömnlullig, jag ger ju ett helt galet intryck! Ibland kan jag knappt läsa vad jag har skrivit för jag förstår inte!
tisdag 9 mars 2010
Sliten
Jag måste lära mig att hushålla med resurserna. Jag har inte mycket ork, så är det bara. När skall hjärnan fatta det? När skall viljan börja lyssna på orken?
Var skall jag börja?
I måndags började jag med LoA vilket innebär stavgång den dagen. Men jag hade redan varit uppe en stund för jag hade läkartid på förmiddagen. Det var inget speciellt som avhandlades, mest receptuppdatering. Jag har en bra läkare och besöket gick bra. Efter det var jag på gott humör så jag gick en runda på stan och shoppade lite pysselsaker. Efter det gick jag hem och jag borde nog ha vilat men inte. Jag satte igång och organisera bland mina prylar istället. Sedan var jag nästan tvungen att springa för att hinna i tid till onkologen. Efter den timmen var jag helt slut.
Och sedan ringde en kompis vilket var jätteroligt. Vi pratade inte så länge heller men vi brukar pratar så väldigt intensivt och mycket. Jag var helt trött efter det samtalet trots att det var ett så himla bra samtal. Eller inte trots utan tack vare, det är tyvärr just dessa intressanta engagerade samtalen som jag blir trött av.
Jag lade mig tidigt för att försöka spara min ork men jag var ändå trött efter att ha sovit 12 timmar. Men jag skal försöka bli bättre på att lägga mig i tid.
Igår hade jag vattengympapass med LoA. Det var jätteroligt verkligen, i slutet fick vi låna några frigolitkorvar som man kan flyta med. Vilken härligt slut på passet, det var så skönt att ligga så avslappnat.
Så när jag ändå var igång tid tänkte jag att då sticker jag till Idun som är ätstörningskliniken jag gick på för några år sedan. Jag tänkte att jag sticker in och pratar lite eftersom jag dessutom behövde kvitton på mina besök där. Jag har originalen och jag har fått kopior men jag har lyckats slarva bort dem på något märkligt sätt. Vanligtvis är jag väldigt ordningsam med papper. Jag satt där och pratade med dem jättelänge och fick höra att de skall stänga. Jag blev helt chockad och otroligt ledsen. Det har känts som en trygghet att ha dem där trots att det är 2 år sedan jag slutade. Jag känner dem och behöver jag komma dit igen eller om jag bara behöver svar på några frågor eller lite hjälp så finns de där. Dessutom är de otroligt trevliga, jag saknar dem.
När jag ändå var i stan och höll på cyklade jag till Fotkultur, skoaffär som har BMT skor (eller vad de heter). En supertrevlig kille som stod där och vi började prata så liksom skorna var nästan inte viktiga. Jag fick pusha på lite för att han skulle hämta några. Men han tittade inte eller sade något gång och skorna så mycket för vi pratade så himla mycket om allt möjligt. Det var om sjukgymnastik som han jobbade med, det var om sjukvården generellt, sjukdomar, jag berättade om min cancer eftersom jag hade några frågor om neuropati och om dessa dojor kan påverka det. Mycket märkligt, jag tror jag var där i minst en timme men det var nog mer. 1½ timme kanske. Han måste ha tyckt att jag var rackarns trevlig att prata med!
Jag köpte skorna och har gått med dem här hemma men det har inte gått så bra för jag har mått illa flera gånger. Inatt vaknade jag av att jag hade jätteont i magen och mådde illa. Argh, tänkte jag, skall det vara kräksjukan, hjälp! Fast, nu efter cytostatikan är jag van vid att spy, värre tycker jag om det skulle behövas snabba utryckningar på toaletten av andra skäl...eller hur nu vinterkräksjukan slår. Fast jag gick på toa och sedan blev det bra. Så det var nog bara en fis på tvären som jag rättade till!
Idag började jag med LoA 11.15 men dagen hade börjat många timmar tidigare när jag blev väckt av sambons snarkningar och som han snarkade denna gången, jag blev tokig! Jag försökte försiktigt röra lite vid honom så att han skulle vända sig lite men då vaknar han till och hojtar och frågar varför jag slår honom!? KÖP antisnarkgrej, jag orkar inte mer!
LoA idag var gruppsamtal men med manfall, eller snarare kvinnofall. Jag hoppas att hon blir frisk snart! Men jag tyckte det var urjobbigt idag. Jag kände mig bara utanför och så konstig. De verkar vara på samma våglängd och pratar men jag känner mig som att jag pratar ett annat språk.De är hur rara som helst men det känns inte bra. Jag känner mig inte lugn i gruppen och jag har svårt att öppna mig. Jag som vanligtvis är pratig och utåtriktad sitter nu och nästan tittar ner i bänken, tittar inte på de andra och kan inte vara med på deras samtal för jag ser saker och ting på så annat sätt.
Jag var extra trött nu eftersom det har varit så mycket denna veckan. Jag hoppas att det ändrar sig, att jag ser det annorlunda för det handlar ju om hur jag ser på det, inte att de beter sig på ett sätt för de är bra, en bra grupp.
Vi skulle gått stavgång också men jag gick hem istället eftersom jag hade ett möte på jobbet. Kände mig lite stressad om jag skulle vara med på stavgången också så jag bestämde mig för att hoppa det idag och gick hem.
Då ringer de från onkologen och det är kuratorn som har hand om gruppsamtalen i LoA. Nu kan jag inte riktigt återge det, jag vet faktiskt inte vad hon ville. Men ändå pratade vi i 45 minuter.
På eftermiddagen skulle jag på möte med jobbet och försäkringskassan. Men det gick bra. Jag har en så otroligt bra handläggare på FK och hon på jobbet är också ganska ok. Tur att den andre gubben på jobbet gick i pension, han var ett kräk. Nu tror jag att det kommer att försöka hjälpa mig, då ville de inte.
Jag var så trött och hade ont och då brukar jag få sämre med uppmärksamhet, koncentration osv. Men jag lyckades skärpa mig. Hon på personalavdelningen vände sig till FK med en fråga som jag tyckte var konstig att hon inte ställde till mig. Efter det tog jag lite kommando. Det handlar också om att när andra pratar sådär jättemycket saker för att säga en sak så tappar jag bort det. Jag behöver korta, snabba och koncisa svar. Det har jag iofs alltid velat men nu klarar jag inga andra blajsvar. Så jag fick dra lite i det för att få det som jag vill och till slut verkar det som att jag nog kan få det som jag vill - eller rättare sagt när jag vill.
Nu går jag på LoA till sista april.
Jag förs över till AF mellan april till juni
Det är tänkt att jag skall gå i grön praktik, det skulle jag gjort efter Alnarp men pga cancern fick vi skjuta på det. Men det skulle passa perfekt att ta upp nu.
LoA kallar FK och jobb på möte tillsammans med min onkolog.
Min andra läkare skriver sjukintyg för mig eftersom jag troligtvis inte lär vara tillräckligt bra efter dessa tre månader. Jag går på grön praktik i en månad och sedan skall jag till något ställe för att få arbetsförmågabedömning. Men när den är gjord får universitetet skaka fram något bra.
Sade jag att jag var trött? Det har varit långa dagar och jag skall vila imorgon. Jag har tid hos optiker men jag ringer återbud till det.
JAG MÅSTE HA EN LUGN DAG!
Var skall jag börja?
I måndags började jag med LoA vilket innebär stavgång den dagen. Men jag hade redan varit uppe en stund för jag hade läkartid på förmiddagen. Det var inget speciellt som avhandlades, mest receptuppdatering. Jag har en bra läkare och besöket gick bra. Efter det var jag på gott humör så jag gick en runda på stan och shoppade lite pysselsaker. Efter det gick jag hem och jag borde nog ha vilat men inte. Jag satte igång och organisera bland mina prylar istället. Sedan var jag nästan tvungen att springa för att hinna i tid till onkologen. Efter den timmen var jag helt slut.
Och sedan ringde en kompis vilket var jätteroligt. Vi pratade inte så länge heller men vi brukar pratar så väldigt intensivt och mycket. Jag var helt trött efter det samtalet trots att det var ett så himla bra samtal. Eller inte trots utan tack vare, det är tyvärr just dessa intressanta engagerade samtalen som jag blir trött av.
Jag lade mig tidigt för att försöka spara min ork men jag var ändå trött efter att ha sovit 12 timmar. Men jag skal försöka bli bättre på att lägga mig i tid.
Igår hade jag vattengympapass med LoA. Det var jätteroligt verkligen, i slutet fick vi låna några frigolitkorvar som man kan flyta med. Vilken härligt slut på passet, det var så skönt att ligga så avslappnat.
Så när jag ändå var igång tid tänkte jag att då sticker jag till Idun som är ätstörningskliniken jag gick på för några år sedan. Jag tänkte att jag sticker in och pratar lite eftersom jag dessutom behövde kvitton på mina besök där. Jag har originalen och jag har fått kopior men jag har lyckats slarva bort dem på något märkligt sätt. Vanligtvis är jag väldigt ordningsam med papper. Jag satt där och pratade med dem jättelänge och fick höra att de skall stänga. Jag blev helt chockad och otroligt ledsen. Det har känts som en trygghet att ha dem där trots att det är 2 år sedan jag slutade. Jag känner dem och behöver jag komma dit igen eller om jag bara behöver svar på några frågor eller lite hjälp så finns de där. Dessutom är de otroligt trevliga, jag saknar dem.
När jag ändå var i stan och höll på cyklade jag till Fotkultur, skoaffär som har BMT skor (eller vad de heter). En supertrevlig kille som stod där och vi började prata så liksom skorna var nästan inte viktiga. Jag fick pusha på lite för att han skulle hämta några. Men han tittade inte eller sade något gång och skorna så mycket för vi pratade så himla mycket om allt möjligt. Det var om sjukgymnastik som han jobbade med, det var om sjukvården generellt, sjukdomar, jag berättade om min cancer eftersom jag hade några frågor om neuropati och om dessa dojor kan påverka det. Mycket märkligt, jag tror jag var där i minst en timme men det var nog mer. 1½ timme kanske. Han måste ha tyckt att jag var rackarns trevlig att prata med!
Jag köpte skorna och har gått med dem här hemma men det har inte gått så bra för jag har mått illa flera gånger. Inatt vaknade jag av att jag hade jätteont i magen och mådde illa. Argh, tänkte jag, skall det vara kräksjukan, hjälp! Fast, nu efter cytostatikan är jag van vid att spy, värre tycker jag om det skulle behövas snabba utryckningar på toaletten av andra skäl...eller hur nu vinterkräksjukan slår. Fast jag gick på toa och sedan blev det bra. Så det var nog bara en fis på tvären som jag rättade till!
Idag började jag med LoA 11.15 men dagen hade börjat många timmar tidigare när jag blev väckt av sambons snarkningar och som han snarkade denna gången, jag blev tokig! Jag försökte försiktigt röra lite vid honom så att han skulle vända sig lite men då vaknar han till och hojtar och frågar varför jag slår honom!? KÖP antisnarkgrej, jag orkar inte mer!
LoA idag var gruppsamtal men med manfall, eller snarare kvinnofall. Jag hoppas att hon blir frisk snart! Men jag tyckte det var urjobbigt idag. Jag kände mig bara utanför och så konstig. De verkar vara på samma våglängd och pratar men jag känner mig som att jag pratar ett annat språk.De är hur rara som helst men det känns inte bra. Jag känner mig inte lugn i gruppen och jag har svårt att öppna mig. Jag som vanligtvis är pratig och utåtriktad sitter nu och nästan tittar ner i bänken, tittar inte på de andra och kan inte vara med på deras samtal för jag ser saker och ting på så annat sätt.
Jag var extra trött nu eftersom det har varit så mycket denna veckan. Jag hoppas att det ändrar sig, att jag ser det annorlunda för det handlar ju om hur jag ser på det, inte att de beter sig på ett sätt för de är bra, en bra grupp.
Vi skulle gått stavgång också men jag gick hem istället eftersom jag hade ett möte på jobbet. Kände mig lite stressad om jag skulle vara med på stavgången också så jag bestämde mig för att hoppa det idag och gick hem.
Då ringer de från onkologen och det är kuratorn som har hand om gruppsamtalen i LoA. Nu kan jag inte riktigt återge det, jag vet faktiskt inte vad hon ville. Men ändå pratade vi i 45 minuter.
På eftermiddagen skulle jag på möte med jobbet och försäkringskassan. Men det gick bra. Jag har en så otroligt bra handläggare på FK och hon på jobbet är också ganska ok. Tur att den andre gubben på jobbet gick i pension, han var ett kräk. Nu tror jag att det kommer att försöka hjälpa mig, då ville de inte.
Jag var så trött och hade ont och då brukar jag få sämre med uppmärksamhet, koncentration osv. Men jag lyckades skärpa mig. Hon på personalavdelningen vände sig till FK med en fråga som jag tyckte var konstig att hon inte ställde till mig. Efter det tog jag lite kommando. Det handlar också om att när andra pratar sådär jättemycket saker för att säga en sak så tappar jag bort det. Jag behöver korta, snabba och koncisa svar. Det har jag iofs alltid velat men nu klarar jag inga andra blajsvar. Så jag fick dra lite i det för att få det som jag vill och till slut verkar det som att jag nog kan få det som jag vill - eller rättare sagt när jag vill.
Nu går jag på LoA till sista april.
Jag förs över till AF mellan april till juni
Det är tänkt att jag skall gå i grön praktik, det skulle jag gjort efter Alnarp men pga cancern fick vi skjuta på det. Men det skulle passa perfekt att ta upp nu.
LoA kallar FK och jobb på möte tillsammans med min onkolog.
Min andra läkare skriver sjukintyg för mig eftersom jag troligtvis inte lär vara tillräckligt bra efter dessa tre månader. Jag går på grön praktik i en månad och sedan skall jag till något ställe för att få arbetsförmågabedömning. Men när den är gjord får universitetet skaka fram något bra.
Sade jag att jag var trött? Det har varit långa dagar och jag skall vila imorgon. Jag har tid hos optiker men jag ringer återbud till det.
JAG MÅSTE HA EN LUGN DAG!
måndag 8 mars 2010
Tidig kväll
Jag får skjuta upp uppdateringen tills imorgon för jag är helt slut. Jag har varit igång alldeles för mycket idag och tänker faktiskt stänga av och lägga mig. Hoppas jag kan somna!
Nattinatt
Nattinatt
lördag 6 mars 2010
Ett mycket märkligt möte
Vi var ute och körde en sväng idag. Det bästa sambon vet är bilar och sol, gärna i kombination. En sådan här vacker solig dag ville han inte låta gå till spillo utan möjligheten att få köra en tur nercabbat i solen. Jag förstår inte riktigt den vurmen, bilar är för mig ett transportmedel. Men jag har ju egenskaper och egenheter han inte förstår sig på i sin tur!
I alla fall.
Vi var inom en möbelaffär ett antal mil hemifrån när jag tyckte att jag hörde en bekant röst. Mycket riktigt var det en gammal bekanting från många år tillbaka. Det fanns en tid där jag levde i samhället som en helt normal person där jag också orkade att träna. Jag tränade boxning vilket gav väldigt bra träning och var otroligt roligt. Jag lärde känna V där.
Jag blev överraskad att se henne. Hon verkade inte bli överraskad att se mig. Jag var nyfiken på hur hon hade det idag. Hon verkade inte vara det minsta nyfiken på att få veta hur det var med mig. Jag försökte prata med henne. Hon sade inte så mycket själv utan svarade mest på mina frågor. Det var ett mycket märkligt möte. Vi var inte nära vänner men vi umgicks en smula. Men hon såg ut som om jag hade varit kassörskan där hon brukade handla liksom. Det var mycket märkligt...och väldigt obehagligt. Sedan tänkte jag att kan det ha varit så att hon inte kände igen mig, jag har ju förändrats mycket. Men jo, det gjorde hon.
Först blev jag lite ledsen. Det var vett väldigt konstigt och obehagligt möte. Men egentligen, varför skall jag låta det påverka mig så? Vi var inte nära vänner och jag vet att hon hade haft det jobbigt. Vad vet jag, jag kanske påminde henne om något som jag inte förstår. Men i vilket fall som helst handlar det om henne, inte om mig. Hennes beteende handlar om henne, det säger ingenting om mig.
Så jag valde att släppa det, det var skönt.
Jag har ju trots allt ett val.
I alla fall.
Vi var inom en möbelaffär ett antal mil hemifrån när jag tyckte att jag hörde en bekant röst. Mycket riktigt var det en gammal bekanting från många år tillbaka. Det fanns en tid där jag levde i samhället som en helt normal person där jag också orkade att träna. Jag tränade boxning vilket gav väldigt bra träning och var otroligt roligt. Jag lärde känna V där.
Jag blev överraskad att se henne. Hon verkade inte bli överraskad att se mig. Jag var nyfiken på hur hon hade det idag. Hon verkade inte vara det minsta nyfiken på att få veta hur det var med mig. Jag försökte prata med henne. Hon sade inte så mycket själv utan svarade mest på mina frågor. Det var ett mycket märkligt möte. Vi var inte nära vänner men vi umgicks en smula. Men hon såg ut som om jag hade varit kassörskan där hon brukade handla liksom. Det var mycket märkligt...och väldigt obehagligt. Sedan tänkte jag att kan det ha varit så att hon inte kände igen mig, jag har ju förändrats mycket. Men jo, det gjorde hon.
Först blev jag lite ledsen. Det var vett väldigt konstigt och obehagligt möte. Men egentligen, varför skall jag låta det påverka mig så? Vi var inte nära vänner och jag vet att hon hade haft det jobbigt. Vad vet jag, jag kanske påminde henne om något som jag inte förstår. Men i vilket fall som helst handlar det om henne, inte om mig. Hennes beteende handlar om henne, det säger ingenting om mig.
Så jag valde att släppa det, det var skönt.
Jag har ju trots allt ett val.
fredag 5 mars 2010
Förvirring!
Ibland får jag en känsla, det påminner om ett minne men det är så suddigt och långt borta att jag inte riktigt kan kalla det för minne ändå...fast det egentligen ju är det.
Idag fick jag en sådan känsla, ett litet halvminne av något, mer som en vag dröm än ett minne.
Ofta gäller det email, har jag skrivit eller har jag bara tänkt? Ibland har jag faktiskt skrivit. Då är det bra att ha utkorg så jag kan läsa vad jag har skrivit och till vem. Jag menar, det kan ju vara bra att veta! Och nu hade jag inte skrivit bara ett utan två mail...till samma person....om samma sak. När jag hade skrivit första mailet hade det försvunnit från skärmen så jag skrev ett till...men anledningen till att det hade försvunnit var ju att jag hade skickat det...Hmmm...
Förvirring var ordet.
Idag fick jag en sådan känsla, ett litet halvminne av något, mer som en vag dröm än ett minne.
Ofta gäller det email, har jag skrivit eller har jag bara tänkt? Ibland har jag faktiskt skrivit. Då är det bra att ha utkorg så jag kan läsa vad jag har skrivit och till vem. Jag menar, det kan ju vara bra att veta! Och nu hade jag inte skrivit bara ett utan två mail...till samma person....om samma sak. När jag hade skrivit första mailet hade det försvunnit från skärmen så jag skrev ett till...men anledningen till att det hade försvunnit var ju att jag hade skickat det...Hmmm...
Förvirring var ordet.
Bieffekter av Taxotere
I onsdags var det 4 månader sedan jag fick min sista cytostatikabehandling. Det är inte klokt att det redan har gått såpass lång tid, det känns inte som det var så länge sedan! Men trots tiden har jag kvar en del biverkningar.
Jag har tjatat om mina bajn och mina fötter och det är där som biverkningarna sitter mest. Jag känner av i händerna också men absolut inte lika mycket. Det heter neuropati och är skadade perifera nerver. Det kan ge domningar, stickningar, kittlingar, brännande känsla, köldkänsla eller svagheter i armar och ben. Jag har inte så mycket domningar att jag snubblar, det är inte hela foten som domnar utan mest tårna. Men det som är jobbigt är den brännande känslan, det gör alltså riktigt, riktigt ont!
Igår läste jag något som jag faktiskt fick panik för. Det stod att neuropatin i vissa fall blir bestående!! Tänk att alltid behöva ha det såhär, så fullständigt vidrigt. Jag hoppas innerligt, innerligt att det inte kommer att gälla mig, det får det bara inte göra!
Och jag som tyckte att det var tillräckligt illa att det kan ta år innan man är återställd.
Jag har tjatat om mina bajn och mina fötter och det är där som biverkningarna sitter mest. Jag känner av i händerna också men absolut inte lika mycket. Det heter neuropati och är skadade perifera nerver. Det kan ge domningar, stickningar, kittlingar, brännande känsla, köldkänsla eller svagheter i armar och ben. Jag har inte så mycket domningar att jag snubblar, det är inte hela foten som domnar utan mest tårna. Men det som är jobbigt är den brännande känslan, det gör alltså riktigt, riktigt ont!
Igår läste jag något som jag faktiskt fick panik för. Det stod att neuropatin i vissa fall blir bestående!! Tänk att alltid behöva ha det såhär, så fullständigt vidrigt. Jag hoppas innerligt, innerligt att det inte kommer att gälla mig, det får det bara inte göra!
Och jag som tyckte att det var tillräckligt illa att det kan ta år innan man är återställd.
torsdag 4 mars 2010
20
...gånger har jag säkert vaknat inatt. Åh, det är så frustrerande att inte kunna sova ordentligt! Jag vaknade vid 6 och kunde inte somna om. Jag försökte ett bra tag men halvåtta gav jag upp och klev ur sängen.
Men det var härligt att komma upp, det blir så mycket lättare att få ordning på maten för jag blir ju riktigt hungrig och då vill jag ha mat. Jag kan inte slarva som jag brukar göra för det är för lång tid. Dock har jag slarvat med vila, det hade jag behövt för jag känner nu att jag knappt hänger ihop.
Jag var iväg till sjukan och pratade med min goa kurator idag. Det var ett tag sedan nu för hon blev sjuk så vi fick ändra tiden. Det har varit så mycket under dessa veckor som jag har tänkt att jag skall ta upp med henne men på vägen dit var det mos i hjärnan, jag kunde inte komma på något! Men det känns alltid bra att prata med henne, hon säger rätt saker.
Jag har känt mig ganska förvirrad på sistone, vissa dagar har hjärnan varit lite på halvfart. Det är både jobbigt samtidigt som det på något märkligt sätt kan vara skönt. Min hjärna går ju vanligtvis på högvarv så att dra ner på aktiviteten kan vara bra emellanåt. Dock blir jag frustrerad emellanåt! Goa kuratorn sade en sådan härlig sak som jag direkt tänkte att jag måste komma ihåg. Det handlade om just förvirring. Hon sade att hon var inte bortskämd med att aldrig uppleva förvirring. Det blir inte lika bra att skriva det men det var en sådan perfekt sak att säga just då!
Vi pratade om mitt besök hos sjukgymnasten sist. Hon som fick mig att gråta bara genom att liksom vagga mig...märkligt. Jag kom på en sak som hon sade. Hon pratade om något som hon berättade att hon hade läst i en bok. Sedan sade hon att jag behöver inte läsa den. Hon behöver göra det men jag behöver inte det. Vanligtvis om någon bok nämns är jag den första att kolla upp den och helst läsa den också för jag vill veta allt. Det är jag väl medveten om men jag har inte funderat så mycket över varför. Varför måste jag veta så mycket som möjligt? Varför kan jag inte slappna av och lita på andra gör sin grej? Men när hon sade så lyssnade jag på henne, det var ganska skönt att slippa tänka direkt att jag måste kolla upp och läsa den!
Fast...hmmm...jag har kollat upp den, jag har sett att den finns på bibblan. Men denna gången känner jag inget tvång att läsa den i alla fall! :-)
På väg ut från kuratorns rum kommer min läkare förbi i full fart. Vi hälsade och jag frågade på skoj om han kände igen mig, jadå svarade han. När jag gick därifrån insåg jag att han hade hejat redan innan jag helt hade vänt mig om. Han var alltså snabbare på att känna igen än vad jag var och ändå ser han typ likadan ut som han gjorde innan. Det gör inte jag. Första gången jag träffade honom hade jag långt blont hår, sedan blev jag skallig och orkeslös. Nu har jag faktiskt lite hår och idag kände jag mig faktiskt pigg och det var en av de sällsynta dagarna när jag tom hade smink på mig. Vanligtvis är håret en stor del av igenkänningen av människor men den delen har inte han. Undrar om man lägger större vikt vid ögon, rörelse och röst istället.
Studier visar att man tittar mest på ögonen i en människas ansikte men det finns säkert stora olikheter på vad som är viktigt efter det. Mun? Öron? Kroppshållning och rörelsemönster? Röst? Jag skall nog försöka stanna upp och se vad jag kollar på. Här kommer jag förresten att tänka på i somras när jag var på stan. Jag såg någon som jag trodde att jag kände, gången och håret var väldigt likt. När hon kom närmare gjorde jag mig beredd att stanna och heja då jag ser att det inte alls var hon. Den här tjejen hade inte ens samma hudfärg som min kompis. Som jag skrattade, det blev hur roligt som helst! Så dåligt ser man när ögonen rinner hela tiden! :-)
Men det var härligt att komma upp, det blir så mycket lättare att få ordning på maten för jag blir ju riktigt hungrig och då vill jag ha mat. Jag kan inte slarva som jag brukar göra för det är för lång tid. Dock har jag slarvat med vila, det hade jag behövt för jag känner nu att jag knappt hänger ihop.
Jag var iväg till sjukan och pratade med min goa kurator idag. Det var ett tag sedan nu för hon blev sjuk så vi fick ändra tiden. Det har varit så mycket under dessa veckor som jag har tänkt att jag skall ta upp med henne men på vägen dit var det mos i hjärnan, jag kunde inte komma på något! Men det känns alltid bra att prata med henne, hon säger rätt saker.
Jag har känt mig ganska förvirrad på sistone, vissa dagar har hjärnan varit lite på halvfart. Det är både jobbigt samtidigt som det på något märkligt sätt kan vara skönt. Min hjärna går ju vanligtvis på högvarv så att dra ner på aktiviteten kan vara bra emellanåt. Dock blir jag frustrerad emellanåt! Goa kuratorn sade en sådan härlig sak som jag direkt tänkte att jag måste komma ihåg. Det handlade om just förvirring. Hon sade att hon var inte bortskämd med att aldrig uppleva förvirring. Det blir inte lika bra att skriva det men det var en sådan perfekt sak att säga just då!
Vi pratade om mitt besök hos sjukgymnasten sist. Hon som fick mig att gråta bara genom att liksom vagga mig...märkligt. Jag kom på en sak som hon sade. Hon pratade om något som hon berättade att hon hade läst i en bok. Sedan sade hon att jag behöver inte läsa den. Hon behöver göra det men jag behöver inte det. Vanligtvis om någon bok nämns är jag den första att kolla upp den och helst läsa den också för jag vill veta allt. Det är jag väl medveten om men jag har inte funderat så mycket över varför. Varför måste jag veta så mycket som möjligt? Varför kan jag inte slappna av och lita på andra gör sin grej? Men när hon sade så lyssnade jag på henne, det var ganska skönt att slippa tänka direkt att jag måste kolla upp och läsa den!
Fast...hmmm...jag har kollat upp den, jag har sett att den finns på bibblan. Men denna gången känner jag inget tvång att läsa den i alla fall! :-)
På väg ut från kuratorns rum kommer min läkare förbi i full fart. Vi hälsade och jag frågade på skoj om han kände igen mig, jadå svarade han. När jag gick därifrån insåg jag att han hade hejat redan innan jag helt hade vänt mig om. Han var alltså snabbare på att känna igen än vad jag var och ändå ser han typ likadan ut som han gjorde innan. Det gör inte jag. Första gången jag träffade honom hade jag långt blont hår, sedan blev jag skallig och orkeslös. Nu har jag faktiskt lite hår och idag kände jag mig faktiskt pigg och det var en av de sällsynta dagarna när jag tom hade smink på mig. Vanligtvis är håret en stor del av igenkänningen av människor men den delen har inte han. Undrar om man lägger större vikt vid ögon, rörelse och röst istället.
Studier visar att man tittar mest på ögonen i en människas ansikte men det finns säkert stora olikheter på vad som är viktigt efter det. Mun? Öron? Kroppshållning och rörelsemönster? Röst? Jag skall nog försöka stanna upp och se vad jag kollar på. Här kommer jag förresten att tänka på i somras när jag var på stan. Jag såg någon som jag trodde att jag kände, gången och håret var väldigt likt. När hon kom närmare gjorde jag mig beredd att stanna och heja då jag ser att det inte alls var hon. Den här tjejen hade inte ens samma hudfärg som min kompis. Som jag skrattade, det blev hur roligt som helst! Så dåligt ser man när ögonen rinner hela tiden! :-)
onsdag 3 mars 2010
Känner mig snurrig
Jag var på LoA och gick med stavgångar idag. Det kändes bra. Jag hade sällskap med en mycket trevlig dam och vi pratade hela tiden, de andra fick vänta in oss några gånger. Jag antar att munnen gick mer än vad benen gjorde. Vi hade fått sätta på oss stegräknare och jag gick 4718 steg när vi var framme. Men när den sedan låg på bordet hoppade den fram ett steg till...märkligt. Vi fick också vikta hur jobbigt det hade varit, tror det var en jobbigskala på upp till 20 kanske.
Några av dem skulle fixa men jag hade inga pengar med mig så jag gick hem. Jag pratade lite med en av de andra som jag inte pratat så mycket med och jag märkte att jag nästan pumpade henne på frågor, så konstigt. Varför gjorde jag det? Jag ville se om det fanns någon annan i samma situation om barnfrågan men jag behöver ju inte typ intervjua folk. Äsch, konstigt. Jag märker att jag är lite konstig ibland. Idag, just nu, känner jag mig väldigt konstig. Orden här blir konstiga när de väl kommer fram från mina fingrar.
Jag var trött efter stavgången. Inte andfådd men jag var trött i musklerna, speciellt musklerna omkring höfterna. Benen och fötterna är också konstiga så jag skall massera den som vanligt innan jag lägger mig ikväll vilket kommer att bli ganska snart.
Imorgon skall jag träffa min goa kurator. Det var så himla mycket jag ville ta upp och prata med henne om. Jag tänkte skriva upp det men nu vet jag inte vad det var för något. Typiskt mig.
Det har varit en hyfsad dag. Jag har ätit ganska bra, jag har stavgått i ca 45 minuter samt vanlig promenad till och från sjukhuset. Jag har inte vilat, det hade jag tänkt göra. Rutiner, rutiner, det behöver jag, det skall jag försöka banka in i mig.
Nattinatt
Några av dem skulle fixa men jag hade inga pengar med mig så jag gick hem. Jag pratade lite med en av de andra som jag inte pratat så mycket med och jag märkte att jag nästan pumpade henne på frågor, så konstigt. Varför gjorde jag det? Jag ville se om det fanns någon annan i samma situation om barnfrågan men jag behöver ju inte typ intervjua folk. Äsch, konstigt. Jag märker att jag är lite konstig ibland. Idag, just nu, känner jag mig väldigt konstig. Orden här blir konstiga när de väl kommer fram från mina fingrar.
Jag var trött efter stavgången. Inte andfådd men jag var trött i musklerna, speciellt musklerna omkring höfterna. Benen och fötterna är också konstiga så jag skall massera den som vanligt innan jag lägger mig ikväll vilket kommer att bli ganska snart.
Imorgon skall jag träffa min goa kurator. Det var så himla mycket jag ville ta upp och prata med henne om. Jag tänkte skriva upp det men nu vet jag inte vad det var för något. Typiskt mig.
Det har varit en hyfsad dag. Jag har ätit ganska bra, jag har stavgått i ca 45 minuter samt vanlig promenad till och från sjukhuset. Jag har inte vilat, det hade jag tänkt göra. Rutiner, rutiner, det behöver jag, det skall jag försöka banka in i mig.
Nattinatt
tisdag 2 mars 2010
LoA
LoA
L:et står inte alls för livskvalitet som jag har sagt tidigare. Undrar vad jag har fått det ifrån. Det står tydligen för livskraft.
Livskraft och aktivitet.
Idag var det då dags att börja med LoA och jag var där nästan i tid. Hade jag inte väntat för att anmäla mig i receptionen hade jag varit i tid. Jag trodde att vi skulle ha stavgång efter samtalet idag men det skulle vi inte, vi skall ha det imorgon istället.
Vi är 8 personer i rummet, varav en är kuratorn på onkologen. Vi är 6 kvinnor och 1 man.
Först tänkte jag att jag vill absolut inte ha en man med. Det kan bli väldigt konstigt när vi pratar om vissa saker som medicinerna kan leda till och ärligt talat vill jag inte diskutera vissa saker framför honom. Jag hade nog helst velat ha enbart bröstcancerdrabbade och enbart kvinnor.
Jag har numera väldigt svårt att bedöma ålder men jag tyckte det såg ut som att alla kvinnor var kanske 10 år äldre än mig. Vi pratade inte om barn men jag utgår ifrån att de har det. Och än en gång har jag ingen som jag kan prata med om det som är min största sorg. Jag vet inte hur jag skall tänka på det, jag vet inte hur jag skall ta mig genom detta.
Jag tänker inte så mycket på cancer längre. Jag tänker inte att jag har det och jag tänker inte heller på att jag kanske får det igen. Jag funderar inte på det. Mitt största problem är hur sliten jag är. Jag var sliten redan innan jag fick cancerdiagnosen pga min utmattning och värk och alla behandlingar har verkligen kört slut på mig. Jag är helt slut. Jag kan inte tänka, inte koncentrera mig, kommer inte ihåg, jag orkar inte göra speciellt mycket.
Jag tyckte det var jobbigt idag på LoA.Främst tyckte jag det var svårt att alla var äldre samt hade troligtvis barn. Jag hade ingen jag kunde relatera till. Mitt stora problem nu är inte cancern, att jag är rädd att den skall komma tillbaka. Men jag är fullständigt livrädd att jag inte kommer att komma tillbaka och få upp styrkan och orken igen. Jag har alltid tidigare varit helt inställd på att jag skall arbetsträna och sedan skall jag någon gång komma upp i heltid. Efter cancern har jag börjat tvivla på att det kommer att bli så. För jag vet verkligen inte hur det skulle kunna gå.
Och så blir jag så trött när man säger att man pratar om det fysiska OCH det psykiska såsom att det är två skilda delar. Hjärnan sitter liksom i kroppen, såvitt jag sist kollade. Så problem i hjärnan är väl fysiska problem, eller hur?
Min första cytobehandling slog ut mig helt totalt. Jag låg nästan medvetslös under en vecka, det var fullständigt vidrigt. Allting var som i en feberdimma och jag var så orkeslös att jag kunde inte ens prata, det krävde för mycket ansträngning. Jag ringde läkaren för jag mådde så fruktansvärt dåligt och visste inte om jag kunde fortsätta med kuren, jag var ju helt väck. Han pratade något om psykiskt. Men herregud om jag får ett medel som SKALL döda och det påverkar hela kroppen, inklusive hjärnan såklart eftersom den som sagt sitter i min kropp så påverkas väl min hjärna också. Antingen det är en biverkning eller om att det handlar om att kroppen är så sliten att man ändras men det är väl ändå fysiskt. Det är för att kroppen slits så hårt, herregud vilken fruktansvärd behandling den har fått utstå.
Kuratorn pratade en del om fysiskt och psykiskt. Hur kan de göra den skillnaden när det handlar om en kropp? En läkare jag träffade för många år sedan säger att det inte finns något psyke. Hjärnan sitter i kroppen precis som alla andra organ. Och problem i hjärnan handlar ju oftast om neurotransmittorer och neuroner. Om din kropp inte bildar tillräckligt av ett ämne behöver du medicin. Det kan vara insulin eller vad som helst men om det handlar om brist i området ovanför halsen innebär det plötsligt att det är en psykisk sjukdom.
Jag har en utmattning. Under 2 år arbetade jag i stort sett heltid samtidigt som jag pluggade på heltid, två olika kurser. Det var väldigt pressande men jag hade klarat det om jag hade haft en bra chef. Nu blev det omöjligt, jag gjorde det jag skulle och sedan blev jag sjukskriven - utmattningen var ett faktum. Den hade varit på väg under många år med mina höga krav på mig själv och det tillsammans med den arbetsplatsen jag arbetade på gjorde att det bröt ut nu.
Och utmattning ses som en psykisk sjukdom. Det är det ju verkligen inte, det är i allra högsta grad en fysisk sjukdom. Det handlar om en utmattning, hela din kropp är utmattad. Din hjärna är överansträngd. När jag inte mår bra, när jag är överansträngd eller känner mig sjuk är jag givetvis inte glad. Inte den dagen, men dagen efter kan jag vara det när jag har vilat. Hur kan de då kalla det för utmattningsdepression? Det handlar inte om en depression. Det KAN göra det men det gjorde det inte med mig. Jag var inte deprimerad, det är jag fortfarande inte. Min kropp har en utmattning däremot.
Jag är så orolig att jag inte skall kunna komma tillbaka. Jag är rädd att min kropp alltid kommer att vara såhär svag. Jag hade kommit så långt i mitt arbete när jag slutade på Alnarp men nu är det borta. Och jag mådde bra då. Det höll i 10 dagar för sedan opererades jag och efter det har jag inte fått upp varken kraft eller ork och jag börjar betvivla på att jag någonsin kommer att få upp det så mycket som jag tidigare trodde.
Jag känner mig ledsen idag. Och ensam. Kuratorn sade lite piggt att de kognitiva besvären kommer alltid tillbaka. Javisst om det bara gäller cytostatikabehandlingen gör de väl oftast det. Men om jag redan tidigare haft besvär med både minne och koncentrationssvårigheter och har fått det ännu sämre nu. Kan hon säga med alldeles övertygad säkerhet att jag kommer att bli som jag var innan? Blir jag den starka, snabba, effektiva, intelligenta, alltid förberedda, flexibel, sociala, glada, roliga, noggranna, duktiga kvinna jag var tidigare eller vem kommer nu? När allting är över, vem är det som kommer fram då?
Jag hade tänkt berätta om LoA men jag vet ärligt talat inte vad som hände.
Jag går och lägger mig istället.
L:et står inte alls för livskvalitet som jag har sagt tidigare. Undrar vad jag har fått det ifrån. Det står tydligen för livskraft.
Livskraft och aktivitet.
Idag var det då dags att börja med LoA och jag var där nästan i tid. Hade jag inte väntat för att anmäla mig i receptionen hade jag varit i tid. Jag trodde att vi skulle ha stavgång efter samtalet idag men det skulle vi inte, vi skall ha det imorgon istället.
Vi är 8 personer i rummet, varav en är kuratorn på onkologen. Vi är 6 kvinnor och 1 man.
Först tänkte jag att jag vill absolut inte ha en man med. Det kan bli väldigt konstigt när vi pratar om vissa saker som medicinerna kan leda till och ärligt talat vill jag inte diskutera vissa saker framför honom. Jag hade nog helst velat ha enbart bröstcancerdrabbade och enbart kvinnor.
Jag har numera väldigt svårt att bedöma ålder men jag tyckte det såg ut som att alla kvinnor var kanske 10 år äldre än mig. Vi pratade inte om barn men jag utgår ifrån att de har det. Och än en gång har jag ingen som jag kan prata med om det som är min största sorg. Jag vet inte hur jag skall tänka på det, jag vet inte hur jag skall ta mig genom detta.
Jag tänker inte så mycket på cancer längre. Jag tänker inte att jag har det och jag tänker inte heller på att jag kanske får det igen. Jag funderar inte på det. Mitt största problem är hur sliten jag är. Jag var sliten redan innan jag fick cancerdiagnosen pga min utmattning och värk och alla behandlingar har verkligen kört slut på mig. Jag är helt slut. Jag kan inte tänka, inte koncentrera mig, kommer inte ihåg, jag orkar inte göra speciellt mycket.
Jag tyckte det var jobbigt idag på LoA.Främst tyckte jag det var svårt att alla var äldre samt hade troligtvis barn. Jag hade ingen jag kunde relatera till. Mitt stora problem nu är inte cancern, att jag är rädd att den skall komma tillbaka. Men jag är fullständigt livrädd att jag inte kommer att komma tillbaka och få upp styrkan och orken igen. Jag har alltid tidigare varit helt inställd på att jag skall arbetsträna och sedan skall jag någon gång komma upp i heltid. Efter cancern har jag börjat tvivla på att det kommer att bli så. För jag vet verkligen inte hur det skulle kunna gå.
Och så blir jag så trött när man säger att man pratar om det fysiska OCH det psykiska såsom att det är två skilda delar. Hjärnan sitter liksom i kroppen, såvitt jag sist kollade. Så problem i hjärnan är väl fysiska problem, eller hur?
Min första cytobehandling slog ut mig helt totalt. Jag låg nästan medvetslös under en vecka, det var fullständigt vidrigt. Allting var som i en feberdimma och jag var så orkeslös att jag kunde inte ens prata, det krävde för mycket ansträngning. Jag ringde läkaren för jag mådde så fruktansvärt dåligt och visste inte om jag kunde fortsätta med kuren, jag var ju helt väck. Han pratade något om psykiskt. Men herregud om jag får ett medel som SKALL döda och det påverkar hela kroppen, inklusive hjärnan såklart eftersom den som sagt sitter i min kropp så påverkas väl min hjärna också. Antingen det är en biverkning eller om att det handlar om att kroppen är så sliten att man ändras men det är väl ändå fysiskt. Det är för att kroppen slits så hårt, herregud vilken fruktansvärd behandling den har fått utstå.
Kuratorn pratade en del om fysiskt och psykiskt. Hur kan de göra den skillnaden när det handlar om en kropp? En läkare jag träffade för många år sedan säger att det inte finns något psyke. Hjärnan sitter i kroppen precis som alla andra organ. Och problem i hjärnan handlar ju oftast om neurotransmittorer och neuroner. Om din kropp inte bildar tillräckligt av ett ämne behöver du medicin. Det kan vara insulin eller vad som helst men om det handlar om brist i området ovanför halsen innebär det plötsligt att det är en psykisk sjukdom.
Jag har en utmattning. Under 2 år arbetade jag i stort sett heltid samtidigt som jag pluggade på heltid, två olika kurser. Det var väldigt pressande men jag hade klarat det om jag hade haft en bra chef. Nu blev det omöjligt, jag gjorde det jag skulle och sedan blev jag sjukskriven - utmattningen var ett faktum. Den hade varit på väg under många år med mina höga krav på mig själv och det tillsammans med den arbetsplatsen jag arbetade på gjorde att det bröt ut nu.
Och utmattning ses som en psykisk sjukdom. Det är det ju verkligen inte, det är i allra högsta grad en fysisk sjukdom. Det handlar om en utmattning, hela din kropp är utmattad. Din hjärna är överansträngd. När jag inte mår bra, när jag är överansträngd eller känner mig sjuk är jag givetvis inte glad. Inte den dagen, men dagen efter kan jag vara det när jag har vilat. Hur kan de då kalla det för utmattningsdepression? Det handlar inte om en depression. Det KAN göra det men det gjorde det inte med mig. Jag var inte deprimerad, det är jag fortfarande inte. Min kropp har en utmattning däremot.
Jag är så orolig att jag inte skall kunna komma tillbaka. Jag är rädd att min kropp alltid kommer att vara såhär svag. Jag hade kommit så långt i mitt arbete när jag slutade på Alnarp men nu är det borta. Och jag mådde bra då. Det höll i 10 dagar för sedan opererades jag och efter det har jag inte fått upp varken kraft eller ork och jag börjar betvivla på att jag någonsin kommer att få upp det så mycket som jag tidigare trodde.
Jag känner mig ledsen idag. Och ensam. Kuratorn sade lite piggt att de kognitiva besvären kommer alltid tillbaka. Javisst om det bara gäller cytostatikabehandlingen gör de väl oftast det. Men om jag redan tidigare haft besvär med både minne och koncentrationssvårigheter och har fått det ännu sämre nu. Kan hon säga med alldeles övertygad säkerhet att jag kommer att bli som jag var innan? Blir jag den starka, snabba, effektiva, intelligenta, alltid förberedda, flexibel, sociala, glada, roliga, noggranna, duktiga kvinna jag var tidigare eller vem kommer nu? När allting är över, vem är det som kommer fram då?
Jag hade tänkt berätta om LoA men jag vet ärligt talat inte vad som hände.
Jag går och lägger mig istället.
måndag 1 mars 2010
Mina bajn!
Jag har så ont i bajnen så min mormor alltid. Faktum är att det är det jag mest kommer ihåg med henne. Det och att hon tyckte om hårda apelsinkarameller. Det var alltid spännande att få gå iväg och köpa det till henne för jag fick behålla växeln. Många år sedan men hennes bajn kommer jag minsann ihåg.
Nu är det jag som har ont i bajnen.
Jag har svårt att komma upp på morgonen. Först måste jag ta mig ut ur drömmen och det brukar inte var det lättaste. Jag undrar om det är medikamenterna som gör det, i vilket fall som helst är det obehagligt att drömma så mycket och intensivt. Och även om det inte är mardrömmar kan det vara jobbiga drömmar ändå.
När jag väl har vecklat mig ut ur täcket och tagit bort plåstret (lillkatten) kommer nästa stora utmaning - att sätta fötterna på golvet och resa mig. Jag är som en gammal tant. Jag är så stel och det gör så ont i benen och fötterna. Det känns som att någon har bankat på fötterna och sedan eldat lite under fotsulorna. Jag som vill komma igång och röra mig och bli stark i kroppen igen. Hur skall jag klara det när jag knappt kan gå upp?
Jag kör med mina uppmjukningsförsök. Bad, smörja in fötterna och att sitta med fötterna med på spikmattan när det är allra jobbigast. Det funkar hyfsat.
Imorgon börjar jag på LoA och det ser jag fram emot. Jag hoppas att all aktivitet där på ett mirakulöst sätt kommer att hela min kropp! :-)
Nu är det jag som har ont i bajnen.
Jag har svårt att komma upp på morgonen. Först måste jag ta mig ut ur drömmen och det brukar inte var det lättaste. Jag undrar om det är medikamenterna som gör det, i vilket fall som helst är det obehagligt att drömma så mycket och intensivt. Och även om det inte är mardrömmar kan det vara jobbiga drömmar ändå.
När jag väl har vecklat mig ut ur täcket och tagit bort plåstret (lillkatten) kommer nästa stora utmaning - att sätta fötterna på golvet och resa mig. Jag är som en gammal tant. Jag är så stel och det gör så ont i benen och fötterna. Det känns som att någon har bankat på fötterna och sedan eldat lite under fotsulorna. Jag som vill komma igång och röra mig och bli stark i kroppen igen. Hur skall jag klara det när jag knappt kan gå upp?
Jag kör med mina uppmjukningsförsök. Bad, smörja in fötterna och att sitta med fötterna med på spikmattan när det är allra jobbigast. Det funkar hyfsat.
Imorgon börjar jag på LoA och det ser jag fram emot. Jag hoppas att all aktivitet där på ett mirakulöst sätt kommer att hela min kropp! :-)