Idag vaknade jag av att lilla kissen trampade runt och var gosig. Det är inget dåligt sätt att vakna på. När jag är som värst inne i cytodimman orkar jag inte ens med katterna, jag tycker det är jobbigt när de vill ha uppmärksamhet. Det är ju för att jag inte mår bra men jag får så himla dåligt samvete för det och försöker gosa extra med dem emellan för att kompensera dem.
Idag var rätt dag för läkarbesök. Jag måste ha en av de bästa onkologerna. Han är väldigt rar, tar sig tid och verkar verkligen bry sig. Det var mest ett samtal om biverkningarna och det finns många! Jag hade med min långa lista och drog allt, tog tom upp mag/tarm-problemen. Innan jag gick dit tänkte jag att det vet jag inte om jag vill prata om, man pratar ju inte med vem som helst om sitt bajs! Men äsch, han har säkert hört värre saker, han är ju till för att hjälpa mig. Jag är ju faktiskt inte till besvär bara för att jag berättar som det är, det kanske är något jag kan lära mig...
Jag hade egentligen ringt återbud till kuratorn men jag tänkte att jag går dit och kollar om hon ändå har lite tid för mig. Det visade sig att telefonen hade krånglat så hon hade inte fått mitt meddelande. Tur i oturen så jag fick ett litet samtal ändå. Eller litet var det inte, jag fick en hel timme även fast jag var 20 minuter försenad.
Jag vet egentligen inte vad jag pratar om där, allt och inget. Det är nog mest att jag öser ur allting. Vi pratade om hur jag mådde i förra veckan, hur fruktansvärt eländig och ynklig jag var. Jag berättade att även om jag fortfarande mådde blörk så var samtalet med läkaren viktigt, det kändes bra att få berätta om hur det var och att någon lyssnade. Min sambo är rar men han är mer praktiskt stöd än emotionellt. I början när jag fick beskedet om bröstcancern var han till stort stöd och han lyssnade och tom pratade själv! Nu sitter han mest framför datorn igen. Jag vet att det är mycket för honom och att han gör mycket men jag blir ibland ändå besviken när jag behöver prata av mig.
Vi pratade om affirmationer, det är ett ämne som intresserar mig. Det kan nog vara svårt när jag är som sämst men annars tror jag på det även om jag inte direkt utövar det själv än. Även ämnet volontärarbete kom upp. Det är något jag har velat göra i många år men det har bara inte blivit av och sedan har jag varit sjuk länge. Det kanske är dags för det nu!
På väg hem från sjukan cyklade jag inom min favoritglassaffär och köpte en strut med tre kulor. Det var länge sedan jag kunde äta en sådan. Vad sägs om glass med smak av biscotti, cookies samt brownie. Märks det att jag gillar kakor? :-)
Idag är en bra dag, jag känner mig glad över att jag mår bra. Igår var sista dagen med antibiotika för denna gången. Jag kan röra på mig, jag kan äta och känna smak, jag kan tänka hyfsat och tom formulera mig förståligt. Jag ville inte cykla hem än så jag tog en tur inom biblioteket. Först tog jag en runda i parken och åt upp min glass, härligt med lite natur också. Bor man mitt i stan får man ta tillvara på parkerna som finns.
På bibblan tittade jag mest efter sunda matböcker, jag känner ett stort sug efter mat som är bra för mig. Absolut inte bantarmat (även om jag skulle kunna förlora några kilon) utan sund, hälsosam mat. Hittade en del böcker som såg mumsiga, bla några om juicer och smoothies, mumma!
Nu är jag trött och har huvudvärk, det var egentligen lite för mycket för mig under en dag. Jag hade behövt vila mig men det har jag så svårt för. Jag bäddade i alla fall rent så det blir extra skönt när jag väl lägger mig. Tyvärr inte manglat men det får gå ändå! :-)
Min goda vän M ringde. Jag var så trött att jag först inte tänkte svara men jag ville ju prata med henne och har inte svarat alls den senaste veckan så jag tog luren ändå. Jag känner mig tråkigt, det mesta jag pratar med mina nära och kära om är min cancer och min behandling. Visserligen blir det naturligt så men jag ser fram emot när kan prata om annat också, just nu finns det inte plats för annat, tyvärr.
En av de jobbigaste biverkningarna är att jag blir så matt och att hjärnan liksom stängs av. Minnet fungerar inte, uppmärksamhet, förståelse och tom syn och hörsel påverkas radikalt. Jag brukar bli ordentligt ynklig när jag har feber, minsta höjning gör mig jättedålig. Jag och M brukar prata om intellektualisering och att använda hjärnan mycket, vi gör det båda två... En anledning till att det blir så jobbigt när hjärnan stängs av (vid både feber och cyton) kan vara att jag är så van vid att förlita mig på den. Jag lyssnar inte så mycket på min kropp, tyvärr, jag tänker mest. Och kan jag inte tänka får jag panik som i tisdags när jag typ fick klaustrofobi av att befinna mig i mig själv där varken kropp eller hjärna fungerar. Det låter flummigt i skrift men det var en intressant tanke.
Jag tycker inte om att skriva kropp OCH hjärna för hjärnan är ju inget som existerar utanför kroppen, det är ju en del. Och min kropp behöver vila nu så jag stänger ner för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar