lördag 31 augusti 2013

7 månader efter DIEP

Det tar allt tid med återhämtningen. Jag har dock börjat med vattengympa denna veckan och det kändes så himla bra. Känslan att kunna kontrollera kroppen och faktiskt kunna lita på den är något som när man förlorar det ger en stor sorg. I alla fall för mig. Jag har haft det till och så i många, många år, dock inte lika handikappande som nu.

Det svåraste just nu är min vänstra sida, höft/ryggdelen. Det låser sig och det gör så otroligt ont. Skall jag resa mig från soffan får jag dra mig upp med hjälp av allt som finns i närheten, sedan får jag smyga längs väggarna för att kunna få stöd och det tar några minuter innan jag helt kan resa mig.

Jag undrar om det är operationen som gjort att det blivit snett. Jag har ju haft stora besvär med min buk, att den är så spänd. Kan det vara så att jag har gått böjd för att minska påfrestningen på buken och därigenom fått till ytterligare en felbalans i kroppen. För tro mig, de är många!!! Jag vet inte om jag skall vara imponerad eller förfärad över det...

Låst

Jag var hos min duktiga sjukgymnast idag och hon skulle fixa till mina låsningar. Det är inget lätt jobb med tanke på att typ hela min kropp består av låsningar. Ända nerifrån fötterna upp till nacken med massor emellan. Fotleder, knä, hela höften är paj, hela ryggraden är stel, samt bröstryggen. Händerna är låsta, armbågarna, axlarna, skuldrorna och nacken.

Hon rycker och sliter och drar och slår och stretchar och trycker och vrider och håller emot grejar. Och det är ofattbart vilken oerhört smärta hon får fram av så enkla medel! Jag ser mig i vanliga fall som ganska smärttålig men några gånger har jag försökt att glida av britsen för att slippa undan. Hon kan det där, hon kommer efter, låter inte mig slippa undan. Fast det är bra. Hon är bra.

Har jag glömt några låsningar? Jag är låst i vissa tankar, känslor och beteenden men det är under arbete :-)

Något som jag däremot är öppen med är ytterdörren för den glömmer jag ofta att låsa. Skönt med lite kontrast.

Suck - kan jag sova nu då!?

tisdag 27 augusti 2013

När skall jag vara frisk igen?

Jag har försökt sova men jag kan inte. En medicin gör att jag inte kan somna, en annan gör att jag kan somna in men vaknar efter några timmar. En medicin gör att jag mår illa och det är nog den som gör att jag inte kan sova nu. Jag känner mig helt konstig i hela kroppen och jag kan därför inte vara stilla.
Vet inte om jag borde äta något eller definitivt INTE äta något. Dricka något kanske...Jag är lite trött på att spy, jag vill inte att det skall gå så långt så därför tar jag bara halva dosen.

Skit, skit, skit för mediciner.
Röda, gula, rosa, vita, blå, runda, fyrkantiga, avlånga, piller, kapslar -> smaka illa, må illa, sover illa.
När skall allting vända? När har jag tänkt att vara frisk igen?

Bra fråga va?

mobbing

En tidigare kollega ringde till mig och föreslog att vi skulle gå ut och käka. Jag gillar henne och vi har alltid roligt. Det tog inte lång tid för mig att bestämma att jag följde med. Det var många år sedan vi jobbade tillsammans men jag ser henne fortfarande henne som en kollega. Hon berättade att hon hade fått ett nytt jobb och att det han varit så dåligt på hennes tidigare arbetsplats. Och så sade hon att hon hade blivit mobbad och pratade om det. Kanhända det var helt fel reaktion i det läget men jag började skratta. Jag blev först helt förfärad men jag tror att det var en lättnadens skratt över att hon nu äntligen kunde förstå hur jag hade haft det på min tid. Hon berättade en himla massa saker och jag förstår verkligen att hon inte mådde bra i det.

Men i slutet på middagen inser jag att hon ännu inte ser det jag fick gå genom som mobbing.Jag vet inte riktigt hur hon kategoriserar det. Det var många saker som hon berättade som jag kunde berätta nästa samma sak om. Jag vet inte ens om hon vet allt! Hon tom använde ordet påstådd eller upplevd om mig och det var spiken i kistan. De kommer aldrig att förstå hur jagad jag var fast de skedde i samma grupp.

Hade hon däremot tagit det till sig och insett att man kanske inte ser allt i en arbetsplats och bekräftat mina tankar och vad som hände så hade det varit en oändlig lättnad för mig. Nu ökades bara stressen. Och de inblandade fortsätter att kunna prata bort det genom att säga att jag var känslig...

Nu skriver jag när jag är ganska smurrig. Får läsa imorgon och se om jag känner igen något! ;-)

måndag 19 augusti 2013

Reservdelar sökes

Trött och ont.
Är jag tjatig?

Jag skulle vilja beställa några reservdelar, tack.

torsdag 15 augusti 2013

Grönt är skönt

Idag på stan var det en som hojtade grönt är skönt efter mig. Det tog någon sekund innan jag hörde vad han sade (nja, ropade) och jag blev förvånad. Inte över hans uppfattningsförmåga, han hade tolkat kulören helt rätt men varför brista ut i lovord? Visserligen är en klädsel i helgrönt (buteljgrön för att vara noga) kanske inte den vanligaste utstyrseln men så annorlunda tyckte jag inte det var. Eller så tyckte han att jag såg ut som en liten tomte! Jag har dock mest roligt åt det, det finns allt värre saker att ropa efter någon. Jag väljer att ta detta positivt, det var givetvis menat som en komplimang! :-)

Dagens lunch

Idag åt jag Ceasarsallad. Det var jättegott.

Fast istället för kyckling så hade jag tonfisk.
Istället för parmesan hade jag fetaost.
Istället för sardelldressingen hade jag avacadoolja.
Istället för romansallad hade jag en blandning med salladssorter.
Och ägg.

Om man skall vara noga var det inte alls en Ceasarsallad. Men det var gott ändå. :-)

måndag 12 augusti 2013

Grattis på min födelsedag!

Idag har jag fått en puss av en get, blivit spilld kaffe på, ätit hallonbröd, rivit ner en hylla på ett café och ätit cheesecake som inte var god (eller var den det?)

Med andra ord en fin födelsedag! :-)

torsdag 8 augusti 2013

Årsdag

Idag för fyra år sedan inleddes min cytostatikabehandling. Trodde jag. Jag fick inte riktigt ihop det för jag var säker på att det var den 8:e augusti och att det var 5 dagar innan min födelsedag. Det har dock inte stämt och idag förstod jag varför när jag kollade i mina tidigare inlägg. Det var den 7:e jag startade! Å ena sidan känns det lite dumt att fortfarande hålla reda på årsdagarna. Å andra sidan känns det väldigt bra att jag inte hade koll på vilken som var rätt dag.

Inom sorghantering brukar det talas om att man skall ta sig genom ett år innan sorgen börjar avta. En jul, en födelsedag, en midsommar, en påsk...osv. Det har tydligen inte gällt för mig gällande cancern. Här är jag den fjärde årsdagen senare (nästan) och har fortfarande koll (nästan). Men det börjar avta. Det finns en hel del sorg kvar men jag läker, både inuti och utanpå. Tiden läker och rekonstruktionen har också gjort sitt till i läkningsprocessen. Jag hade hört andra prata om det men eftersom det stora för mig inte var förlusten av brösten trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket att få ett nytt ditsatt! Men det har det nog faktiskt gjort.

torsdag 1 augusti 2013

Masochist med fibromyalgi?

Denna dag har varit riktigt besvärlig värkmässigt sett. På något sätt har jag nog tänkt mig att det finns en maxgräns men min kropp är så finurlig att den hittar vägar att komma undan det hela tiden. Smärtan hittar nya vägar. Jag kommer att tänka på en sak jag skrev för ett antal år sedan - kroppen gör ont på ett obehagligt sätt. Det var inte förrän orden var ute ur mig som jag reagerade över vad jag hade skrivit. Man kanske kan tycka att all smärta är obehaglig, om man nu inte är masochist det vill säga. Fast en masochist med exempelvis whiplashskada eller fibromyalgi, hur funkar det? Är all smärta för en masochist positiv? Och är all smärta för andra människor negativ? Den vanliga smärtan är för mig inte nödvändigtvis obehaglig då det är så välbekant. Det är när den breddar sig och tar steg utanför det normala eller när den ändrar karaktär som det gör ont på ett obehagligt sätt.