DIEP - 6 månader senare

Idag är det 6 månader sedan jag fick min DIEP rekonstruktion. Vad konstig tiden är! Det känns ju som att det var jättelänge sedan. Samtidigt känns det som att det inte var det! Jag har lite svårt att tänka på hur det var den dagen. Det var verkligen fruktansvärt. Det fanns givetvis bra saker också, framför allt att jag faktiskt fick denna operationen - det är faktiskt inte alla som vill ha den som får den. Det var inte självklart att jag skulle få den eftersom den då jag inte är strålbehandlad. Har du fått strålning är huden vanligtvis skadad och därmed inte lika elastisk och då är det svårt att sätta in en expanderprotes. Det var illamående, värk, stramt, svullet, spänt, jag hade svårt att äta, svårt att sova, svårt att ligga på rygg och framför allt svårt att ringa på hjälp fast jag behövde det!

Först nu, efter 6 månader, kan jag känna mig hyfsat nöjd. Jag vet inte om jag kan säga att det var värt det än. Hade jag vetat vad det skulle innebära hade jag absolut inte gjort det nu. Kanske när jag var starkare och inte behövde lika lång återhämtning. Men nu kan jag känna glädje av att jag har ett bröst. Och att det faktiskt ÄR ett bröst, att se det som ett bröst och inte bara en flyttad mage. Med kläder på kan man inte se någon skillnad. Jag får nog säga att mitt gamla bröst var snyggare utan kläder men detta kommer att bli bra. Det är redan bra. Det läker fint, ärren är smala och jag har fått höra att det har fått väldigt fin form. Jag ser mer skavankerna men efter mitt besök hos ssk på plastik ser jag mer det positiva. Fast snarare är det så att hon lugnade min fulrädsla.

Jag är nöjd med den naturliga rörelsen. När jag rör mig så rör det sig, precis som det skall! Jag blev väldigt förvånad över att jag reagerade så kraftigt på det. Det var inte en grej jag hade kunnat förutse, att jag skulle sakna gunget liksom. Tidigare tänkte jag inte ens på att jag hade ett gung!

Men nu gungar jag igen! :-)

Semstertider

Jag har i över två timmar förgäves försökt få tag i någon på antingen lönekontoret eller personalavdelningen på min arbetsplats. Nu ger jag upp och sticker ner och badar istället.

Plastikkoll

På tisdag är det 6 månader sedan min DIEP operation. Idag var jag på plastik och kollade det. Jag har egentligen redan fått den "riktiga" kollen av läkaren för ungefär en månad sedan. Men då var jag mest upptagen med att bara hålla mig uppe så när han frågade om jag var nöjd så tog han mig på sängen och han fick nog inget riktigt svar. Han är en kombination av kirurgisk kompetens med inslag av social inkompetens. Vissa saker jag säger tar han på allvar, andra saker avfärdar han. Jag antar att det mest har att göra med vad som ingår i hans uppfattning om vad som är viktigt.

Efteråt började jag fundera på huruvida jag var nöjd. Det var jag inte. Läkaren vill jag dock inte träffa så mycket i vaket tillstånd. Skall han klämma mig på brösten får han göra det när jag sover. Istället bokade jag tid hos ssk som jag haft kontakt med under hela tiden och som jag tycker är ganska bra. Hon sade att jag läker bra, ärret är smalt och fint. Formen på bröstet tyckte hon också var väldigt fint och det var tydligen inte så lätt att få till. Bredden på det skall rättas till. Hon sade att man antingen kunde skära bort det eller fettsuga. Hårdheten och gropigheten är bara olika läkningstid.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig inför operationen men givetvis hoppades jag ju på att jag skulle få ett tjusigt bröst. Tom två tjusiga bröst i slutändan! Jag är dock nöjd med hur det rör sig, hur naturligt det ser ut klätt. Med kläder på syns det ingen skillnad om man inte granskar det oerhört noga. Med kläder av har jag en hel del att acceptera, det mesta sitter i mina egna tankar. Bröstet är nog finare än vad jag tänker själv. Och näsan, benen, höfterna...;-)

Bukspändheten sade hon inget om. Läkaren sade när jag skrevs hem att jag kunde vänta mig att det var spänd i ca en månad. Nu har det gått ett halvår och jag behöver fortfarande använda gördeln ibland. Dock är det bättre. Jag får väl inse som så många gånger tidigare att jag inte kan förlita mig på vad som är normalt. Min kropp tar sin egen väg och sin egen tid till det.

Jag har fixat brösten och fått en tummy tuck och eventuellt skall jag fettsugas. Jag får nästan en bimbobild av mig själv!

Nu skall jag gå och lägga mig. Jag kommer att sända tacksamma böner över att min kropp fungerar så bra som den gör. Ingenting är självklart.

Krampkropp

Idag (för det mesta?) var min kropp riktigt utmattad. Jag känner det på många sätt men ett tydligt är när jag får ryckningar och idag har jag även haft en hel del muskelkramper. Med Tamoxifen kom även kramper men det handlade mest om vaderna. Idag fick jag på ett konstigt ställe tyckte jag, höger sida av magen. Eftersom buken är så spänd var det svårt att stå rakt och försöka stretcha ut muskeln och det gjorde rent helvetiskt ont, jag skrek faktiskt av smärtan. Det sög så mycket kraft att jag var nära att svimma, det bara snurrade. Jag var tvungen att lägga mig och gudskelov så försvann det då.

Ikväll var jag på prova på qigong. Jag gick efter en kvart, det funkade inte på min kropp. Eller så var det bara fel dag. Jag mådde illa, var på väg att få kramp i skuldrorna och jag kände hur händerna domnade bort. Och på så sätt sade jag ja lite mer till mig själv. Att dels lyssna på min kropp men också att agera i enlighet med vad den behöver. För det räcker ju inte att lyssna på den, jag hade ju kunnat stå kvar på qigongen och känt och hört min kropp skrika men ändå fortsatt. Det är så jag gjorde tidigare. Detta är bra träning för mig, ja till Inger. :-)

Väl hemma är det bara de vanliga tå och vadkramperna som jag försöker mota.

Annars började dagen tidigt med ett besök hos läkaren som förlängde min sjukskrivning. Han ville också höja dosen på en medicin. Jag vet inte om jag vågar det med tanke på att mitt hjärta påverkades av den. Han skrev en remiss till kardiologen för att monitorera mig men nu när jag tänkt på det mer tycker jag inte det räcker att eventuella hjärtproblem upptäcks, jag vill inte ha problemen alls!

Eftersom jag var uppe i tid så åt jag i tid och det fanns plats för en välbehövlig vila. Trots det var alltså qigongen för mycket men det berodde nog mer på min kropps skick än på själva träningen. Och även om jag är väldigt trött nu och skall gå och lägga mig så är jag nöjd med dagen för jag har fått in både mat, vila och rörelse på ett bra sätt. :-)

Snurr och snöpning

Jag undrar vad jag gjorde igår kväll då jag vaknade idag med en bula precis vid hårfästet. Denna gången har jag inget som helst minne av vad jag gjorde, jag brukar ju ändå komma ihåg något! Ingen tid att fundera dock för jag skulle iväg med min hankatt för kastrering. Det har känts jättejobbigt men jag har inte riktigt fattat varför. Han har ju gjort sitt. Fem dräktiga honor, varav en tyvärr förlorade sina men det blev ändå 20 småttingar om jag har räknat rätt. Idag kom jag på varför. Det har inte så väldigt mycket med honom att göra så mycket som med mig själv! Att se honom bli sövd och bli opererad även om det var en väldigt enkel, snabb och lindrig operation påminde mig själv om mina egna besök i sjukvården. När jag såg honom somna och sedan ligga helt utslagen fram tills att han började klippa med ögonen och kämpa för att vakna, försöka stå upp, inte kunna fokusera för han är så trött så han skelar - det var jobbigt att se. Det finns en del ångest kvar märker jag. Jag klarar inte att tänka på exempelvis operationerna, cytobehandlingarna, CT undersökningen där jag krampade eller svimningarna/krampandet. Det är ju länge sedan och jag borde ha kommit över det. Samtidigt är jag inte helt förvånad över det eftersom jag hade få möjligheter att ventilera det och bara tystades hemma. Alltså har jag mest tryckt ner mina tankar och känslor och de poppar upp nu.

Men lillkatten mår bra. Vilken otrolig återhämtning! Från vingel och skelögdhet trötthet till att springa fram och tillbaka för bara några timmar sedan. Veterinären sade att han skulle vara vinglig imorgon men allt verkar vara borta redan nu. Det är bra för då kan jag göra annat imorgon, som att tvätta de 2 filtar, 4 handdukar, byxor, soffa, matta och golv som han har kissat och kräkt ner, lillplutten.

Fast morgondagen börjar med ett besök hos min läkare. Jag vill verkligen inte dit, jag känner närmast panik inför läkarbesök numera. Det hjälper inte ens att han är en av de bättre läkarna jag har träffat genom åren, jag har träffat en del så jag har att jämföra med! ;-)

Nu lägger jag mig men utan snurr, tack!

Nej till loppis, ja till Inger

I lördags hade vi gårdsloppis här i huset. Jag har så mycket grejer så det är något som jag funderat på att organisera själv. Dock har jag inte haft någon energi till det så det var perfekt när mina trevliga grannar anordnade allt! Det har dock känts motigt hela veckan. Blotta tanken på allt arbete och att stå och sälja fick det att krypa i kroppen på mig. Jag snuddade vid tanken på om jag skulle göra det oerhörda, att strunta i det. Men samtidigt var det en bra chans att få iväg lite prylar och frigöra lite plats på ett enkelt sätt. Så jag tryckte ner den där obehagskänslan och körde på. På samma sätt som jag gjort så många gånger förut. Men denna gången var jag väl medveten om att jag gjorde våld på mig själv och att jag inte mådde bra i det.

Jag somnade sent fredag kväll och vaknade tidigt lördag morgon. Väl utvilad (not) inför dagens vedermödor. Det var lika bra att gå upp och börja fixa tänkte jag och tur var väl det för förberedelserna tog betydligt längre tid än vad jag trodde.

Vid 11 öppnades portarna och folket strömmade in. Nja, kanske bara lite. Ingen verkade intresserade av mitt vilket till största delen bestod av Noa Noa kläder. Till slut kom det en kvinna som ville prova. Passande nog hade jag tagit med mig en provspegel och hon tog den för att kunna prova nära sina barn. Det förstår jag mycket väl. Det jag INTE förstår är hur hon tyckte att spegeln skulle kunna stå i en stol med mellanrum som var mer än dubbelt så breda som spegeln. Jag hörde ett krasch följt av ett ojdå. NEJ! Inte min fina 50-talsspegeln!!! Jag kunde inte titta på henne, jag kunde inte prata med henne. Jag bara hämtade spegeln och gick och slängde den direkt så att ingen skulle skära sig på den. Det var dumt att ha med den, sådana saker kan ju hända. Men det var fel dag och fel spegel.

Jag fattade ett beslut och så fort hon hade gått började jag packa ihop. Jag tänkte inte utsätta mig för detta längre. Jag slängde ihop allt och bar upp det till lägenheten. Lådorna ställde jag bara in, ingen ordning, ingen uppackning, jag ville bara därifrån.

Istället cyklade jag och köpte hämtmat och stack ner till stranden. Väldigt varm efter allt bärande och cyklingen gick jag och tog ett dopp direkt. Åh, vad härligt!! Det gjorde inte ens något att jag hade glömt en penna så jag kunde lösa korsord.

Och jag funderade. Det kanske behövdes att min fina spegel skulle gå sönder för att jag skulle bryta något som inte kändes bra. I annat fall hade jag troligtvis stannat kvar och inte lyssnat på mig själv utan bara tryckt ner alla tankar och känslor.

Så det blev ett nej till loppisen för att istället säga ja till Inger. :-)
Och det är jag väldigt glad över!

Yogalugn

För andra året i rad har jag testat att köra yoga på stranden och det är alldeles ljuvligt. Det är My Spirit Yoga som håller i det och de är otroligt duktiga. Jag mår alltid bra efter yoga. Jag känner mig gladare, mer avslappnad och det fungerar dessutom smärtlindrande. Hur mycket bättre kan det bli? Efter denna dagen behövde jag verkligen det! Jag har velat börja där i ett år men det har varit fullt upp med annat. Första terminen hade jag fullt upp med den konstiga smärtkursen och denna terminen har jag ju inte kunnat röra mig så mycket. Men nästa termin har jag minsann  tänkt att börja vilket väl blir i augusti, september någon gång. Det var bara det att jag idag kom på att det är ju ungefär då nästa operation är planerad....

Ett sista farväl

Nej, inte från mig.

Jag fick ett sms tidigt på morgonen som innehöll detta och ja, det var den värsta sortens. Hon hade tagit sömntabletter och ville inte leva längre. Detta är en person som jag inte känner så väl så jag har inte alla uppgifter om henne, jag vet inte var hon bor. Jag ringde polisen direkt som faktiskt kunde få fram hennes personuppgifter baserat på den lilla information jag hade. Jag var hyfsat lugn när jag ringde men nu sitter jag och darrar och gråter. Herre min gud, jag ber dig, låt henne leva!

Edit:
Jag har pratat med henne nu! Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt men hon är hos sin mamma och förhållandevis ok just nu. Vi skall träffas så fort hon kan. Hon hade blivit chockad när polisen kom. 

Snurrpyssel, var är du?

Detta är mitt 1000:e inlägg. Då borde jag ju skrivit om något riktigt roligt och spännande. Vilken tur att jag gör just det. ;-)

Jag har tidigare skrivit och berättat en del om mitt kvällssnurr. Ibland snurräter jag, ibland snurrpysslar jag och ibland snurrar jag till det på andra överraskande sätt. Den överraskande delen är att jag oftast inte kommer ihåg vad jag gör utan jag får små överraskningar när jag kommer upp på morgonen. De bästa överraskningarna är när jag har diskat men det är sällan jag gör det mitt i snurret. Jag vill göra roliga saker som att vaxa benen eller pyssla. Jag gör säkert andra roliga saker också men det kommer jag ju inte ihåg!

Ibland har jag ett vagt minne av något. Som idag. Jag vet att jag målade igår. Och idag när jag kom upp var jag väldigt nyfiken på hur det blev. Grejen är bara att jag inte kan hitta det!! Jag lade säkert undan det på ett bra ställe så att det skulle torka utan kattinblandning. Det har det nog gjort.Jag tror det är jättetorrt nu.

Jag skulle egentligen städa idag eftersom jag får besök imorgon av en god vän jag inte träffat på länge. Men jag har inte tid att städa, jag letar snurrpyssel istället.