Idag blir det en utläggning om både inläggning och omläggning.
Om tre timmar befinner jag mig på plats. Då skall kirurgen rita på mig. När jag opererade knät för många år sedan ritade ortopeden en blomma på vänster ben så att de inte skulle ta fel. Det var väldigt passande eftersom hans efternamn är Roos. Dagens konstverk blir nog mer åt det grafiska hållet. Jag kanske kan ta med lite färg själv och färglägga? Eller dra linje mellan alla prickar? Märkligt nog har födelsemärken och dylikt blivit bra mycket fler efter cyton. Eller är det åldern? På tal om namn är jag tacksam på flera plan att inte Brad Pitt skall operera eller framför allt rita på mig.
Jag är ganska slutkörd, jag har hållit på länge och förbereda och planera. Eftersom operationen blev uppskjuten har jag varit igång ytterligare två veckor så det är nog en månad totalt. Om jag skall iväg på något vill jag gärna storstäda hela lägenheten, diska OCH ta bort all synlig disk, bädda rent i sängen, rensa ut i kylen och gärna baka eller laga mat så jag inte behöver slänga maten. Träffa vänner, tapetsera garderoberna... osv. Listan kan göras rent löjlig lång och listor har jag haft. När jag inte har varit igång rent fysiskt vilket var större tiden har jag planerat och gjort listor, rädd att glömma något.
En månad är lite för länge för att vara på ständig vakt och jag är riktigt trött.
Som tur är så behöver jag ju inte prestera något. Faktum är att jag lär sova större delen av dagen imorgon. Jag skall bara ligga där under lakanet och vara ren och se söt ut. För det är väl det som förväntas av en patient?
tisdag 29 januari 2013
söndag 27 januari 2013
Dagens lunch
Det stod fyra portioner men jag undrar hur mycket man äter då! Jag åt tills jag storknade men det är nog troligtvis i alla fall fem-sex portioner till för mig! Idag lagade jag tom kha gai och det var faktiskt lika mumsigt som det låter och som det ser ut. Himla enkelt recept också. Problemet blir nu att finna plats i frysen!!
Tom kha gai.
Tom kha gai.
torsdag 24 januari 2013
Piss off
Jag tycker om att vara igång. För mycket. Det hade varit lättare om jag hade varit en lat person. Eller åtminstone någon som tycker om att ta det lugnt. Jag har alltid förfasat mig över svaren man ibland kan få på frågan över favoritsysselsättningar - att slappa. Men tänk om jag kunde slappa lite mer. Då hade jag inte blivit så trött och då hade värken varit betydligt bättre. Just nu gör värken mig gråtfärdig och eftersom min värkmedicin innehåller ASA så får jag inte ta den inför operationen eftersom det gör ökad blödningsrisk. Det enda andra alternativ som finns är att gå och lägga mig och hoppas att jag kan somna. Vila ger i bästa fall smärtlindring.
Jag hade lyckats ändra en läkartid som annars hade varit dagen efter operationen. Sköterskan jag pratade med häromdagen knödde in mig på en extratid vilket jag var tacksam för. Detta läkarbesök har inget som helst att göra med operationen. Det var heller inget besök jag tyckte att jag behövde eller ville ha. Det är min arbetsplats som absolut tvunget skulle ha ett läkarintyg på vad jag klarar av för moment efter min arbetsskada. Idioti tycker jag. Jag har presenterat flera intyg under årens lopp och ingenting har förändrats. Den begränsning som värken ger kan jag själv berätta för dem. Ett intyg verkar mer vara något att gömma sig bakom samt att ärligt talat dra ut på det hela. Läkaren som var bra och effektiv på ett bra sätt höll med. Han tyckte att jag själv hade kunnat ge en bättre bild än vad hans intyg skulle göra. Jag fick ett litet fnissanfall ute i väntrummet och jag såg hur de andra tittade konstig på mig. Det som gav upphov till att jag drog på munnen var en läkare som kom i korridoren och långt innan han var synlig så hojtade han namnet på patienten. Tala om effektivitet fast en absurd och opersonlig sådan! För att de övriga patienterna i väntrummet inte skulle tro att jag var där för att jag hörde roliga vitsar berättas i min egen hjärna berättade jag vad jag hade reagerat på. De kanske tycker att jag var ännu konstigare då men tja, det bjuder jag på.
När jag ändå var ute passade jag på att göra ett gäng ärenden. Jag fattade dock inte förrän i efterhand att det blev för mycket. Postärendet gick snabbt men bankbesöket med den snorkiga människan tog lång tid. Jag brukar ha svårt att beräkna och anpassa tidsåtgång men jag kom 8 minuter innan läkartiden. Perfekt, annars brukar jag rusa in med andan i halsen!
En inredningsaffär skulle stänga ner och jag var inom och köpte några knoppar att sätta upp i garderoben. Jag kände mig stark och igång och det var lika bra att fortsätta med att inhandla antikissprej. När kvinnan i kassan säger att de inte har det utan jag skall prova i djuraffär istället insåg jag att jag hade gått in till veterinären istället. Om jag inte hela tiden håller mitt ärende aktuellt och framme i hjärnan blir det antingen vanan eller association som bestämmer. Som tur var så blev det ändå ingen omväg. Dock hade inte djuraffären det märket jag ville ha utan jag fick köpa ett medel med det föga tilltalande namnet piss off.
Om inte tidigare så borde jag där tagit beslutet att stoppa mig själv. Istället kom jag att tänka på mejlet jag fick från min favoritklädesaffär som hade börjat sin rearea och utan vidare fundering så gick jag in i det närliggande köpcentrat. Jag provade en massa kläder och kände ännu inte av trötthet och värk så mycket. De har väldigt trevliga expediter och jag brukar alltid prata med dem och fråga dem om råd. Det gjorde jag även idag och det viktigaste spörsmålet var huruvida jag skulle köpa kavajen i brunt eller svart. Absolut brunt svarade expediten, det passar dina färger och det passar också bra ihop med det du redan har i din garderob. Är det då man borde inse hur välkänd (ökänd) man är? Jag blev lite generad men jag vet ju att de tycker att jag är trevlig. Så det gör kanske inget att vissa expediter känner till min garderob!
Jag behövde mat. Eftersom jag fortfarande ignorerar min kropps signaler cyklar jag och storhandlar. Att gå i affären och handla god mat gillar jag. Det jag tycker lite mindre om är hemforslandet. Men envis som jag är så har jag alltid kunnat få plats med allt även om det någon gång har varit på håret.
När jag hade packat upp så låg krokarna där och tittade lite frestande på mig så jag bestämde mig för att borra och skruva upp dem. Det blev sex stycken krokar med ordet HON på för att verkligen accentuera att jag lyssnar på mig själv. Först köpte jag bara två stycken vilket säkert föranledde expediten att dra sina egna slutsatser vilket jag tyckte var ganska roligt.
Något som var mindre roligt är den värk som denna dag har gett upphov till. Jag är helt slut och känner mig gråtfärdig. Idiotiskt att sätta mig vid datorn men jag behövde få på pränt allt jag har gjort idag. Förhoppningsvis lär jag mig något av det.
Och till dig värk säger jag bara - piss off!
Jag hade lyckats ändra en läkartid som annars hade varit dagen efter operationen. Sköterskan jag pratade med häromdagen knödde in mig på en extratid vilket jag var tacksam för. Detta läkarbesök har inget som helst att göra med operationen. Det var heller inget besök jag tyckte att jag behövde eller ville ha. Det är min arbetsplats som absolut tvunget skulle ha ett läkarintyg på vad jag klarar av för moment efter min arbetsskada. Idioti tycker jag. Jag har presenterat flera intyg under årens lopp och ingenting har förändrats. Den begränsning som värken ger kan jag själv berätta för dem. Ett intyg verkar mer vara något att gömma sig bakom samt att ärligt talat dra ut på det hela. Läkaren som var bra och effektiv på ett bra sätt höll med. Han tyckte att jag själv hade kunnat ge en bättre bild än vad hans intyg skulle göra. Jag fick ett litet fnissanfall ute i väntrummet och jag såg hur de andra tittade konstig på mig. Det som gav upphov till att jag drog på munnen var en läkare som kom i korridoren och långt innan han var synlig så hojtade han namnet på patienten. Tala om effektivitet fast en absurd och opersonlig sådan! För att de övriga patienterna i väntrummet inte skulle tro att jag var där för att jag hörde roliga vitsar berättas i min egen hjärna berättade jag vad jag hade reagerat på. De kanske tycker att jag var ännu konstigare då men tja, det bjuder jag på.
När jag ändå var ute passade jag på att göra ett gäng ärenden. Jag fattade dock inte förrän i efterhand att det blev för mycket. Postärendet gick snabbt men bankbesöket med den snorkiga människan tog lång tid. Jag brukar ha svårt att beräkna och anpassa tidsåtgång men jag kom 8 minuter innan läkartiden. Perfekt, annars brukar jag rusa in med andan i halsen!
En inredningsaffär skulle stänga ner och jag var inom och köpte några knoppar att sätta upp i garderoben. Jag kände mig stark och igång och det var lika bra att fortsätta med att inhandla antikissprej. När kvinnan i kassan säger att de inte har det utan jag skall prova i djuraffär istället insåg jag att jag hade gått in till veterinären istället. Om jag inte hela tiden håller mitt ärende aktuellt och framme i hjärnan blir det antingen vanan eller association som bestämmer. Som tur var så blev det ändå ingen omväg. Dock hade inte djuraffären det märket jag ville ha utan jag fick köpa ett medel med det föga tilltalande namnet piss off.
Om inte tidigare så borde jag där tagit beslutet att stoppa mig själv. Istället kom jag att tänka på mejlet jag fick från min favoritklädesaffär som hade börjat sin rearea och utan vidare fundering så gick jag in i det närliggande köpcentrat. Jag provade en massa kläder och kände ännu inte av trötthet och värk så mycket. De har väldigt trevliga expediter och jag brukar alltid prata med dem och fråga dem om råd. Det gjorde jag även idag och det viktigaste spörsmålet var huruvida jag skulle köpa kavajen i brunt eller svart. Absolut brunt svarade expediten, det passar dina färger och det passar också bra ihop med det du redan har i din garderob. Är det då man borde inse hur välkänd (ökänd) man är? Jag blev lite generad men jag vet ju att de tycker att jag är trevlig. Så det gör kanske inget att vissa expediter känner till min garderob!
Jag behövde mat. Eftersom jag fortfarande ignorerar min kropps signaler cyklar jag och storhandlar. Att gå i affären och handla god mat gillar jag. Det jag tycker lite mindre om är hemforslandet. Men envis som jag är så har jag alltid kunnat få plats med allt även om det någon gång har varit på håret.
När jag hade packat upp så låg krokarna där och tittade lite frestande på mig så jag bestämde mig för att borra och skruva upp dem. Det blev sex stycken krokar med ordet HON på för att verkligen accentuera att jag lyssnar på mig själv. Först köpte jag bara två stycken vilket säkert föranledde expediten att dra sina egna slutsatser vilket jag tyckte var ganska roligt.
Något som var mindre roligt är den värk som denna dag har gett upphov till. Jag är helt slut och känner mig gråtfärdig. Idiotiskt att sätta mig vid datorn men jag behövde få på pränt allt jag har gjort idag. Förhoppningsvis lär jag mig något av det.
Och till dig värk säger jag bara - piss off!
måndag 21 januari 2013
MR skalle
Idag var det dags för ytterligare en prövning. Även om jag visste att det givetvis inte var samma kontrastmedel så finns det ju en risk att det finns gemensamma beståndsdelar och att det var någon av dem jag reagerade på. Så, jag var rädd. Sköterskan som mötte mig hade jag gärna bytt ut mot den jag hade förra gången. Jag fick klä om till en vacker ljusblå tunika med dekorativt inslag av knytband med precis lagom längd för att visa mina vackra spiror som för dagen var iklädd knälånga randiga strumpor.
Denna brits var ganska smal och jag funderade på var jag skulle göra av armarna. När axlar och skuldror värker som mest vill jag mest kassera dem men det tyckte jag var lite för dramatiskt idag. Det visade sig som tur var att den lilla mysiga tunnel jag skulle in i gav ypperligt stöd för armarna. Faktum är att det inte var mycket utrymme kvar när jag hade tagit plats. Jag gjorde ett stort misstag genom att hålla mina ögon öppna. Aktivitetsnivån steg markant i min kropp och jag ombads blunda. Jag fick välja musik, de hade en hel A4 sida med musik som jag inte ville lyssna på. När jag vände på bladet föll mina ögon dock på en favorit. Det blev Tom Jones som blev min räddare i tunneln.
I alla fall så gott jag kunde höra hans ljuva stämma i mina öron. Jag hade öronproppar innanför hörlurarna vilket jag var väldigt glad för med tanke på vilket himla väsen mackapären förde! Jag insåg att jag skulle fått full panik om jag hade öppnat ögonen så jag blundade och sjöng med och dansade till Tom Jones. Allt på ett inre plan eftersom jag var tvungen att ligga stilla för att få bra bilder. Det var knappt jag vågade ta djupa andetag!
Så var då stunden inne för kontrastmedlet. De tystade ner min räddare för att berätta detta och jag tog liksom sats. Jag kände hur det gick in i min kropp pga temperaturskillnaden och jag uppmärksammade även en lukt. Inget mer. Gudskelov kände jag ingenting mer. Hörde desto mer gjorde jag, i alla fall av apparaten för de glömde sätta på Tommy igen. Att ligga där med en maskin som låter som om den håller på att gå sönder i bitar omkring en fick mig nästan att skrika på dem att sätta på musiken igen.
Det hela tog 40 minuter. Jag har lite svårt att fatta att jag klarade att ligga i den graven så länge och att jag kunde gå därifrån. Fast med tanke på att Jesus låg i graven i tre dagar är väl 40 minuter ingenting!
Och jag går vidare på jorden och kan berätta om mina in-, ut-, och upplevelser.
Denna brits var ganska smal och jag funderade på var jag skulle göra av armarna. När axlar och skuldror värker som mest vill jag mest kassera dem men det tyckte jag var lite för dramatiskt idag. Det visade sig som tur var att den lilla mysiga tunnel jag skulle in i gav ypperligt stöd för armarna. Faktum är att det inte var mycket utrymme kvar när jag hade tagit plats. Jag gjorde ett stort misstag genom att hålla mina ögon öppna. Aktivitetsnivån steg markant i min kropp och jag ombads blunda. Jag fick välja musik, de hade en hel A4 sida med musik som jag inte ville lyssna på. När jag vände på bladet föll mina ögon dock på en favorit. Det blev Tom Jones som blev min räddare i tunneln.
I alla fall så gott jag kunde höra hans ljuva stämma i mina öron. Jag hade öronproppar innanför hörlurarna vilket jag var väldigt glad för med tanke på vilket himla väsen mackapären förde! Jag insåg att jag skulle fått full panik om jag hade öppnat ögonen så jag blundade och sjöng med och dansade till Tom Jones. Allt på ett inre plan eftersom jag var tvungen att ligga stilla för att få bra bilder. Det var knappt jag vågade ta djupa andetag!
Så var då stunden inne för kontrastmedlet. De tystade ner min räddare för att berätta detta och jag tog liksom sats. Jag kände hur det gick in i min kropp pga temperaturskillnaden och jag uppmärksammade även en lukt. Inget mer. Gudskelov kände jag ingenting mer. Hörde desto mer gjorde jag, i alla fall av apparaten för de glömde sätta på Tommy igen. Att ligga där med en maskin som låter som om den håller på att gå sönder i bitar omkring en fick mig nästan att skrika på dem att sätta på musiken igen.
Det hela tog 40 minuter. Jag har lite svårt att fatta att jag klarade att ligga i den graven så länge och att jag kunde gå därifrån. Fast med tanke på att Jesus låg i graven i tre dagar är väl 40 minuter ingenting!
Och jag går vidare på jorden och kan berätta om mina in-, ut-, och upplevelser.
söndag 20 januari 2013
Uppskjutning eller kontrast?
Jag fick hem papper från neurologen med en tid för MR röntgen för skallen för att följa upp vad som hände efter röntgen i förra veckan. Av alla tider de kunde välja visar det sig att det var samma dag som jag skulle läggas in och bara femton minuter före min tid. Ganska trött på kontakt med sjukhuset tog jag ändå upp telefonen för att försöka ändra tiden. Först kontaktade jag röntgen men sköterskan sade att det var oerhört svårt att ändra tiden eftersom en maskin skulle bytas ut. Kunde jag inte ringa avdelningen och få lov att komma en halvtimme försent istället? Det var en bra idé tyckte jag varpå jag ringde operationskoordinatorn för att föreslå detta. Dock verkade hon inte lika intresserad av det. Hon fokuserade istället på andra saker som jag totalt hade förbisett. Hon sade att narkos troligtvis inte skulle vilja söva mig om inte detta var utrett och jag var tvungen att inte bara göra undersökningen innan operationen utan i god tid så svaren hinner komma. Det var ju för min egen säkerhets skull och det hade jag inte ens haft en tanke på. Sedan slog det mig att detta kan komma att skjuta upp operationen ytterligare!! Sköterskan jag talade med kunde inte få tag i narkosläkarna förrän på måndag så jag skulle få vänta på besked. Jag gav dock ett förslag om att hon kunde ringa till röntgen. Tider som inte finns när patienter ringer kan uppenbara sig på ett helt magiskt sätt när annan medicinsk personal ställer frågan. Endast två minuter efter att vi lagt på ringer det igen. Operationskoordinatorn hade svingat trollstaven och fixat en tid till mig på måndag.
Så imorgon är det dags för röntgen igen, denna gång för MR skalle med kontrast. De skickade med ett frågeformulär där bland annat frågan om klaustrofobi dök upp. Det gillade jag inte. Men den största frågan är huruvida jag kommer att reagera likadant på kontrastmedlet igen. Jag vet inte om jag pallar med ytterligare en sådan dag igen. Om du har möjlighet skulle jag verkligen uppskatta positiva tankar min väg.
Så imorgon är det dags för röntgen igen, denna gång för MR skalle med kontrast. De skickade med ett frågeformulär där bland annat frågan om klaustrofobi dök upp. Det gillade jag inte. Men den största frågan är huruvida jag kommer att reagera likadant på kontrastmedlet igen. Jag vet inte om jag pallar med ytterligare en sådan dag igen. Om du har möjlighet skulle jag verkligen uppskatta positiva tankar min väg.
fredag 18 januari 2013
Stroke eller epilepsi?
Förra veckan var jag på sjukan för en röntgen av magen. De skulle hitta ett lämpligt kärl för att försörja min magtutte. Denna gången kom jag ihåg att ta blodprovet 3-8 dagar tidigare och jag var där i god tid. En mycket rar sköterska kom och hämtade mig. Så långt allt väl. Jag lade mig tillrätta så gott jag kunde på den lilla britsen eller vad man skall kalla det. Upp med armarna och in i maskinen och håll andan och andas ut och hit och dit. Det gick också bra.
Dags att ge kontrastvätskan och jag såg hur två vätskor blandades med varandra för att nå min kropp och mina kärl. Vätskans olika viskositet gjorde att det syntes tydligt. Faktum är att det påminde mig om de bilder jag har sett från avrättningar. Det är två olika preparat som blandas som injiceras i fången. Mer hann jag inte tänka innan det blev konstigt.
Sköterskan, pigg och glad kom fram och ställde sin standardfråga om det gick bra. Konstigt svarade jag. Jag tror inte att hon oroades speciellt mycket. Och nu borde jag väl förklara vad som hände men det vet jag inte. Det kändes som att de hade blandat kontrastvätskan med sövningsmedel. Jag var helt yr och slö och kunde inte hålla mig uppe, kunde knappt prata, hålla ögonen uppe eller röra mig och jag mådde ganska illa. Det var konstigt till en början men jag var med, jag sade att jag fick sitta kvar lite för jag nog inte kunde resa mig. Sedan blev det bara sämre och sämre och jag fick lägga mig. Vid det här laget var det många människor omkring mig. En massa sköterskor och läkare stod runt mig och skulle få mig att göra saker. Efter ett tag kom flera läkare och av deras frågor att döma var de rädda för att jag hade fått en stroke. Det skulle i så fall vara den bästa platsen att vara på. De bara skjutsade in mig i apparaten igen och tog några bilder på skallen. Denna gången UTAN kontrastmedel som tur var.
Vid det här laget hade min kropp börjat rycka okontrollerat och det blev bara värre. Det beslutades att jag skulle läggas in på neurologen, det kunde vara epilepsi. Jag fick ligga utanför och vänta länge. För mig var det länge i alla fall, jag hade inte koll på tiden. Äsch, jag hade inte koll på någonting just då. På andra sidan skynket hörde jag hur en sköterska kom fram till någon och sade att oj, vad tråkigt att behöva ligga i säng när man vill vara uppe och busa. Ja, tänkte jag, precis så är det! Rösten som svarade var ganska tunn och jag insåg att personen i fråga vände sig till ett barn. Då skrattade jag högt. Fast det varken märktes eller hördes för andra. Jag var så inställd på att det var en vuxen på andra sidan och jag reagerade på att det var en ovanlig sak att säga men samtidigt väldigt rolig.
Och eftersom jag faktiskt kunde tänka lite bestämde jag mig för att jag var bättre. De behövde inte lägga mer resurser på mig, jag behövde bara komma hem och vila så skulle jag bli bra. Men innan jag skulle gå hem behövde jag bara gå på toaletten. De körde hela sängen dit och hjälpte mig upp. Jag insåg då att jag fortfarande var ganska snurrig och jag tänkte att jag skall bara ligga lite till.
När någon kom och hämtade mig såg jag ingenting. Jag frös så jag skakade och hade tagit på mig hela yttermunderingen inklusive mössa som jag hade dragit ner så långt jag kunde. Varje sväng orsakade oerhörd yrsel och jag fick kämpa för att typ ligga kvar. Det kändes som att det var en tur över hela sjukhusområdet men det var det nog inte.
Väl uppe på neurologen kom det fram människor som bad mig göra saker. Lyft upp den armen och det benet och le och visa tänder och säg detta och räkna baklänges och rör näsan och följ mitt finger osv. De tog blodtryck och puls och andning och EKG och EEG. Mycket var det.
De hade givetvis läst min journal och tog upp händelsen för ett år sedan när jag svimmade, krampade och kräkte två gånger på en natt. De reagerade över att min sambo bara hade stoppat mig tillbaka i sängen. Den reaktionen reagerade jag positivt på. Jag hade fortfarande ryckningar och de var väldigt jobbiga ett tag men det lugnade sig lite. De hittade egentligen ingenting och efter en hel del påtryckning från min sida sade de att jag kunde gå hem. En av sköterskorna var lite bekymrad över hur jag skulle ta mig hem men jag halvnarrades och sade att jag bodde nära. Hon följde mig hela vägen ut till foajén ut vilket var tur för jag hade aldrig hittat själv! Det visade sig att de enbart hade tagit mig två våningar upp så jag hade inte åkt så långt. Jag letade upp min cykel och började trampa hem. När jag kom hem trillade jag ihop lite grann på golvet av trötthet. Där jag låg ställde jag frågan till mig själv varför jag alltid skulle vara så självständig och duktig och klara mig själv.
Katterna var jätteglada att jag kom hem och Magne kissade på soffan som en välkomsthälsning. Skönt att vara hemma igen.
Dags att ge kontrastvätskan och jag såg hur två vätskor blandades med varandra för att nå min kropp och mina kärl. Vätskans olika viskositet gjorde att det syntes tydligt. Faktum är att det påminde mig om de bilder jag har sett från avrättningar. Det är två olika preparat som blandas som injiceras i fången. Mer hann jag inte tänka innan det blev konstigt.
Sköterskan, pigg och glad kom fram och ställde sin standardfråga om det gick bra. Konstigt svarade jag. Jag tror inte att hon oroades speciellt mycket. Och nu borde jag väl förklara vad som hände men det vet jag inte. Det kändes som att de hade blandat kontrastvätskan med sövningsmedel. Jag var helt yr och slö och kunde inte hålla mig uppe, kunde knappt prata, hålla ögonen uppe eller röra mig och jag mådde ganska illa. Det var konstigt till en början men jag var med, jag sade att jag fick sitta kvar lite för jag nog inte kunde resa mig. Sedan blev det bara sämre och sämre och jag fick lägga mig. Vid det här laget var det många människor omkring mig. En massa sköterskor och läkare stod runt mig och skulle få mig att göra saker. Efter ett tag kom flera läkare och av deras frågor att döma var de rädda för att jag hade fått en stroke. Det skulle i så fall vara den bästa platsen att vara på. De bara skjutsade in mig i apparaten igen och tog några bilder på skallen. Denna gången UTAN kontrastmedel som tur var.
Vid det här laget hade min kropp börjat rycka okontrollerat och det blev bara värre. Det beslutades att jag skulle läggas in på neurologen, det kunde vara epilepsi. Jag fick ligga utanför och vänta länge. För mig var det länge i alla fall, jag hade inte koll på tiden. Äsch, jag hade inte koll på någonting just då. På andra sidan skynket hörde jag hur en sköterska kom fram till någon och sade att oj, vad tråkigt att behöva ligga i säng när man vill vara uppe och busa. Ja, tänkte jag, precis så är det! Rösten som svarade var ganska tunn och jag insåg att personen i fråga vände sig till ett barn. Då skrattade jag högt. Fast det varken märktes eller hördes för andra. Jag var så inställd på att det var en vuxen på andra sidan och jag reagerade på att det var en ovanlig sak att säga men samtidigt väldigt rolig.
Och eftersom jag faktiskt kunde tänka lite bestämde jag mig för att jag var bättre. De behövde inte lägga mer resurser på mig, jag behövde bara komma hem och vila så skulle jag bli bra. Men innan jag skulle gå hem behövde jag bara gå på toaletten. De körde hela sängen dit och hjälpte mig upp. Jag insåg då att jag fortfarande var ganska snurrig och jag tänkte att jag skall bara ligga lite till.
När någon kom och hämtade mig såg jag ingenting. Jag frös så jag skakade och hade tagit på mig hela yttermunderingen inklusive mössa som jag hade dragit ner så långt jag kunde. Varje sväng orsakade oerhörd yrsel och jag fick kämpa för att typ ligga kvar. Det kändes som att det var en tur över hela sjukhusområdet men det var det nog inte.
Väl uppe på neurologen kom det fram människor som bad mig göra saker. Lyft upp den armen och det benet och le och visa tänder och säg detta och räkna baklänges och rör näsan och följ mitt finger osv. De tog blodtryck och puls och andning och EKG och EEG. Mycket var det.
De hade givetvis läst min journal och tog upp händelsen för ett år sedan när jag svimmade, krampade och kräkte två gånger på en natt. De reagerade över att min sambo bara hade stoppat mig tillbaka i sängen. Den reaktionen reagerade jag positivt på. Jag hade fortfarande ryckningar och de var väldigt jobbiga ett tag men det lugnade sig lite. De hittade egentligen ingenting och efter en hel del påtryckning från min sida sade de att jag kunde gå hem. En av sköterskorna var lite bekymrad över hur jag skulle ta mig hem men jag halvnarrades och sade att jag bodde nära. Hon följde mig hela vägen ut till foajén ut vilket var tur för jag hade aldrig hittat själv! Det visade sig att de enbart hade tagit mig två våningar upp så jag hade inte åkt så långt. Jag letade upp min cykel och började trampa hem. När jag kom hem trillade jag ihop lite grann på golvet av trötthet. Där jag låg ställde jag frågan till mig själv varför jag alltid skulle vara så självständig och duktig och klara mig själv.
Katterna var jätteglada att jag kom hem och Magne kissade på soffan som en välkomsthälsning. Skönt att vara hemma igen.
onsdag 16 januari 2013
Dagens lunch
Maten har på sistone varit urusel. Och med det menar jag inte kvaliteten utan frånvaron av den. Tänk att det kan vara så svårt att äta.
Men idag funkade det. Jag gav mig dock ett incitament för att laga mat, jag bjöd in en god vän. Det blev en gammal klassiker, spaghetti och köttfärssås och det blev riktigt gott. Det är ovanligt tidigt att äta vid halv tre, jag brukar ju vänta tills la petite mort inträffar. Nej, förlåt, det är visst något helt annat.
Eftersom jag vanligtvis brukar äta sent om jag överhuvudtaget äter så märkte jag en stor skillnad i min kropp. Det kändes helt annorlunda mot vad jag är van vid. Det konstiga i min kropp var att jag var lagom mätt! Dessutom hann jag bli lite småhungrig igen på kvällen på ett bra sätt. Så, idag har jag ätit mat inte bara en eller två utan tom tre gånger!! Wohoo, vad duktig jag är! :-)
Men idag funkade det. Jag gav mig dock ett incitament för att laga mat, jag bjöd in en god vän. Det blev en gammal klassiker, spaghetti och köttfärssås och det blev riktigt gott. Det är ovanligt tidigt att äta vid halv tre, jag brukar ju vänta tills la petite mort inträffar. Nej, förlåt, det är visst något helt annat.
Eftersom jag vanligtvis brukar äta sent om jag överhuvudtaget äter så märkte jag en stor skillnad i min kropp. Det kändes helt annorlunda mot vad jag är van vid. Det konstiga i min kropp var att jag var lagom mätt! Dessutom hann jag bli lite småhungrig igen på kvällen på ett bra sätt. Så, idag har jag ätit mat inte bara en eller två utan tom tre gånger!! Wohoo, vad duktig jag är! :-)
Operationen uppskjuten
Vid den här tiden var tanken att jag skulle vara nyduschad med en härlig arom av Hibiscrub omkring mig och inkvarterad i ett lyxigt boende med dygnet om service. Det var dock någon annan som behövde mitt blod och mina mikrovaskulära kirurger och jag delar villigt med mig. Jag var däremot inte lika villig att vänta så länge som de föreslog. Jag tyckte att det hade varit lagom att återuppta planerna i nästa vecka medan operationskoordinatorn tyckte att den 20:e februari var en passande dag. Over hoved ikke! Jag har planerat minutiöst noga för att fixa det här, nästan lite fånigt noga i vissa detaljer. Jag blev både vänligt och förstående bemött även om jag uppfattade att det samtidigt var en smula besvärligt och fick till stånd ett operationsdatum den 30:e januari istället. En veckas uppskjutning hade varit bättre men två får väl funka. Nu är jag dock lite förvirrad. Skall jag ladda om? Av och på? Behålla laddaren? Jag får nog tänka energisnålt och ladda av ett tag även om det blir svårt. Jag kanske inte klarar av att ladda på igen på så kort tid.
fredag 4 januari 2013
Jag gör ingenting.
Jag inledde dagen med en rivstart och började greja direkt. Med vad kommer jag inte ens ihåg. Lite märkligt är det att jag kan vara sysselsatt med saker i hemmet från det att jag går upp tills att jag går och lägger mig och sen knappt vet vad jag har gjort. Ibland tänker jag att idag har jag ju inte gjort något, hur kan jag då vara så trött. Sedan går jag genom dagen i tankarna (så gott jag kommer ihåg) och då visar det sig ofta att jag har varit igång precis hela dagen. Jag tycker ju det är roligt att greja men jag måste balansera det lite.
Dagens rivstart innebar att jag glömde bort frukosten litegrann. Förseningen tog jag igen genom att äta en extra macka. Sedan glömde jag bort det igen. Eller snarare jag skulle bara. Jättehungrig var jag när jag väl stoppade i mig en pizzavariant gjort på rågbröd. En muffins senare inser jag att det är allt jag har ätit idag. Slarv idag igen!
Vad har jag då gjort?
Jag har skrivit lista på saker jag behöver göra, tänka på och fixa innan operationen. Förvånar jag någon om jag säger att listan är jättelång. Jag har ringt en del fixarsamtal. Jag har sytt påslakan av två urfina gamla hemvävda och broderade lakan. Jag har tvättat och i det ingår givetvis minituös mangling. Jag har bakat muffins. Jag syr shoppingväskor. Jag har bäddat rent sängen. Och ändå tycker jag inte att jag har gjort något.
Fast för att inte ha gjort något är jag ganska trött och har ont i axeln. Den delen samt resten av kroppen ser mycket fram emot att sträcka ut sig i min renbäddade säng.
Dagens rivstart innebar att jag glömde bort frukosten litegrann. Förseningen tog jag igen genom att äta en extra macka. Sedan glömde jag bort det igen. Eller snarare jag skulle bara. Jättehungrig var jag när jag väl stoppade i mig en pizzavariant gjort på rågbröd. En muffins senare inser jag att det är allt jag har ätit idag. Slarv idag igen!
Vad har jag då gjort?
Jag har skrivit lista på saker jag behöver göra, tänka på och fixa innan operationen. Förvånar jag någon om jag säger att listan är jättelång. Jag har ringt en del fixarsamtal. Jag har sytt påslakan av två urfina gamla hemvävda och broderade lakan. Jag har tvättat och i det ingår givetvis minituös mangling. Jag har bakat muffins. Jag syr shoppingväskor. Jag har bäddat rent sängen. Och ändå tycker jag inte att jag har gjort något.
Fast för att inte ha gjort något är jag ganska trött och har ont i axeln. Den delen samt resten av kroppen ser mycket fram emot att sträcka ut sig i min renbäddade säng.
A return to love
"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva: Vad har jag för rätt att påstå
att jag är briljant, otrolig, talangfull och fantastisk?
Egentligen, vad har du för rätt att inte göra det?
Du är ju ett barn av Gud.
Att du spelar liten tjänar inte världen.
Det ligger ingenting kärleksfullt i att förminska dig själv
för att andra människor ska slippa känna sig osäkra i din närhet.
Vi är alla skapta för att stråla, som barn gör.
Vi föddes för att manifestera den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Den finns inte bara i vissa av oss, den finns i alla!
Och när vi låter vårt eget ljus stråla
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma.
När vi befriar oss från vår egen rädsla,
gör vår närvaro automatiskt att andra befrias."
ur A return to love av Marianne Williamsson
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva: Vad har jag för rätt att påstå
att jag är briljant, otrolig, talangfull och fantastisk?
Egentligen, vad har du för rätt att inte göra det?
Du är ju ett barn av Gud.
Att du spelar liten tjänar inte världen.
Det ligger ingenting kärleksfullt i att förminska dig själv
för att andra människor ska slippa känna sig osäkra i din närhet.
Vi är alla skapta för att stråla, som barn gör.
Vi föddes för att manifestera den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Den finns inte bara i vissa av oss, den finns i alla!
Och när vi låter vårt eget ljus stråla
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma.
När vi befriar oss från vår egen rädsla,
gör vår närvaro automatiskt att andra befrias."
ur A return to love av Marianne Williamsson
torsdag 3 januari 2013
Dagens mat
Dagen inleddes med en frallebulle som vissa kallar dem här o Skåne. Jag tycker det är ganska roligt uttryck och har anammat det. Inget roligt pålägg så den blev bar stackare. Och då ät jag upp den snabbt så den inte skulle frysa.
Utöver det så blev det 4 pannkakor med banan och saffran i, mycket smarrigt.
Men ändå var jag hungrig. Så himla konstigt va?
Så jag bestämde mig för att äta något rejält...
Kanske ta en...eller en...eller laga något kanske?
Jag bestämde mig för något jag skulle bli mätt på, något som var nyttigt och gott.
Det blev en apelsin....mer än det har jag inte orkat med idag för jag var och jobbade och som vanligt slet jag hårt där. Snurrsvammel är på väg så jag loggar ur innan det kommer fram!
Nattinatt, ta bort huvudvärken under natten por favor.
Utöver det så blev det 4 pannkakor med banan och saffran i, mycket smarrigt.
Men ändå var jag hungrig. Så himla konstigt va?
Så jag bestämde mig för att äta något rejält...
Kanske ta en...eller en...eller laga något kanske?
Jag bestämde mig för något jag skulle bli mätt på, något som var nyttigt och gott.
Det blev en apelsin....mer än det har jag inte orkat med idag för jag var och jobbade och som vanligt slet jag hårt där. Snurrsvammel är på väg så jag loggar ur innan det kommer fram!
Nattinatt, ta bort huvudvärken under natten por favor.
onsdag 2 januari 2013
Nivåknapp?
Jag har haft en förkylning hängande över mig i två veckor. Jag lyckas nästan få bort den men så fort jag överklockar mig själv så kommer halsontet igen. Jag är trött och sliten och borde ta det lugnt i en vecka, sova bra, äta bra och vara utomhus. Men det är ju så mycket jag vill göra! Varför finns det ingen nivåknapp på mig? Jag kanske skall pyssla ihop en.
tisdag 1 januari 2013
Gott Nytt År med nyårslöfte
Gott Nytt År önskar jag just Dig!
Min jul var väldigt fridfull och tillbringades med mina kära.
Nyårsafton var också kanon, dock inte lika lugn och fridfull! Sent blev det också med mina mått mätt. Jag kom hem halvtre vilket nog är det senaste jag har varit uppe på faktiskt ganska många år. Min kropp ansåg det vara en ansträngning för jag känner att jag har ont i halsen igen. Men imorgon är det säkert bättre.
Jag är så glad och tacksam över vad detta år har burit med sig. Jag är tacksam över mina vänner, både IRL och online. Utan att jag behöver anstränga mig kommer det hela tiden in nya människor i mitt liv just när jag behöver. Jag är tacksam över att min kropp bara blir starkare och starkare även om jag ganska ofta tyvärr inte lyssnar på den. Jag lär mig ständigt nya saker, både om mig själv och om andra. Nu har jag varit i aktivitet/arbetsträning i över ett år och det känns fantastiskt. Nästa år är jag tillbaka på min arbetsplats för att känna på och av. Det kommer inte att vara rent arbete utan jag skall börja med arbetsträning där också. Jag är väldigt redo och det känns roligt vilket det sannerligen inte gjorde bara för några år sedan, då fick jag lite panik bara av att tänka på jobbet. Jag trivs otroligt bra i mitt hem och jag börjar få den som jag vill ha den. Det tar tid eftersom jag vill fixa allt själv. Jag köper inte så mycket färdigt, jag tycker det är roligare att fixa själv. Fixa kuddar och överkast, klä om stolar, måla möbler, återanvända prylar på nytt sätt, hitta egna lösningar och göra allt personligt! Jag vill komma in genom dörren och direkt känna att här hör jag hemma, denna plats avspeglar mig. Maten går ibland bra och ibland mindre bra men det nya kyl/frysskåpet jag fick har underlättat väldigt mycket! Det är roligt att dammsuga och diska och göra i ordning, jag njuter av att se att här är rent och prydligt. Jag är även välsignad med goa grannar. Det är sannerligen ingen stiltje i mitt liv, det händer saker på många plan. Kötiden för DIEP operationen var lång vilket för mig faktiskt var väldigt bra eftersom jag inte har varit redo förrän nu. Jag kommer ihåg det viktigaste såsom att betala räkningar, jag var annars en smula orolig att jag inte skulle ha koll och komma ihåg allt som behöver fixas. Jag är tacksam för min kreativitet och trots att jag sprutade ur mig mer än 60 julkort känner jag fortfarande längtan efter att skapa mer. De två absolut finaste katterna i hela världen finns hos mig, de ger mig otroligt mycket närhet och kärlek och jag är enormt tacksam över dem. Mitt liv är precis som det skall vara just nu!
Mitt nyårslöfte är att fortsätta ta hand om mig samt att besvara kommentarer jag får här i bloggen. Jag vet att jag har varit dålig på att svara. Jag märker det och jag skäms för det för jag sätter stort värde på det ni skriver. En stor anledning är att jag varje gång någon har skrivit blir så berörd att någon har tagit sig tid att skriva något till just mig. Jag behöver lite tid på mig att formulera svar och det är inte kompatibelt med att ha ett dåligt minne.
Min jul var väldigt fridfull och tillbringades med mina kära.
Nyårsafton var också kanon, dock inte lika lugn och fridfull! Sent blev det också med mina mått mätt. Jag kom hem halvtre vilket nog är det senaste jag har varit uppe på faktiskt ganska många år. Min kropp ansåg det vara en ansträngning för jag känner att jag har ont i halsen igen. Men imorgon är det säkert bättre.
Jag är så glad och tacksam över vad detta år har burit med sig. Jag är tacksam över mina vänner, både IRL och online. Utan att jag behöver anstränga mig kommer det hela tiden in nya människor i mitt liv just när jag behöver. Jag är tacksam över att min kropp bara blir starkare och starkare även om jag ganska ofta tyvärr inte lyssnar på den. Jag lär mig ständigt nya saker, både om mig själv och om andra. Nu har jag varit i aktivitet/arbetsträning i över ett år och det känns fantastiskt. Nästa år är jag tillbaka på min arbetsplats för att känna på och av. Det kommer inte att vara rent arbete utan jag skall börja med arbetsträning där också. Jag är väldigt redo och det känns roligt vilket det sannerligen inte gjorde bara för några år sedan, då fick jag lite panik bara av att tänka på jobbet. Jag trivs otroligt bra i mitt hem och jag börjar få den som jag vill ha den. Det tar tid eftersom jag vill fixa allt själv. Jag köper inte så mycket färdigt, jag tycker det är roligare att fixa själv. Fixa kuddar och överkast, klä om stolar, måla möbler, återanvända prylar på nytt sätt, hitta egna lösningar och göra allt personligt! Jag vill komma in genom dörren och direkt känna att här hör jag hemma, denna plats avspeglar mig. Maten går ibland bra och ibland mindre bra men det nya kyl/frysskåpet jag fick har underlättat väldigt mycket! Det är roligt att dammsuga och diska och göra i ordning, jag njuter av att se att här är rent och prydligt. Jag är även välsignad med goa grannar. Det är sannerligen ingen stiltje i mitt liv, det händer saker på många plan. Kötiden för DIEP operationen var lång vilket för mig faktiskt var väldigt bra eftersom jag inte har varit redo förrän nu. Jag kommer ihåg det viktigaste såsom att betala räkningar, jag var annars en smula orolig att jag inte skulle ha koll och komma ihåg allt som behöver fixas. Jag är tacksam för min kreativitet och trots att jag sprutade ur mig mer än 60 julkort känner jag fortfarande längtan efter att skapa mer. De två absolut finaste katterna i hela världen finns hos mig, de ger mig otroligt mycket närhet och kärlek och jag är enormt tacksam över dem. Mitt liv är precis som det skall vara just nu!
Mitt nyårslöfte är att fortsätta ta hand om mig samt att besvara kommentarer jag får här i bloggen. Jag vet att jag har varit dålig på att svara. Jag märker det och jag skäms för det för jag sätter stort värde på det ni skriver. En stor anledning är att jag varje gång någon har skrivit blir så berörd att någon har tagit sig tid att skriva något till just mig. Jag behöver lite tid på mig att formulera svar och det är inte kompatibelt med att ha ett dåligt minne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
