Jag ser nu att det är över en månad sedan jag skrev senast och det gör mig en smula chockad. Jag trodde inte det var så länge sedan. Finns du kvar? Ja, just du. Du som läste mig förr, då när jag skrev lite mer frekvent - tittar du fortfarande in då och då?
Vad är då anledningen? Det är flera saker som i kombination har gjort att jag har behövt mer tid till återhämtning. Jag gick MMS som är en smärtbehandlingskurs och det var otroligt tufft. Jag kände aldrig att det blev bättre utan bara sämre. Och nu några veckor efter avslutningen är det faktiskt status quo - jag har blivit försämrad. Smärtan är påtaglig på ett annat sätt och så fort jag försöker träna eller är för aktiv så blir jag illamående. Jag har inte tagit så många smärttabletter som jag kanske borde ha gjort för denna nya typ av smärta gör mig förvirrad. Den är inte lika skärande som tidigare utan mer molande, irriterande och konstant. Innebär det då att det gör mindre ont? Kan jag överhuvudtaget kvantifiera och jämföra min smärta?
Den underbara katt som jag förlorade förra året var en glad liten prick. Hon lät faktiskt alltid glad och hennes kroppsspråk överensstämde med det. Jag behöver kanske inte nämna att jag saknar henne oerhört fortfarande fast det är nästan 1½ år sedan. Mina andra två katter är ljuvliga men inte lika glada och inte lika lättsamma. De är också underbara men mer krävande och enträgna (som jag själv kanske? ;-). Magne som är en ståtlig avelshanne på drygt ett år är en mattegris av stora mått. Faktum är att han vill vara hos mig precis hela tiden. Upp i famnen, på axlarna, i knät, vid halsen och precis där mina fötter behöver golvkontakt. Många är gångerna som jag snubblat över honom! Sköter jag mig inte enligt hans utsago protesterar han. Vilt. Detta företas på ett sätt som ogillas starkt av mig som människa. Han kissar. Överallt. I början valde han försiktiga ställen som var lätt att tvätta men i grad med att hans missnöje har tilltagit har hans valda toalett utökats. De enda gångerna som jag är fredad och som jag är ganska säker på förblir torrt är när jag sover eller ligger i soffan med honom i knät. Går jag upp för att göra något att äta, sätter mig vid datorn eller försöker bädda sängen protesterar han. Han är dessutom ganska osjälvständig. Han leker inte själv. Nej, jag skall roa och aktivera honom. Och med värken och tröttheten som givetvis följer med så har jag inte orkat att springa runt och roa honom. Det är lite bättre nu. Jag försöker hitta en balans för både mig och för honom. Och för stackars Effie. Hon är en äldre dam som inte det minsta är intresserad av att leka med honom. Åtminstone inte i den utsträckning han vill. Jag hör ljud jag aldrig hört från henne förut. Låt mig vara hojtar hon till honom. Inte bryr sig han om det! Nu ligger han dock framför mig och åmar sig och är så söt som bara han kan vara.
En annan ny sak är en vägledningskurs som jag har påbörjat hos AF. Ledaren där är min fantastiska första handläggare jag fick träffa när jag blev utförsäkrad. Det spelade inte så stor roll vad kursen gällde, det var hennes närvaro som avgjorde min närvaro. Och den är bra. Ofta mycket tankeväckande. Det handlar mycket om intressen och egenskaper och har inte enbart fokus på kunskap och utbildning. Trevliga människor är det också där. Fast man kan tro att man har hamnat på en sjukstuga där ibland. En kvinna har MS och sitter i rullstol, en man går med käpp och måste lägga sig varje 45 minuter. En kvinna har ingen kraft i ena armen och har en skena. När vi mötte upp varandra kom en man förbi hoppandes på kryckor. Jag vet inte vad den kommer att leda till men jag gillar den väldigt mycket och ser alltid fram emot att gå dit. Den är två gånger i veckan.
Utöver det försöker jag fortfarande arbetsträna i second hand affären ytterligare två gånger i veckan men det har varit svårt. Och det gör både tröttheten och värken värre. Jag har dessutom råkat bli ställets kurator och även om jag är stolt över förtroendet de ger mig så blir det ibland lite för mycket.
Detta hade räckt tycker jag. Jag har inte energi som jag hade förr. Men för att plussa på det ytterligare så har jag haft otroligt många läkartider och kontroller. Min bröstrekonstruktion börjar närma sig och tills dess skall det tydligen kollas en himla massa! Jag börjar bli trött på att andra handhar min kropp. Rycker och drar och trycker och klämmer och petar och skär. Rör mig inte vill jag ibland skrika. Översättningen ne touche mon pot kommer jag fortfarande ihåg från franskan som betyder rör inte min kompis. Kommer du ihåg den kampanjen? Lustigt hur vissa detaljer kan fastna.
Jag borde diska men min kropp säger att den behöver sträcka ut sig istället. Och då kan jag kanske spara in en värktablett så jag väljer nog att lyssna på kroppen istället för förnuftet idag.