söndag 27 mars 2011

Utan mig

Om jag fortsätter mitt liv på samma sätt kommer jag att bli sjuk igen. Det vet jag.
Jag riktigt känner hur jag förgiftar mina stackars små celler som gör allt vad de kan i min kropp. Jag kan inte samla på mig allt längre, jag kan inte fortsätta att trycka ner det.

Det hade varit bättre med ett stort brak än en ohemult massa småtillfällen. Och alla dessa små gångerna tar inte ens bort de stora braken, det kommer upptill! Små stick ofta, ofta. Jag kan inte ens säga om det fortfarande gör ont eller om jag är för bedövad. Reaktionen uteblir inte men kortsiktigt är det bättre att trycka ner den. På ett långsiktigt plan är det katastrofalt. Det kan bli så mycket värre, jag kan bli så mycket sjukare och det vill jag inte.

Jag behöver resa mig.
Jag måste känna efter vad som är bäst för mig.
Trots allt är det jag som är den viktigaste personen i mitt liv.
Utan mig har jag ju inget liv.

onsdag 23 mars 2011

Tillräckligt

Jag har hört så många håll käften och dra åt he ikväll att det räcker för tja, säkert hela resten av veckan så du kan vara tyst nu.

Ontgråt igen

Jag har precis varit ute och tagit en promenad. Det var sol och det var ganska varmt så det blev en härlig promenad.

Molnen hopar sig, dock inte meteorologiska sådana utan värkmoln.

Värken sprider sig och jag är så rädd att det skall fortsätta så. Jag vill bara krypa ihop till en liten boll för att försöka stänga ute smärtan fast det skulle bara göra den ännu värre. Jag kan knappt skriva för det strålar ner i ena armen och handen är lite halvdomnad. Nacken är också sämre förutom vänster axel. Höft, rygg samt knä är ungefär som tidigare.

Fötterna är lika jobbiga som vanligt men om jag skall hitta en glädje i denna kropp idag är det väl att benen är lite bättre just idag.

Svar till bröstbilder.

Jag tror jag tappade serom tre gånger dock inte lika mycket varje gång. De säger att kroppen försöker fylla ut det hålrum som blir när de tagit bort bröstvävnaden och eftersom jag hade/har ganska stor byst så är det kanske av den anledningen det blev ganska mycket.

Likadant med blåfärgningen. Körtelvävnaden är liksom överallt. De fick rota mycket för att få ut allt. Ju större bröst ju mer är det åt alla håll. Jag blev otroligt förvånad över att snittet var så långt. Mycket vävnad som skall få plats. Och i armhålan slutar ärret i dendär roliga tippen som du skrev, Viktoria. Hur gör man när vävnaden sitter fast i underlagt? Kan man liksom inte massera ut det? Det kan ju inte vara bra när man skall göra rekonstruktion?

Helena - du behöver inte säga förlåt för att du säger fy! Det ser fruktansvärt ut och jag mådde illa ett bra tag efteråt när jag såg bilden. Det är först nu det går bra att titta på den. Jag håller med om seromet, det var fruktansvärt. Det drog och det gjorde ont och det var allmänt otäckt och äckligt. En av gångerna när jag ringde sade de att det var för tidigt och att jag skulle vänta över helgen. Jag höll verkligen på att få panik över det. Men på något sätt stod jag ut.

Helena D - Hur länge tejpade jag? Oj...Jag tror faktiskt inte jag tejpade så länge. Jag var väldigt noga med tejpningen under sommaren så att jag inte skulle få sol på ärret. Efter två månader började min cytobehandling och med tanke på hur väck jag var då har jag svårt att tänka mig att jag tejpade mig då. Så det var nog inte mer än 2-3 månader. Tur att jag verkar ha gott läkekött!

Vad som inte syns är att jag av någon märklig anledning har fått bristningar. Jag vet inte om det är stretchningarna som gjorde det. Fult är det i alla fall och konstigt att ha bristningar där! Jag har också fått väldigt mycket fler födelsemärken efter cytobehandlingen, ser lite ut som en prickig korv här och där numera.

måndag 21 mars 2011

Bröstbilder, varning för känsliga tittare

Den första bilden är en vecka efter operationen. Det har samlats en hel del serom och det ser ut som att ett bröst växt ut. Hela detta enorma blåmärke flyttade sig sedan neråt, det såg jättekonstigt ut. Men det gick från att se ut såhär...


..till att bli såhär 1 år och 9 månader efteråt. Det är egentligen inte så platt, jag har liksom som en liten utbuktning där revbenen möts. När jag ser mig i spegeln tänker jag inte på det men nu när jag ser det på bild ser jag hur otroligt fint ärret har blivit.

Skit också

Varje gång jag gör nummer två får jag riktigt ont i ryggen.
Mycket märkligt.

söndag 20 mars 2011

Tacksam trots allt

Mitt Tamoxifen är slut. Jag har dragit ut på det för jag vill inte. Idag när jag inte hade några mer tabletter kvar gick jag till apoteket för att hämta ut nytt. Det gick inte, jag hade inget recept. Onkologen hade alltså glömt att förnya receptet förra gången jag var där. Det kanske inte är meningen att jag skall fortsätta det då? Är det inte så jag skall läsa signalerna? Inte? Nähädå...

På väg tillbaka gick jag förbi en hemlös som frågade om jag hade några kronor. Jag brukar aldrig ha växel så jag sade nej. Efter några steg kollade jag ändå och det visade sig att det låg några mynt och skramlade så jag tog dem, vände om och gick tillbaka.

Jag gav dem till den hemlöse och han blev så ...jag vet inte vad...tacksam, rörd, glad? Han sade tack flera, flera gånger och gav mig en kram och sedan en kram till. Sköt om dig sade jag, detsamma sade han. När jag fortsatte gå började jag gråta. Inte för att det såg annorlunda ut än när jag vanligtvis är utomhus, ögonen rinner lika mycket ändå. Tänk att nu när jag sitter här och skriver detta så kanske han letar plats för natten. Herregud vad fruktansvärt.

Så, trots allt har jag det ganska bra...

lördag 19 mars 2011

Gråt

Värksliten så jag gråter. Gråtsliten så jag blir trött, äter dåligt, rör mig inte så mycket som jag borde eftersom allt gör ont. Varje steg...
Hur skall jag ta mig först ut i badrum för att tvätta av mig och borsta tänderna och sedan skall jag lägga mig. Hur skall jag gör det utan att använda fötterna ellerna händerna så myciet?

Jag är bara så trött, sliten, trött. Jahg har gråtit idag, massor. Jag försökte få tröst och stöd från sambon men det går ju inte säger han för jag kan ju inte betsämma vda han skall säga.Så¨allt blev bara värre och värre. Dmt att försöka få stöd från hohnomom, han fattar ju inte ens vad jag gpraytar om eller menar (det hade varit förståligt om jag hade pratat såhär men det gör jag vanligtvis inte!!)

Nu är jag lite hög på tabletterna och jag skall gå och lägga mig. Egengligen borde jag gå och lägga mig precis när jag tar dem men tja...så blir det aldrig. Men nu kan jag naknappt hålla ögonen

opöna så jag tror jag stänger här märnner här bu,
mattinattikl
Joppas at jag kan få en godnats sömn. Och det hoppas jag du ofckså får fast hag hade hellresett det rättstavat...

Hög och låg.

fredag 18 mars 2011

Värksliten

Ja, så går det kanske att sammanfatta mig nu.
Jag vet inte om det var städningen i förra veckan som totalt körde slut på mig. Och min vänstra axel verkar ha gett upp helt. Jag är van vid att ha ont i axeln men det är på höger sida och muskulärt. Direkt efter mastektomin fick jag ont i vänster sida och det blir bara värre. Det känns inte heller som att det enbart är muskulärt och det skrämmer mig väldigt mycket.

Jag vet inte hur jag skall stå ut i denna värkande kropp. Magen har jag inte ont i, det är väl ungefär så långt jag kan sträcka mig. Hela baksidan är skit och större delen av framsidan också. Jag vill ju träna och komma igång och bli starkare men jag fattar inte hur det skall gå till. För varje dag som går blir värken och stelheten bara sämre. Och jag blir mer och mer gråtfärdig...och trött. Och då blir värken ännu värre. När jag är trött och har ont blir ätandet sämre. Det är verkligen en ond spiral.

Jag satt vid TV:n en stund, jag sitter inte där så ofta men ikväll hamnade jag framför Let's dance. Det är ett program jag avskyr. Inte programmet i sig själv utan mina tankar och mina jämförelser. Alla där ser ju fantastiska ut. Och de kan röra sig i alla fall till synes utan smärta.

När man är trött, sliten och har ont följer ledsnad med. Jag är så otroligt ledsen över att ha stannat i livet. Det var länge sedan jag stannade, det var länge sedan jag blev sjukskriven. Men trots att jag inte var på min arbetsplats så arbetade jag hårt för att komma vidare. Och jag kunde göra det. Framtill för två år sedan. Då tog det helt stopp. Fram tills dess var jag helt övertygad att jag skulle komma tillbaka och bli mig själv igen. Nu blir jag gråtfärdig bara jag tänker på min tillvaro. Det är inte mycket jag kan göra pga värk och brist på ork. När jag pressar mig och gör något ändå kommer det i efterhand och brottar ner mig. Jämförelser kommer också starkare in. Jag jämför mig med andra människor och jag kommer alltid till korta.

Misslyckad och eländig, var det planen med mitt liv?
Snälla, ta mig tusen dagar härifrån.

tisdag 15 mars 2011

Besöket

I lördags satt jag inte många minuter.

Från det att jag steg upp till att jag skulle möta mina vänner på restaurangen var jag igång med det sista. Städade toa en sista gång, köket, tog fram kladdkakorna och garnerade, tog fram tallrikar och förberedde, plockade ordning det sista.

Det var inte så mycket kvar hade jag tänkt. Men det var ungefär som när man flyttpackar. Det där sista lilla som man tänker att man kan ta i en påse när man går visar sig vara minst två flyttkartonger...

Men jag var lugn och jag gjorde allt i lugn takt så det gick bra.

Vid 4 sågs vi vid restaurangen. Jag såg några av dem utanför och vinkade till dem. De vinkade inte tillbaka. Märkligt tänkte jag. När jag kom fram sade de att de inte kände igen mig!! Jag var så väldigt olik mig. Och så många komplimanger jag fick. Den främsta komplimanggivaren sade senare att hon kanske tjatar men att jag såg verkligen annorlunda ut och att hon tyckte att jag var så fin. Åh, sade jag, tjata du på!! :-) Komplimanger är jag sannerligen inte bortskämd med. Jag tror inte ens min sambo lägger speciellt märke till mig längre.

Vi blev 7 totalt utav 15 som hade varit på Lydiagården. Det tyckte jag ändå var en hyfsat bra deltagande. Och som vi pratade och pratade och pratade! Servitrisen fick nog komma 5 gånger innan vi ens hade öppnat menyn och läst. Vi var upptagna, vi pratade ju!

Sedan gick vi hem till mig och min städning blev godkänd! :-)
Som om de hade brytt sig om sängen var obäddad eller jag hade haft disk i vasken!!

Kladdkakorna blev både väldigt goda och väldigt uppskattade. Lättnad inföll.

Sedan plötsligt hade det gått massor av tid och de skulle gå. Men vi hade ju precis satt oss och vi hade så mycket mer att säga och oj, vad märkligt och tråkigt men vi måste ses snart igen! Det blir ju svårt att dra ihop stora gäng varje gång men det är några av dem som jag tycker extra mycket om som jag gärna vill ha mer kontakt med.

På något sätt så är det människorna jag lärt känna under cancertiden som jag verkligen känner att jag kan vara mig själv med. Både dessa och Loa-gruppen som vi hade på onkologen.

Tidigare har jag alltid haft en mask, även för nära vänner. Jag har inte klarat av att visa vissa saker och hur jobbigt det har varit ibland. Jag sätter på mig ett "jag klarar mig bra"-ansikte. Jag har ju förändrat mig en smula men på något sätt så hamnar jag i samma vana när jag träffar människor, kompisar och vänner som jag kände tidigare.

"Cancermänniskorna" har bara känt mig efter cancern, de visste inte hur jag var tidigare. Jag har inte masken på för dem. Tvärtom har de sett mig gråta massor av gånger.

Det är det inte många av mina vänner och kompisar som har.
Jag får väl arbeta på det.

Men nu skall jag arbeta på att komma i säng. Det behövs minsann. Trots tuppluren idag känner jag mig helt fullkomligt slut. Imorgon kan jag förhoppningsvis få sova ut.

Nattinatt

Duktig vila

När jag väl kom hem från aktiviteten idag var jag fullkomligt slut. Ett tag höll jag mig uppe men sedan gick det inte längre. Jag var faktiskt tvungen att lägga mig och sova. Det brukar jag inte göra, jag har svårt för det. Därför är jag extra glad att jag faktiskt gjorde det och vilade tom ganska länge!

Mera sånt!

Stresshantering eller inte

Idag var jag på första stresshanteringstillfället. Eller, det trodde jag i alla fall.

Kursen består för närvarande av en kvinna från Libanon, en kvinna från Syrien och en man från Chile. De är trevliga men min hjärna blir trött av att koncentrera mig på deras väldigt brutna svenska. De var väldigt upprörda på FK och samtalet (monologerna) kom mest att handla om politik, lagar och regler.

Halvvägs in i dagens kurs (?) ställde jag en fråga om just stresshanteringen och ledaren såg förvirrad ut. Detta är inte alls en sådan kurs sade hon. Vi gick alla hos samma aktivator varav en annan också hade fått besked om att det skulle handla om stresshantering.

Tjejen som höll i det idag var jättebra men jag blir ändå irriterad på förvirringen som tycks råda. Är det inget som spelar någon roll för dem? Skickade min aktivator hit mig för att hon skulle slippa mig?

Aktivatorn klappade sig själv på axeln och berättade för mig hur duktig hon hade varit med mig eftersom jag var så mycket lugnare nu. Hon verkar inte vara alltför duktig på att läsa människor. Jag är resignerad, inte lugn.

Jag ser kanske lugn ut på ytan men under den trampar jag av bara den!

måndag 14 mars 2011

Ontgråt

Dagen började med att jag steg upp tidigt för att jag skulle vara redo för hantverkare som skulle komma lite efter 8. Det drog ut på tiden och de kom inte förrän halvtolv. De timmarnas sömn hade jag behövt. Det kan ha varit gränsen mellan gråta och inte gråta men nu bröt jag ihop en stund. Det var länge sedan jag grät av smärta.

Trötthet, ätandet och värken hänger tätt ihop. Ju tröttare jag är desto sämre äter jag och jag får också mer värk. Kroppen hänger ju ihop mycket sämre när den är sliten. Jag har mina papper om överklagan om min arbetsskada bredvid mig. Det känns som ett hån att jag får avslag för den.

Mitt arbete gav mig värk i nacke och höger axel/skuldra. Direkt efter min mastektomi fick jag jätteproblem med vänster axel. Höger sida är mjukdelar men vänster sida känns inte likadant, det verkar inte vara muskulärt och det skrämmer mig jättemycket.

En sådan fånig sak som att gå på toaletten blev besvärlig idag. Jag fick så ont i ryggen att det känns som om den skall gå av. Bajsande är minsann inget man skall ta lättvindigt! Smärtan går ner i höft och gluteus. Just det som jag redan tidigare har problem med efter min judoskada när jag var 19 år.

Sover jag för lite får jag ont i mitt knä, jag brukade kalla det för bakisknä för det var ju oftast när jag hade varit ute och roat mig förr. Nu får jag det ändå lite då och då, utan roandet kvällen innan!

Neuropatin blir också sämre när jag är trött. Riktigt jobbig är den idag och värker gör det. På höger sida gör det ont ända upp till vaden men det tror jag inte har med neuropatin att göra. Jag har väl bara lite extra tur idag.

Jag skulle kunna fortsätta men jag slutar mitt självömkande här och nu. Istället väljer jag att gå och lägga mig och innan jag somnar skall jag gosfira med Effiekatten att det idag är hela 7 underbara år sedan hon flyttade in hos mig. Hon sitter här framför tangentbordet och pussar lite på mina händer så hon skall få min uppmärksamhet.

Bättre att ge den till henne än till smärtan! :-)
Nattinatt

fredag 11 mars 2011

Långt besök

Imorgon skall vi som var på Lydiagården tillsammans ha återträff. Vi skall ut och äta och sedan hem till mig eftersom jag bor så nära.

Jag har städat och bakat hela veckan känns det som. På något sätt har hela denna vecka gått åt till morgondagens besök. Det har inte ens varit än och jag är så trött och känner att jag knappt kommer att orka med det. Såhär blir det nästan alltid i sådana situationer. Det enda jag tänker på är att jag hoppas att det inte blir alltför sent.

Jag har läst en bok som heter good enough. I boken beskrivs en kvinna när hon planerar för sin och sin familjs resor. Hon kollar upp precis allt i detalj. När de väl skall resa iväg är hon helt utmattad för hon har ju typ redan gjort allt.

Det var väldigt bra beskrivet och jag insåg att jag gör precis likadant.

torsdag 10 mars 2011

Trött

...är jag även idag.

Jag försökte ta det lugnt och började nog ganska bra men sedan rullade det på.

Middag lagade jag, räkcrepes som blev riktigt mumsiga. Circonflex kommer jag inte ihåg hur jag gör och jag orkar inte leta upp det, jag är inte ens säker på att det är rätt stavat!

Nu snurrar det och jag har inte ens tagit min kvällsmedicin. Det blir ett tidigt sänggående!

Flödespåverkan

I min utbildning ingick tekniken flödescytometri. Idag har jag inget som helst minne av hur man gör...på tal om flöde...

Idag var jag ute och tog en promenad. Det regnade....massor!
Jag märkte att mitt eget flöde förändrades.

Vanligtvis när jag är ute rinner mina ögon konstant. Men när det regnade slutade ögonen att rinna. Däremot började näsan droppa alldeles galet.

Märkligt...

Övrigt flöde påverkades dock inte alls.

onsdag 9 mars 2011

Imorgon

Jag tyckte att jag hade koll men det hade jag inte. Än en gång gjorde jag för mycket.
Jag vill så mycket, jag orkar så lite.

Värk precis överallt. Det enda jag ville idag var att krypa in i en famn och bli omhållen.

Jag vet knappt ens vad jag har gjort idag, dagen har varit lite som i ett töcken. Men nu skall jag gå och lägga mig, förhoppningsvis kommer det en katt och lägger sig på magen och puttrar lite.

Och imorgon är en annan dag!

Ljudmatta

Jag var så lycklig.
Jag var så glad.

Byggnadsarbetarna tog ner ställningen och försvann och det blev lite tystare igen.
Nu är de åter.
Och de skall bygga på andra sidan....suck.

Idag hör jag...
betongblandare
generator
fläkt
lastbil som lastar av, undrar hur mycket den rymmer
klonk från byggnaden
hammrande
slipande
byggnadsrop (de verkar ha mycket att tala om)
metallsmällande
drag från varubil över kullersten (till restaurangerna som ligger här, de får varor jämt!!!!)
slammer från lägenheten bredvid då de skall rensa avlopp i alla lgh

Som tur är så hör jag lite kattputter (spinnande) upptill och det härliga lilla ljudet gör att jag (nästan) står ut med allt det andra.

tisdag 8 mars 2011

Flöde

...både här och där!

Jag fick menstruation tidigare idag. Den brukade vara sparsam. Det är den inte längre. Förändrad är den också så jag är rädd att det är tecken på att mina reproduktionsorgan typ rostar. Varje gång hoppas jag att den är normal. Det gör jag även denna gången.

Jag var ute och handlade. Så fort jag kommer utanför dörren börjar ögonen rinna. Det gör att jag inte ser någonting, jag går omkring i dis jämt. Fast det kanske så staden är vackrast, vad vet jag.
Så har jag alltid varit fast jag tycker det är värre nu.

Och så fort jag kommer innanför dörren igen börjar nästan att rinna. Forsa är kanske ett bättre uttryck. Det gjorde den inte förr. Det är väl mina stackars slemhinnor som inte återhämtat sig. De heller. Uttrycket att ha en rinnig näsa har fått en helt annan innebörd. Förr betydde det att man måste snyta sig ofta. Nu betyder det att det tar högst en sekund från att jag känner det tills att jag måste ha näsduken framme, annars är det kört.

När jag kommer hem med två matkassar funkar det inte. Jag får droppmarkera hela vägen upp, alla fyra trappor. Det gör jag ibland ändå. För det går lättare att komma uppför trapporna om jag koncentrerar mig på näsan än om jag tänker på hur jobbigt det är.

Efter en cytostatikabehandling finns det inte så mycket som är för äckligt längre. Inte för mig i alla fall. Vad vet jag vad du tycker när du sitter där på andra sidan och läser ;-)

Bakis

Tänk att det kan finnas så många baksmällor. När jag var ung var jag endast medveten om en enda.

Numera vet jag att jag kan bli migränbakis, pysselbakis, intressebakis samt socialbakis.

Det första känner jag av idag. Jag har dock inte tagit hand om mig så det känns jobbigare nu än när jag gick upp. Idag har jag dammsugat på "osynliga" ställen. Tänk att det finns så många områden som dammsugaren inte når...om man inte orkar dvs. Jag är för noga när jag städar så jag kör slut på mig själv. I början körde jag min vanliga stil men det funkar inte, jag blir för dålig. Min sambo är ...tvärtom.

Ett tag var jag nästan rädd att jag redan hade fyllt upp den nya dammsugarpåsen med damm. Men det var bara en stor dammråtta som hade fastnat i munstycket. Örk med damm!

Jag funderar på om jag skall baka en kaka och slänga i frysen så jag inte behöver göra det senare i veckan men ärligt talat borde jag nog bara slänga mig i soffan med en katt på magen och ta det lugnt. Jag återkommer med resultatet...

Papper och fixande

Att det kan innebära så mycket pappersexercis att vara sjuk...Eller det är jag ju egentligen inte, jag är ju utförsäkrad och därmed inskriven på arbetsförmedlingen. Skall jag se mig som frisk då?

Nåväl.

Med ojämna mellanrum kommer det sjok med papper som jag bara måste ta tag i och telefonsamtal jag måste göra.

Idag har jag:
  • Ringt och kollat datum med Vidarkliniken.
  • Ringt och kollat övernattning (jag skall skrivas in kl 10 på Vidar och det finns inget tåg som är uppe så tidigt så jag får åka upp dagen innan).
  • Mailat övernattningsstället istället då hon hade vajsing på telefonlinjen.
  • Kollat tågtider.
  • Samlat ihop papper om min arbetsskada, jag behöver ringa.
  • Skriva nästa överklagan för arbetsskadan.
  • Fylla i närvarorapporten till AF.
  • Skall också komma ihåg att ta med den till aktiviteten så jag får den påskriven.
  • Ringt och kollat om BCF och deras underförening, Smultronstället, om unga kvinnor med bc.
  • Maila mina kontaktuppgifter till Smultronstället.
  • Betala in medlemsavgift till BCF.

måndag 7 mars 2011

Duktig eller ej?

Jag vet inte om jag skall säga att jag har varit duktig eller oduktig idag. Det beror på hur man ser det. Och spelar det egentligen någon roll? Varför måste jag hela tiden göra en massa saker?

Idag har jag:
dammat hela lägenheten överallt (vilket typ aldrig görs!)
städat porslinsdelarna i badrummet (alltså ej golv)
torkat rent på "omöjliga" ställen (ställen man vanligtvis inte tänker på)
sorterat och organiserat papper
organiserat och sorterat pärlor
sorterat och organiserat dekorationsmaterial till mitt skapande
slipat och målat en pluttebänk, två ljusstakar, en ljuslykta och en ostbricka
bäddat rent i sängen och eftersom jag inte har mangel strök jag dem (att lägga sig på skrynklor är samma sak som att lägga sig på smutsiga lakan tycker jag)
tvättat lakanen
lagat några hål i kläder
BADAT

När jag började med allt tänkte jag att jag skulle sluta vid 12. Jag fick lägga ner vid 6 för jag hade fått en sådan huvudvärk och tur var nog det. Men jag har tagit det lugnt, inte stressat så jag känner mig ganska ok ändå. Jag är ensam hemma och det har varit lugnt och skönt.

Lägenheten skall storstädas och jag skall baka till lördag men jag tar det etappvis eftersom jag vet hur dålig jag kan bli. Förra gången jag hade besök försökte jag inbegripa min sambo i min etappvisa städning och fixning för att minska stressen men det blev precis tvärtom. Imorgon, imorgon, imorgon fick jag höra. Så denna gången gör jag allt själv. Ärligt talat blir det faktiskt mindre jobb och mindre stress för mig.

Jag har en bit kvar till att kunna göra färre saker men jag är ändå glad att jag åtminstone har saktat ner på farten i det jag gör, det är bra och det behövdes.

Nu väntar jag bara på att torktumlaren skall bli färdig så jag kan vika ihop tvätten. Det går inte att överlåta det till sambon när han kommer hem för han viker ihop det så slarvigt så det blir jätteskrynkligt och ogillar som sagt skrynklor i sängen. På lakanen alltså, själv har jag en del men de flesta får nog vara kvar.

Och jag ser enormt mycket fram emot att lägga mig nybadad i en ren och skrynkelfri säng. Det är en enorm njutning! Hör du ett aaaaahhh om sådär en halvtimme kan det vara jag!

söndag 6 mars 2011

Spring i benen

Eftersom det var en grej jag hade glömt göra som skulle vara färdig idag fick jag sätta full fart. Men jag lyckades få ihop det hyfsat i tid. Sitter jag mycket vid datorn/skrivbordet får jag oftast ont i axlar och skuldror så jag ville komma ut och röra mig lite, värma upp musklerna en smula.

Jag kom till och med ut när det fortfarande var sol, det kändes bra! Jag mötte många löpare i spåret, väldigt många! Det var väl många som hade spring i benen idag kan jag tro. Och jag kände minsann själv hur det spratt. Det såg så skönt ut, det såg så lätt och så härligt ut att ta några springsteg. Jag kan inte ens komma ihåg när jag sprang senast. Då syftar jag inte på "hinna-till-bussen-spring" eller liknande.

Jag tittade mig försiktigt omkring, jag ville vara själv om mina första steg. När jag såg att jag var ensam sprang jag! Jag sprang säkert 20 meter. Sedan kom jag genom parken fram till en väg där jag slutade springa. Men 20 meter! Tjugo magiska metrar som kändes riktigt, riktigt bra! Efter det ville jag springa lite till. Fast det gjorde jag inte. Jag tänkte att nej, jag skall inte överdriva. Små steg i taget. Och idag tog jag ett riktigt stort och härligt kliv.

Jag sprang!

Hjärna på eller av?

Jag är oerhört glömsk som det är. Men på sistone har det varit alldeles extra. Riktigt besvärligt har det varit!

Min aktivitetsnivå som vanligtvis brukar ligga ganska högt har jag ju försökt att sänka och tom lyckats hyfsat bra om jag får säga det själv. Men funkar inte hjärnan då? Måste den vara på högvarv för att funka? Fast det gör den ju inte...inte när det är för mycket. Men kanske inte när det är för lite heller. Så himla lite har det dock inte varit.

Är det något annat som påverkar tro? Det är tur jag lägger upp medicinen veckovis. Annars hade jag inte haft någon aning om huruvida jag hade tagit min medicin eller ej. Det hade kunnat bli ganska besvärligt, kanske tom farligt faktiskt.

Det är tur att kroppsdelarna sitter fast tänkte jag men så kom jag på att det gör de ju inte!! Inte alla i alla fall. Haha

lördag 5 mars 2011

KK

Jag är en kk. Det låter väl trevligt? För er som inte vet vad det kan betyda tänker jag inte berätta.

Dock är det inte den sortens kk jag är i dag. Jag är väl för gammal och hängig och slängig, vad vet jag.

Nej, numera är jag kk som i känd kund. Och det är väl inte så konstigt kanske.

När jag kommer till posten hälsar damerna glatt på mig och säger att det var länge sedan jag var där och hur är det med mig och har jag sett Lollopards nya kollektion, var det inte lite mycket prickar denna gången och hur är det med katterna, har du varit utomlands du är så brun och så var det länge sedan du var här.

Jajemän, fullt koll har de på mig, de söta damerna på posten. Men det är bara trevligt. Jag har alltid ett leende på läpparna när jag går därifrån.

Häromdagen var det återöppning på Noa Noa efter deras renovering och jag gick dit, nyfiken som jag är. Jag möttes av en tjej, heej, hur är det med dig? En annan säger också heej och vad långt hår du har fått nu och vad fint det är med diademet (trollrufs eller borde jag med tanke på titeln på detta inlägg kalla det för knullrufs). Ja, minsann, de har också koll på mig. Det var två nya flickor där som svärmade runt för att hjälpa till och nu kommer de säkert också ihåg mig. Tjejen på andra Noa Noa vet vet jag är och sist jag var där frågade hon hur jag trivdes i kappan som jag köpte där.

Jag var inne i en konstnärsaffär för några dagar sedan och ville ha matt akrylfärg. Hem kom jag med ett gäng tuber men jag hade stått där och pratat om olika medier ett bra tag. Väl hemma såg jag att de inte alls var matta. Mycket irriterad blev jag. Dagen efter stack jag tillbaka för att lämna tillbaka alla förutom de som jag hade provat. Väldigt bestämd var jag. Det fanns inte något annat än att jag skulle lämna tillbaka dem. Det krånglade med kortterminalen förra gången men det ville han inte erkänna. Jag fick en faktura med fakturaavgift på. Gillar inte sådant för jag betalar hellre direkt. Nu tog jag med pengar och sade att jag ville betala nu och inte med faktura. Men jag har precis skrivit nytt. Jaha, men jag tänker betala här och nu.

Jag var jättetrevlig men oerhört bestämd. Efteråt sade han att han egentligen inte tar tillbaka varor men eftersom jag var noga och frågade vilka som var matta så tyckte jag inte det spelade någon roll vad han har för regler vanligtvis. Han skulle bara ta tillbaka dem.
Undrar om jag är kk där också? Fast jag kommer inte att gå tillbaka dit.

Efter jag lämnade konstnärsaffären tänkte jag cykla hem men innan jag hann upp på cykeln såg jag en skylt om en quiltaffär så jag gick in där. Jag behövde köpa en pressarfot och tänkte fråga ifall de hade. Och vi började prata och prata. Det var nog mest hon som blev intresserad i saker som jag gjorde, hon frågade en massa och till slut satte vi oss vid datorn och jag visade en massa på min blogg. Hur himla trevligt som helst, det var som om vi hade känt varandra länge. Att man så i intresset kan hitta likasinnade så tiden bara försvinner. Jag tittade upp på klockan, helt förskräckt, då hade jag varit där i 1½ timme.

Inte konstigt jag är en kk - känd kund om jag babblar så mycket!

Det är ju jättetrevligt men när jag kommer hem är det som att någon slagit mig i huvudet. Jag är så fruktansvärt trött! Jag kan inte bli så engagerad och intresserad i saker. Jag måste lugna mig men jag vet inte riktigt hur jag skall göra. Det går liksom som av sig själv.

Det är ett helsike att tycka att det mesta är intressant och något man kan lära sig av för det finns ju överallt! Jag kommer liksom inte undan roliga och spännande saker!? Jag får väl blunda hädanefter! *s*

Jag behöver utveckla någon slags strategi för hur jag skall hantera detta. För att det blir ett problem för mig. Efter en sådan lång och väldigt intressant samtal går jag raka vägen hem och lägger mig. Ibland är det knappt jag klarar av att ta mig hem. Jag måste vara rädd om mig själv och se vad intresset/nyfikenheten gör med min kropp.

Jag är väldigt trevlig och charmig och pratsam och glad. Tänk om de skulle se mig några timmar efter när jag knappt håller ihop och då tröttheten slår till. Då är jag inte pigga glada, charmiga I.
Då är jag mer trötta, ledsna I. Märkligt.

Och nu vet jag inte så mycket om vad jag skriver för jag har tagit kvällsmedicinen.
Det betyder nog att jag skall gå och lägga mig. Fast...det vill jag ju egentligen inte. Jag har så mycket jag vill göra egentligen.

Jag måste städa, mina goa Lydiaflickor kommer hit på lördag och jag måste fixa ett schema för veckan om städning och bakning så att inte allting blir dagen innan.

Sova sött sjunger sängen. Inte irriterad, Inger intar insomningpositionen.
SNARK

RAK

För er som inte är bekant med detta begrepp står det för Random Act of Kindness och med det menas att man helt enkelt gör något för någon annan bara för att man vill. Uppmuntran, uppskattning, tröst eller bara att! Det finns egentligen hur många anledningar som helst till att ge en RAK.

Och igår fick jag en!
En himla go och duktig pyssel- samt forumkompis skickade ett paket till mig. Jag var väldigt förvirrad när jag fick paketet i min hand för jag kunde inte komma på vad jag hade beställt. Happy socks stod det på paketet och jag tänkte att det skulle vara roligt om det hade varit det. Pysselmänniskors RAK:ar brukar dock vara pysselrelaterade.

Men det var ett par strumpor! Och så fina!! Och så glada!! Det var verkligen happy socks. Happy socks AND feet may I say! Jag tog på mig dem direkt. Har ni följt mig litegrann har ni kanske uppsnappat att jag gillar strumpor, ränder och orange. Det hade avsändaren gjort i alla fall!

Och inte nog med det. Hon hade gjort ett URTJUSIGT kort i samma färger som strumporna var i. Hur genomtänkt var inte det. Jag blir helt tårögd!

Det blev en färgglad ensemble eftersom jag redan bestämt mig att bära de röda byxorna. När jag fick på mig strumporna bestämde jag mig för att matcha dem och visst lyckades jag bra!! Bra vinkel är det också för jag lurade er nästan lite där eller hur? För du tänkte väl inte alls på att det bara finns ett bröst på bilden! ;-)

Aktivatorn

Då var det dags för en ny tid med aktivatorn och ännu en strålande möjlighet för mig att träna mitt tålamod. Tro mig, det behövs!

Och jag tyckte att jag klarade det ganska bra. Det blev lite svårt emellanåt men jag försökte verkligen att släppa det. En bra grej för mig är att tänka persienn. Då tänker jag mig som skyddad av en persienn där jag själv kan välja hur mycket jag vinklar den och släpper in. Är det riktigt illa tänker jag rullgardin. Är det värre ändå tänker jag kondom! Jag inbillar mig att en kondom skall skydda mer än en rullgardin i varje fall!

Men ingen användning för kondom fick jag alltså vilket var ganska bra det! Dagens samtal gav egentligen ingenting (förutom tålamodsträningen vilket som sagt behövs) mer än att jag fått vet att jag får gå i en stresshanteringsgrupp. Jag hoppas innerligt att det är en bra stresshanteringsgrupp där jag får träna mig på lindring av stressen och inte ökning av den som det var i förra gruppen. Men jag tänker föreställa mig det bästa, så det så.

onsdag 2 mars 2011

Enbröstade

Ibland snurrar det till och jag får en märklig tanke i huvudet.

Idag kom det en.
Kan man födas med bara ett bröst som kvinna?

Ja, det är klart man måste kunna. Men jag har aldrig någonsin hört talas om det.
Jag vet inte ens om jag innan allt detta startade hade sett någon enbröstad i omklädningsrum eller liknande. Det är ju nästan som det vore skamligt som man måste dölja.

När jag var med kören och sjöng i kyrkan i söndags tog jag på mig finbröstet. Lite får jag ju klä upp mig inför Gud! Men på körövningarna går jag enhängad. Jag har ju inte supertajta kläder på mig och visar ju inte upp mig sådär. Jag brukar också ha sjal på mig men den tar jag av mig när jag blir varm och sedan glömmer jag det lite.

Det verkar som att så många tar så mycket hänsyn till hur andra tänker. För det kan ju inte enbart vara av personliga skäl som alla tar på sig bröst. Jag behöver göra det för värken och obalansen i tyngden. Hade jag haft mindre bröst hade jag aldrig burit det! Hade de tagit båda brösten hade jag heller aldrig använt proteserna tror jag. Jo, kanske någon gång om jag skulle vara fin. Till kyrkan eller så? ;-) Fast Gud skall ju älska mig hur jag än ser ut så han borde ju bry sig allra minst om det.

Helt enbröstad stod jag i kören och sjöng idag. Den låten vi hade idag hette without. Den var fin, grymt bra text. Jag började nästan gråta faktiskt. En av textraderna löd: he is longing for to meet you face to face. Jag vet inte varför men oj, där fick jag blinka lite extra. Så vacker.

Och med den härliga tanken och acceptansen skall jag gå och lägga mig och vila min stackars kropp. Imorgon skall jag träffa aktivatorn igen och jag skall träna på att vara lugn och inte bli irriterad på henne.

Nattinatt och jag hoppas att just DU har haft en särdeles fin onsdag! Om inte kommer det en helt splajsans ny dag imorgon. För övrigt har jag tagit min kvällsmedicin.

Trollrufs

Jag har fått lite dille.

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men jag tuperar mitt hår. Eftersom det är så kort (jämfört med vad jag hade före men långt om jag jämför med för ett år sedan!) står det rakt upp och rakt ut. Det ser samtidigt helt galet ut men jag tycker att det är fint på ett lite sött trollvis.

Vet inte varför jag gör det...kanske gör det att jag känner mig mindre osynlig...även om jag är ensam hemma.

För visst syns ett troll!

tisdag 1 mars 2011

Brott och straff

Brott och straff och uppläxning.
Nope, jag förtjänade det inte. Det var långt ifrån. Det var så långt ifrån så det fanns inte ens, inte ens lite. Skämt? Var är det roligt? Vilket land, vilken planet? Jag vet inte ens vad jag tänker och känner just nu, jag är på något sätt både chockad, arg, less och uppgiven samtidigt. Jag vet inte om det är bra eller inte bra att jag inte agerar ut känslorna. Kroppsmässigt hade det varit bäst att få ut det, situationsmässigt hade allting bara blivit värre.

Nu tar jag i ordentligt men jag fullkomligt hatar de uttrycken och nej, de är inte roliga. Varken här eller någon annanstans.