måndag 28 februari 2011

Undvikande

Idag såg jag en gammal kompis på stan. Vi var ganska bra vänner och umgicks och pratade väldigt mycket och ofta. Sedan gled vi lite isär, man gör ju det ibland. Jag stannade inte henne, jag lät henne gå förbi mig. Jag har gjort så tidigare, dels med henne och dels andra gamla kompisar.

Jag har även varit på andra sidan, där jag sett att någon har undvikit mig. Fast jag tror inte att de jag har undvikit har sett mig. Det kanske de iofs gjorde och sedan undvek mig!

Undrar vad det är vi undviker egentligen. Är det egentligen den andra personen eller är det något hos oss själva. För min del tror jag att det handlar om att jag inte har orkat bli påmind om hur jag har varit. Hur livet var när jag var hyfsat frisk, rörlig, aktiv och social. Jag orkar inte med frågorna; hur är det, vad har hänt sedan sist, var jobbar du nu osv. Det allra värsta skulle vara att få frågan om barn.

Allt var ju inte tidigare. Jag hade värk och stress och problem med maten även då. Vissa saker var jobbiga men andra saker var bra. Det räcker inte ens att jämföra mig med andra, jag hamnar på andra plats även när jag jämför med mig själv, haha, så dumt!

Men så länge jag behöver vara energisnål orkar jag inte med sådana samtal. Och därför fortsätter jag att undvika lite ibland.

Inte alltid och inte alla men ibland...
när orken inte räcker till.

söndag 27 februari 2011

Skapandekommentarer

Idag har jag fått läsa många fina kommentarer om mitt skapande (främst mina altered books) och det är jag otroligt glad för!

Ont och läsplatser

Övre delen av min kropp är verkligen i olag. Det mesta gör ont. De senaste dagarna har jag inte varit alltför snäll mot axlarna. Att bära hem en bok som väger sådär en 8 kg var inte smart. Att stå i kyrka och sjunga blir inte heller bra. Det var roligt, det var maffigt men jag blev så trött och fick så ont så jag får fundera på om det är värt det.

Jag har legat en del i soffan och läst. Men jag är inte överförtjust i vår soffa. Jag tyckte den var bra när vi köpte den (såklart) men jag har kommit fram till att den är för låg i ryggen för mig. Min gamla soffa var perfekt, helt perfekt! Dock är den så sliten att den knappt går att använda...men jag har ändå svårt att göra mig av med den. Jag hade en fåtölj till. Den var också perfekt! Det var den enda sak jag kunde sitta och plugga i. Man sitter ju på ett annat sätt när man bara läser och när man pluggar, åtminstone gör jag det.

När jag flyttade från min gamla lägenhet för ett antal år sedan var jag tvungen att låta den stå kvar i källarförrådet för den fick inte plats. Långt senare när jag frågade min kompis som övertog lägenheten (ingen nära kompis dock så vi hade inte så ofta kontakt) om fåtöljen hade hon gett bort den eftersom hon behövde platsen. Ja, det förstår jag iofs för det var så länge sedan men åh, tänk om hon hade ringt mig! Det var min enda riktigt bra läsplats!

lördag 26 februari 2011

Frånvarons lugn och tystnad

Min sambos största intresse är bilar. Han mekar inte men han ägnar mycket tid till att tvätta bilen eller bilarna rättare sagt. Märkligt intresse tycker jag men men han kanske tycker likadant om mina!

I förmiddags åkte han iväg för att köpa speciellt biltvättmedel som bara fanns på något ställe. Det tog flera timmar, han var säkert nere och pussade lite på bilen också.

Efter middagen i kväll åkte han ner för att tvätta bilen och kom inte hem förrän nu. Jag förstår inte riktigt men det är ju bra att det är något som gör honom glad. Det hade i och för sig inte gjort något om det hade varit hemmet han gärna gick lös på med svamp och tvätt.

Jag har haft en lugn kväll. En väldigt lugn och tyst och skön kväll. Jag och en katt och en tyst TV och en bok.

Nu är TV:n på. Den är alltid på när han är hemma. Jag orkar inte med alla dessa tramsprogram, jag blir ärligt talat mest irriterad. Och jag är så trött att det svider i ögonen samtidigt som jag har dåligt samvete över att jag inte kom ut. Nej, inte dåligt samvete som att jag borde gjort en bra sak utan det är ju något jag behöver och mår bra av. Att röra mig...även om det är kämpigt och plågsamt ibland.

Jag kommer att lägga mig tidigt ikväll känner jag. Min kropp behöver det.

Dröm

Jag drömmer mycket. Och jag har flera teman som återkommer.

Jag drömmer ofta om min mamma men situationen och händelserna brukar variera. Denna dröm var riktigt jobbig. Min mor dog 1994 i lungcancer.

I drömmen fick jag vet att hon egentligen hade levt men att hon hade gått bort för en knapp vecka sedan. Så mycket tid som jag kunde ha fått men missat.

Jag kommer inte mer ihåg än det och att jag grät. Trots att det är kväll och nästan dags för nästa drömomgång har jag inte lyckats skaka förgående natts tankar och känslor av mig...

fredag 25 februari 2011

Bokvärk

Jag var och handlade i second hand affär idag. Där såg jag en jättejättestor bok som skrek till mig. Ta med mig hem skrek den. Jag försökte ignorera den först för den var STOR och TUNG så jag tittade bara på den och satte sedan tillbaka den i hyllan. Precis bredvid mig stod en man som nästan direkt tog ut boken och tittade på den. Då började det skrika lite i mig så jag förstod att jag behövde den. Som tur var så ställde han tillbaka den och det tog inte många sekunder innan jag nappade den. Själva boken i sig var inte så spännande, den handlade om odd fellows loger men den var stor och fin och jag kommer att använda den till altered book. Jag kommer dock inte att förändra den så mycket.

Att bära hem den var tufft! Hjälp, vad tung den var. Jag försökte väga den hemma men hushållsvågen går bara upp till 5 kg och jag äger ingen annan våg.

Tänk så märkliga saker som kan tala till en, saker som man bara måste ha. Och då menar jag inte det senaste modet eller något som alla andra har utan ibland trillar jag bara över Ingerprylar. I en annan second hand affär hittade jag en säkring. Jaha, spännande då. Och ja, det var det! Den var från England och var sådär 30 cm hög och ser ut som en lampa. Lite steampunk sådär, jag föll direkt och bara kastade mig över den helt lycklig. Mina orangea vaser från 60-talet gör mig också glad.

Fast samtidigt som jag blir glad av dessa saker så är jag bekymrad över handlandet. Det är ju inte bra för världen att handla och frakta och tillverka så mycket, vi utarmar vår planet. Jag har konstant dåligt samvete för det.

Bokbärandet var lite för mycket för min kropp. Ont, ont och ont. Jag tog lite receptbelagda droger samt receptfria droger i form av ostbågar och har sedan legat med värmedyna på axlarna. Det känns inte jättebra men lite bättre. Fötterna tycker inte om mig idag...heller.

Jag behöver komma till min sjukgymnast. Jag är inte orolig för det "vanliga ontet" men det nya bekymrar mig. Det som tillkommit i vänster axel är obekant och jag gillar inte det. Jag ringde henne för 2½ vecka sedan och bad henne ringa upp men hon har fortfarande inte hört av sig fast jag lämnade ytterligare ett meddelande.

Nej, nu skall jag undersöka sängen närmare. Det behöver jag.

20 meningar

...är ungefär det antal som jag och min sambo byter per dag.
Ett hej när han kommer hem, en fråga om vad vi skall äta, någon mening när vi äter och ett försök till prat innan han på 10 sekunder somnar.
Jag har längre samtal med katterna. Det är åtminstone uppmärksamma även om jag inte får speciellt mycket svar från dem! ;-)

torsdag 24 februari 2011

Rörelse

Det känns lite som en förändring har skett i mig. Det är skitsvårt men jag tar det lite lugnare. Det är jobbigt för jag vill så gärna fixa och städa och pyssla och greja men jag har dragit ner på allt.

Kan det vara så att jag verkligen fattat att jag inte orkar eller kan vara på maximal aktivitetsnivå hela tiden?

Flera dagar har jag också varit ute och promenerat. Inte för att jag måste utan för att jag ville röra mig, jag ville få lite luft. Jag har även försökt att släppa tankar och liksom bara vara. Jag och träden, jag och mina polare.

Åh, vad jag hoppas att det inte är en tillfällighet och övergående. Tänk om jag till slut kan få till lite lugn och ro i min kropp. Gör jag det får jag tillbaka mig själv igen. Den människan som kan titta på sig själv i spegeln, se ett troll och säga att det var ett fint troll! En människa som är allmänt glad och positiv.

Min X-box har fått arbeta idag också. Eller om det kanske var jag som arbetade mest! Jag har under flera veckor tänkt att jag skall dra fram dansspelet och idag gjorde jag det! Bara under en halvtimme och det var jobbigt för det gjorde ont, ont och ont. Men jag försökte ta det försiktigt och det var ändå roligt och jag tror att det trots allt var bra.

Nu säger fötterna stopp. Neuropatin bubblar och bränner mer än någonsin och högerfoten är nästan helt bortdomnad. Jag kan knappt stå eller flytta mig, fötterna bär mig inte.

En fotmassage hade inte suttit fel. Tvärtom är det det enda som hjälper. Det är inte samma sak att göra det själv men det är tyvärr det enda alternativ som finns i detta hushåll.

Fotmassage och lite choklad får avsluta min dag.

MAT

I söndags hade vi rester av köttfärssås och då bestämde jag att vi skulle ha köttfärspaj med fetaostsallad. Sambon lagade men jag tänkte och kom på. Det är stort för mig när det gäller mat!

I måndags ville jag ha hemlagad pizza. Samma här, jag tänkte och sambon utförde. ;-)

I onsdags lagade jag fisksoppa med saffran och bakade bullar till det.

Idag gjorde jag en wok med kyckling och massor av grönsaker.

Jag är ju fantastisk!!
Det låter kanske som småsaker om man är van vid att laga mat varje dag. Det gjorde jag också...förr. Men de senaste sådär 7 åren har det varit otroligt svårt men det verkar komma tillbaka. Och jag är är så otroligt glad för det. Jag tycker om att laga mat, jag tycker om att baka. Jag var väldigt duktig på det förr.

Nu behöver maten bli fantastisk varje gång, jag blir så glad varje gång det funkar och så himla stolt över mig själv. Sambon fattar inte hur stort det är så jag får jubla lite för mig själv.

Och lite för er! :-)

onsdag 23 februari 2011

Ännu ett citat!

Fast denna gången från tjuvlyssnat. Jag sitter och rensar bland mina länkar och hamnade där, har suttit och garvat en lång stund. Folk är....ja, jag har inte ens ord....och ändå är jag språknörd!
Men här är i alla fall förklaringen!

Bankgatan, Lund

En man ~55 läser högt ur en tidning för sin fru ~50.
Mannen: Kvinnor använder 30 000 ord per dag medan män använder 15 000.
Kvinnan: Anledningen måste vara att vi kvinnor måste upprepa allting för män.
Mannen: Va?

tisdag 22 februari 2011

Underbar text

En underbar text som jag borde tatuera in och ha med mig. Lite för lång kanske....eller så blir det som han som hade wendy intatuerat...

Ralph Waldo Emerson (1803 - 1882) American Essayist & Poet


To laugh often and much; To win the respect of intelligent people and the affection of children; To earn the appreciation of honest critics and endure the betrayal of false friends; To appreciate beauty, to find the best in others; To leave the world a bit better, whether by a healthy child, a garden patch, or a redeemed social condition; To know even one life has breathed easier because you have lived. This is to have succeeded.

Massa män!

På natten byter jag skepnad och blir en mansslukerska. En ny man varje natt på ett ungefär. Som tur är så händer inte så mycket. Det mest fysiska har varit en kram. Något mer än det hade jag nog inte orkat med! Fast en kram är inte dåligt, en riktigt varm innerlig kram är bäst! Men det är starka känslor och det är spännande och det är som sagt ombyte ofta.

Och sedan vaknar jag...och jag blir på något sätt besviken varje gång för i drömmen är det så fint, så varmt och jag är så omsluten i närhet och kärlek.

Fast inatt väckte jag mig själv två gånger av att jag skrattade. Det är ett fantastiskt sätt att vakna på!

Dra ut kontakten på mig!

Alltså, vad sysslar jag med!?
Kan någon få ner mig i säng, stoppa om mig och dra ut kontakten efter att jag tagit mina sovpiller.
Vad har jag gjort nu? Jo, jag hade addat en massa gamla klasskompisar på Facebook. Det gör väl inget men jag har inte haft kontakt med dem sedan vi slutade och det spelar inte så stor roll för mig heller. Varför lägger jag till dem då? Jag blir bara deprimerad av att se hur livet kan vara och får panik över att jag fortfarande inte arbetar!

Dessutom blir jag så förvirrad över FB att jag missar att svara på meddelanden och liknande. Jag har funderat på att avregistrera mig men istället addar jag folk. Jag är allt märklig jag. Åtminstone på kvällstid. På dagtid fungerar jag ganska hyfsat än så länge! :-)

måndag 21 februari 2011

Mellan promenad och syltkok

Jag har gjort mycket idag. Men jag har ändå försökt att ta det lugnt och ta några pauser emellanåt. Jag tror att det gick ganska bra, i alla fall känner jag mig hyfsat avslappnad. I alla fall nu när jag tagit mina sovtabletter är jag väldigt avslappnad! Lite för avslappnad för att jag inte skall ligga i sängen nu!

Och nu kommer jag inte ihåg vad jag skulle skriva...

Jag kan skriva vad jag har gjort - jag kom ut på en promenad, jag hade plockat fram mat och bestämt vad vi skulle äta ikväll och jag har gjort jordgubbssylt.

Pysslat massor har jag också gjort.
Undrar om det inte var något speciellt jag skulle säga till dig...det är borta...det är så mycket som försvinner såhär dags på kvällen...Både tankar och balans och chokladbitar.

Nog bättre jag går och lägger mig i stället!

Nattinatti.

söndag 20 februari 2011

Pannkaksvila

Det var länge sedan sist. Pannkaksvila var något jag ägnade mig åt under behandlingen. Det går till så att jag lägger mig på ena sidan och domnar bort, förhoppningsvis somnar. På grund av värk vaknar jag och behöver vända på mig varpå jag domnar bort och förhoppningsvis somnar igen. Efter ett tag vaknar jag igen och då får jag vända mig på rygg för att få ben, muskler och senor att lägga sig rätt och få bort värken.

En timme på vardera sida kunde det ta. En lång pannkaksgräddning men bra blev det för vilan behövde jag.

Idag behövde jag ta mig 1½ timmes pannkaksvila. Ingen aning om vad som med mig men när vi var och handlade var det som en explosion i kroppen och jag började må rent ut sagt skit. Illamående, yr med värk precis i hela kroppen som om jag hade feber och jag kunde knappt gå för det var värst där.

Men efter en lång pannkaksvila med lillkisen vid sidan om repade jag mig och nu är jag bra. Tur att jag någon gång i alla fall lyssnar på kroppen och vad den behöver. För idag var hade den tydligen ett stort behov av vila och återhämtning.

Nu är klockan egentligen efter läggdags för mig men det blir ju lite konstigt med tupplurar. Fast med detta avslut bjuder jag dig god natt!

Ut med ilskan och varvet runt

Ett av mina tidigare inlägg om aktiviteten var skrivet i affekt och inte lite heller. Det riktigt osade svavel och borst. Och ilskan fortsatte att härja i min kropp under hela den dagen.

Men sedan lugnade jag ju mig. Det var bra...samt välbehövligt! Haha.

Och jag är övertygad om att mitt blogginlägg var en betydande orsak till det. Jag behöver få ur mig skiten. Vare sig det är ilska eller sorg.

Likadant var det en gång när jag skrev om ljudmattan här där jag bor och hur jobbigt det var. Fast där gick det snabbare. Direkt efteråt när jag läste det började jag skratta åt mig själv och hur fruktansvärt arg jag var. Dessutom på något som jag inte ens kan påverka, onödigt att slösa energi på det.

Om jag lyckas få ur mig det så kommer jag varvet runt. Då kan jag tänka, fundera, resonera och lära mig av det. Annars fastnar jag och harvar kvar i det.

Jag borde bo i skogen så kunde jag vråla ut både värk, sorg och ilska!

Och lite funderingar till...

Språk är väldigt viktigt för mig. Jag tycker man skall vara rädd om språket och vara noga med vad man säger så det inte vattnas ur. Jag funderar ofta på vad saker egentligen betyder och formuleringar. Jag vet inte varför jag är så.

Således kan det bli knas i kontakt med andra människor som kan vara lite slarviga i sitt språk. Det brukar inte vara problem med utländska människor för där vet jag ju att jag får fylla i själv samt ändra på grammatiken inne i mitt huvud. Jag säger det sällan högt om det inte är så att de uttryckligen ber om det, jag är ingen språknazist.

Jag vet inte hur mycket detta påverkar min kontakt med aktivatorn. Det största problemet är ju inte att jag inte förstår henne utan tvärtom. Jag är ytterst noga med hur jag formulerar mig för att det skall bli rätt uppfattat och det kanske är det som förvirrar henne och gör att hon inte förstår.

Ju mer osäker jag är desto mer hänfaller jag till det akademiska språket. Det kan säkert tolkas som att jag är tja...snorkig kanske men verkligheten är långt därifrån!

fredag 18 februari 2011

Funderingar om aktiviteten

Lite har jag lugnat ner mig. Och tänkt...

Å ena sidan vill jag försöka börja vara snäll mot mig själv och då säger allt i min kropp att jag skall sluta på aktiviteten.

Å andra sidan är jag en duktig flicka som alltid avslutar det hon har börjat och att hoppa av är för mig väldigt främmande.

Jag har försökt tänka lite mer rationellt om våra samtal och jag har diskuterat det med min sambo. Vi brukar ju ha extremt svårt att kommunicera men denna kontakt har jag kunnat dryfta med honom vilket har varit väldigt värdefullt.

Vi pratade om det faktum att aktivatorn är från Ryssland och att hon talar ganska dålig svenska. Jag fattar ju vad hon menar men i varje mening är det fel. Ett sött exempel är att hon sade att hon skulle hjälpa mig på tvären (traven). Annars lägger jag inte ens märke till det utan jag fyller i själv. Jag fyller säkert i rätt ord men jag får ju inte med resten. Intonation och ansiktsuttryck och sådant. Det säger ju lika mycket som orden i sig.

Fast ärligt talat är nog det största problemet tvärtom, att hon inte förstår mig. Och där vet jag inte om det är språket, att jag talar snabbt eller vad det nu kan vara som fallerar. Och även om jag förklarar vad jag menar så förstår hon ändå inte. Hon tror att hon förstår men när hon sedan pratar om det är det långt ifrån vad jag har menat så det gör hon inte.

Men jag skall ge henne en chans till och jag skall försöka ta det lugnt. Jag kan inte vara mer tydlig än vad jag är men jag kanske kan lugna ner mig. Jag är lugn när jag går in där men sedan börjar hon och då går jag upp i varv. Jag skall hitta något bra ord som påminner mig om det: rullgardin (som jag drar ner), gås (som allt rinner av) eller något liknande.

Det här var tänkt som hjälp mot min stress men det är helt andra grejer som tränas! Mitt tålamod och möjlighet att lugna ner mig och inte bry mig lär tränas. Och det är inte dåligt det, det behövs också!

torsdag 17 februari 2011

Aktiviteten efter uppföljningssamtalet

Åh, herregud.
Herregud vilket bortkastad timme jag spenderade där idag.

Det var värre än vad jag kunde föreställa mig!!!
Nu ser hon mig som värsta känsligaste, korkade typen som reagerar och blir ledsen och kränkt av precis ingenting och allting. Bara för att hon inte fattade!! Har hon bara träffat människor som passar in (eller låtsas göra det) under tiden hon har jobbat där?

Hon var så försiktig och saktfärdig att jag blev oerhört stressad och frustrerad. Hon ville diskutera hur det var igår och hur jag ville ha det. Men det har jag ju redan sagt....typ hur många gånger som helst. Jag försökte ta nya steg och avsluta det fåniga "hur vill jag ha det"-samtalet men det gick inte! Hon fortsatte in absurdum! Jag frågade henne vad hon hade för agenda idag och om vi skulle fortsätta på frågorna från förra gången som vi inte hann med. Ja, det är vilket du vill. Vill du det kan vi göra det sade hon. Öh? Jag försökte igen och frågade om hon hade tänkt något speciellt idag och då svarade hon att hon hade tänkt fortsätta på samtalet igår. Jag tror jag fick hålla på en halvtimme för att få henne att fatta att vi var ungefärligt överens och att det inte var något i själva arbetat som jag reagerade över utan att hon ständigt verkade missuppfatta mig.

Hon hade förra gången pratat om en ny grupp med en ny ledare. Då blev jag först ställd för jag hade bara inte funderat på det och eftersom det blev så konstigt och jag inte fick prata om det så var det liksom långt borta. Även om jag avskyr att börja i grupp så inser jag givetvis att det blir en helt annan dynamik och synvinkel på min egen situation och jag sade direkt idag att visst kan jag göra det.

Jag tror hon pratade om det SJU jä&/&(/)()=(a gånger och varje gång sade hon så försiktigt att bara om du vill, du får tänka på det, du avgör själv, du får känna efter, du kan tänka till nästa gång, du behöver inte bestämma dig nu, det är ingen brådska...blabla. Till slut blev jag irriterad och sade att jag har redan givit dig ett svar ett antal gånger. Och då såg hon givetvis min irritation och det spädde ytterligare på hennes märkliga uppfattning av mig.

Alltså, jag blir så irriterad bara att tänka på mötet idag att jag inte borde skrivit om det alls! Det var som att stånga huvudet mot en vägg!! Nästa gång skall jag låtsas att jag är en gås och låta allt rinna av mig. Dra ner rullgardinen, fälla ner persiennerna och vinkla dem. Jag kan ju inte hjälpa att hon inte fattar. Jag borde ju verkligen inte må dåligt för det! Hade jag gått på lugnande hade jag kanske behövt trycka i mig ett antal för att fortsätta gå där utan att reagera.

Hur gör de människor som inte bryr sig om saker? De som aldrig liksom påverkas av vad folk säger. Ja, det finns faktiskt sådana. Hur gör de?

Tydligen skall de starta en stresshanteringsgrupp där och oj, vad jag behöver vara med på den! Om inte innan jag började så definitivt nu! Men här gjorde jag ytterligare ett misstag. Jag tycker just att stresshantering, coping är väldigt intressant och det har funnits med i några psykologikurser som jag har gått samt att jag läst andra kurser om det. I en av dem gjorde jag ett arbete om det. Det är ingen nyhet för mig, jag kan lite om det. Jag sade det (stoooort misstag) men jag sade att det snarare kunde vara en nackdel och att jag verkligen behövde påminnas om stresshantering många gånger. Vad tror ni att hon säger? Jo, även läkare blir sjuka. De har människor där som är högst uppsatta VD:ar och de kan inte allt sade hon. Men herregud!!! Hon fattar verkligen inte!!!

Blev du ledsen frågade hon? Förstår du inte? Det frågar hon hela tiden och det gör mig riktigt irriterad (som om hon nu inte var så duktig på det även utan detta!)

När det är dags att avsluta reser jag mig och börjar ta på mig ytterkläderna. Jag frågar om nästa tid och hon säger att hon har så himla mycket nästa vecka och att hon hoppas att jag kan börja stresshanteringen då, annars kan vi ses veckan därpå. Helt ok, fine. Men sedan fortsätter hon prata om det. Men sluta, jag har fattat!! Och efter det börjar hon prata om vad jag skall göra till nästa gång och vill jag göra färdigt frågorna eller vill jag få något nytt. Jag sade att nya saker står vi väl ändå inte och diskuterar när jag har ytterkläderna på mig och hon har en minut till nästa besök. Jag frågade ju i början om hennes agenda idag.

Alltså, detta är så sjukt så jag tror inte ens att någon av er pallar läsa genom det. Jag är tydligen så svår att få människor klarar av mig. Ibland blir jag ledsen av den tanken men just idag är jag bara arg, irriterad och oerhört frustrerad. Just idag anser jag att jag har gjort precis allt jag har kunnat både igår och idag för att förklara och förstår hon fortfarande inte (trots att vi fick tolkningshjälp av AF) så är det inte upp till mig längre.

Men tyvärr är det ju jag som får ta det.
Nästa gång skall jag vira in mig i en gigantisk kondom för att skydda mig.

Uppfföljningssamtal med AF

Jag mailade min handläggare efter att jag blivit utslängd från gruppsamtalen på aktiviteten. Hon dröjde en vecka med att svara för hon ville låta oss få en möjlighet att lösa det själva. Fast hade det funnits en rimlig chans att vi skulle lösa det hade jag givetvis inte mailat henne. När hon väl fick veta hur det låg till agerade hon snabbt och igår hade vi ett möte.

En kort sammanfattning är att aktivatorn inte fattade alls vad jag försökte säga. Jag blev mer och mer frustrerad och försökte ta upp exempel så att hon skulle förstå med resultatet att hon trodde att det var massor av grejer som jag reagerade på och blev "ledsen" över. Det är ungefär så hon tog vårt samtal. Hon ser mig som väldigt känslig och att jag oerhört lätt blir ledsen.

Ju mer jag pratade och försökte förklara, ju värre blev det. Jag tyckte att jag var ganska tydlig med vad jag tyckte var jobbigt men hon förstod inte. Min handledare från AF fattade direkt. Hon är snabb, hon är skärpt. Till slut blev jag pressad av aktivatorn till att svara på hur jag ville ha det. Men det är inte lätt att svara på. Jag berättade ju vad jag reagerade på, jag hade svårt att säga något mer.

Jag försökte ta gruppsamtalet som exempel och utgå ifrån det. Hon som var "coach" där verkade gå enbart efter sina protokoll och ville passa in oss deltagare i dem. Först 1a, sedan 1b följt av 1c. Tydligen är jag en särdeles besvärlig person som inte passar in i dessa mallar men jag skall ju få vara jag ändå. Och kommer någon som jag som kanske inte är 1a utan ett P så skall även jag kunna få plats. Som ledare för sådana samtal behöver man kanske läsa av lite hur personerna är och inte enbart gå efter sitt manus.

Det försökte jag i alla fall säga. Jag fick hjälp av handledare på AF. Men aktivatorn fattade inte ändå.

Mötet var tänkt som en förbättring. Jag är rädd för att den blev tvärtom.
AF är himla bra. Vi pratade en stund och hon sade att hon förstod helt vad jag menade och att jag skulle höra av mig och berätta hur det går. Det vet jag inte om jag vill göra för jag är ganska säker på utgången och jag pallar inte med att diskutera med aktivatorn igen.

Tack

...till tjejen i biljettkassan på Konserthuset när jag skulle lämna tillbaka några biljetter eftersom konserten blev inställd. Det var inte till mig själv men hon löste det så snabbt och så smidigt med ett stort leende på läpparna hela tiden.

Den vänligheten och det leendet behövde jag efter dagens samtal med min aktivator....

Jag lovar

Jag uppskattar era kommentarer och er omsorg jättemycket!!

Jag hoppas att min slice and dice var ett engångstillfälle. Och jag lovar att jag skall ta upp det med min läkare om det händer igen.

Jag lovar.

tisdag 15 februari 2011

Ledsamheter

Jag är så trött på ledsamheter och nu pratar jag inte alls om mig. Idag har jag gråtit en hel del men det har varit mest för andras skull. Jag blir så ledsen för alla som är sjuka och har det jobbigt på olika sätt. Just nu talade jag med en god vän som jag bara vill skall ha det bra och det har hon inte.

Gud, hör min bön!!!

Vad jag inte sade...

Vad jag inte sade var att ätstörningen är sämre och att jag har börjat skära mig igen. Jag vet inte om jag borde ha gjort det. Det hade ärligt talat inte spelat någon roll i utgången. Jag vet att jag inte är inne i det på samma sätt som tidigare. Jag vet att jag bara behöver lugn och ro för att det skall bli bättre.

Lugn och ro och rutiner.
Men hur skall jag skaffa dem?

Jag tror jag går ut i solen och letar efter dem idag.

Läkarbesök

Igår var jag på läkarbesök. Usch, jag gillar inte sådana. Det var tur att jag vände till ny vecka i almanackan på söndagen, annars hade jag totalt missat det. Det var kanske bra också att jag inte hade koll på det innan för då hade jag bara funderat över det. Jag gillar inte att gå till läkare.

Besöket hade dock inte det minsta med cancer att göra. Detta var om min utmattning, ätstörning och övrig medicinering. Han gör inte så mycket längre, han kan inte göra så mycket. Nu är det jag som behöver vila och lugn för att låta kroppen läka. Men han är bra, han är otroligt bra. Han har ett ansikte som både ser allvarligt och uppmärksamt ut samtidigt som det finns antydan till leende. Han har lika nära till allvar som till skratt och han förstår skillnaden.

Egentligen mår jag lite sådär. Jag är stel och har värk och jag är enormt trött. Jag har mycket biverkningar av medicinen och jag har en anspänning både i mitt hemmaliv samt på aktiviteten!

Men ändå skrattar jag och skämtar med honom när jag går därifrån. Jag blir förvånad varje gång och säger alltid något om det innan jag går. Och varje gång säger han till mig att du har det i dig. Det stämmer. Jag har mycket glädje och skratt i mig. Det skall bara lockas fram. Eller rättare sagt borde jag skrapa bort lite av det andra som stör.

Vissa människor tar sig tid och lugn och ro vid samtal. Det gör att jag kommer hela cirkeln runt, genom bekymmer och fram till glädjen igen. Vid sådana samtal märker jag vilken diskrepans det är till hur det är i min vardag.

Jag berättade för min läkare att han var duktig på att se människor...i alla fall på att se mig. Vissa människor ser.

Det är en komplimang, sade jag.
Marinera i den.

söndag 13 februari 2011

Vara mig?

Jag är trött på att inte få lov att vara mig själv.
Och nu vet jag knappt vem jag är längre.

Inte ens mitt hem är en fristad. Jag upplever inte att jag får lov att vara mig själv.

Jo, för katterna. Älskade krullbollarna.
Där får jag lov att vara hur obstinat och besvärlig som helst. Det gör inte dem något att jag är en åsiktsmaskin som inte kan stängas av. Bara jag ger dem mat, tömmer bajjelådan, agerar stege och lyder dem när de vill ha gos älskar de mig.

Villkorslöst.

Och där och då får jag lov att vara mig själv.

Aktiviteten

I veckan hade jag mitt fjärde samtal med aktivatorn. Jag är inte överväldigad. Jag försöker göra det bästa av det men det är svårt när jag hela tiden måste balansera det jag vill säga mot det jag vet att hon vill att jag skall säga.

Det är lätt att säga att det är klart att jag skall kunna säga vad jag vill men nope, det kan jag inte. Då blir jag sedd som besvärlig och negativ. Kanske lite obstinat till på köpet.

Min aktivator säger att jag måste ju samarbeta, det går ju inte om jag inte gör det och att hon kan ju inte kolla att jag följer hennes råd. Ärligt talat förstår jag inte ens varför hon säger detta för jag tycker att jag har följt det ganska bra. Säger hon det för att hon inte tycker att jag sköter mig tycker jag inte det är speciellt bra uttryckt. Säger hon det bara som en varning/upplysning tycker jag att det är katastrof!

Vidare säger hon att jag i början var i förnekelse. Hmmm...jag är fortfarande i "början" hos henne och nej, jag förnekade inget. Jag vet mycket väl mina svagheter men hon verkade inte ha förstått vad jag sade. Det kan hon inte ha gjort om hon säger så.

Jag hade fått några hemläxor:
  • svara på 10 frågor
  • ställa äggklocka och ta pauser
  • vara medvetet närvarande vid matintag och kattgos och dokumentera det
Jag är noga, jag är ordningsam och följaktligen hade jag min lilla mapp med dokumentationen och när aktivatorn ser denna börjar hon skratta. Öh, vad är det som är roligt frågade jag. Du har med dig så många papper svarade hon. Ja, det hade jag, som hon hade bett om.

Vi gick genom frågorna eller rättare sagt svaren. En av frågorna var om jag tävlade med mig själv/andra och varför. Jag försökte vara ärlig både mot henne samt mot mig själv och svarade att jag är intelligent, har bra idéer och är duktig på många saker, jag vill alltid göra mitt bästa och det vill jag skall synas i det jag gör. Jag har svårt att prata om detta, det är som att det är skamligt. Jag är intelligent men jag vågar inte säga det. "Vem tror hon att hon är?"
Men jag försökte.
Och jag fick ett svar. Vad gör du då här frågade hon.

Allt är inte dåligt. Ibland får jag något bra förslag.

Men det är extremt svårt att försöka balansera och pricka in det som är bra för mig samtidigt som jag skall undvika att ha egna åsikter.

70

...skulle min mamma fyllt i veckan om hon hade levt.
Nu blev hon inte äldre än 53...och ett halvt.

Jag kan inte fatta att det gått 17 år. Jag önskar att så mycket hade varit annorlunda. Fast det skall jag egentligen inte ödsla energi på. Saker är som det är. Jag får acceptera det och göra det bästa av det liv som givits mig.

Och jag hoppas att mamma fick lite extra glitter på vingarna på sin dag.

fredag 11 februari 2011

Drömmar

Jag drömmer massor. Ofta är det om barn och män. Inatt drömde jag om en kille som jag känner lite grann men i drömmen var jag kär i honom. Så drömmer jag ofta men oftast är det med okända män. Jag drömde också att hmmm...det var mycket märkligt. 3 barn lekte i vatten men det var inte helt säkert så jag tog hand om dem, de hade inga föräldrar. Detta var i Slöinge där jag kommer ifrån så vi skulle ta hand om dem för natten så de inte skulle bli sjuka. Jag fick väldigt bra kontakt med den minsta som bara var ca 1 år och jag tänkte att jag kanske kunde adoptera honom.

Mycket märkligt på många olika sätt! Betyder detta att min kropp och min hjärna börjar vänja sig vid tanken på att jag inte får barn? Och är det drömmen som försöker att göra slaget lättare...

Nu är det sent och jag är snurrig så innan jag snurrar iväg snurrar jag ner i sägen.
Nattinatt

torsdag 10 februari 2011

Sweet Jesus

...vad trött jag är och vad trött jag var igår kväll när jag kom hem.

Sweet Jesus är också titeln på en av gospellåtarna vi sjöng. Sjöng? Japp, jag var på första övningen med en ny kör igår. Det har jag längtat efter och väntat på länge!

Väntat på att jag skall få energi, väntat på att jag skall orka. Men nu ville jag inte vänta längre. Det kanske ger mig energi också och inte bara tar?

Fast första gången kräver lite extra skedar eftersom allt är nytt. Men det absolut svåraste var att vi inte fick noter, bara text till låtarna. Det blev skitsvårt med mitt usla minne. Jag är van vid att höra låten någon/några gånger och sedan sätter jag den. Nu sjöng jag fel varje gång i de svåraste passagerna. Det retade mig.

Och det retar mig att allt tar så lång tid. Ändå var körledaren väldigt rapp och enormt duktig. Det är inte hon som stannar upp. Jag fattar bara inte varför man inte lyssnar och gör som hon säger. Om hon sjunger före och vi skall sjunga efter, varför gör de inte det då? Det tar lång tid.

Men jag vet ju att det är min snabbhet som kommer in där. Jag måste försöka lugna ner det för det var ändå roligt och jag vill fortsätta...om jag bara orkar. När jag efteråt talade med körledaren berättade jag att jag är "sådan" och att jag kan uppfattas som negativ och irriterad men att jag egentligen är frustrerad eftersom jag vill så mycket och vill lära mig allt! Det är verkligen bra att veta sade hon och oj, vad jag kände mig lättad att hon tog det så enkelt!

Egentligen var det intagningsstopp. Men jag hade mailat körledaren och hon vet vem jag är eftersom vi har setts en del under åren i kyrkan. Vi har dock bara pratat några enstaka gånger. Hon ringde upp mig igår och vi pratade lite. Det var många år sedan jag frågade om gospelkören första gången och hon frågade mig hur det kom sig att jag inte gått med så jag förklarade lite snabbt. Från en sjukdom till en annan. Egentligen ville jag inte dra upp det men det hade varit svårt att inte göra det eftersom jag fick säga att jag inte var säker på att jag faktiskt skulle orka.

Trots intagningsstoppet var jag välkommen. Jag tror hon blev berörd. Det är gulligt och jag är tacksam men jag får ändå lite dåligt samvete för det var inte min mening att dra nytta av cancerskiten.

Hon hade bett mig stanna kvar efter övningen för en provsjungning. Då var jag trött, hjälp vad trött jag var. Jag hade svårt att stå på benen och få ihop hjärnan till att sjunga. Eller nej, själva ljudandet gick väl bra men jag hade svårt att höra och komma ihåg vad hon sjöng när jag skulle sjunga efteråt.

Jag har en fyllig och stark röst med bra klang. Det är inte alla sopraner som har det sade hon. Hon lät väldigt glad och jag blev lite överväldigad. Jag sade att det inte var säkert att jag skulle klara av att vara med bara med tanke på hur trött jag var idag, det kanske skulle bli för mycket. Då sade hon att vi gör en deal - känner jag att det blir för mycket är det ok för mig att gå, jag behöver bara göra ett tecken till henne så vet hon var det gäller. Och angående frånvaro var det max fyra gånger hon tyckte man kunde vara borta, annars missar man för mycket och bör vänta till nästa termin men hon gör ett undantag för mig.

Jag kan redan nu säga att jag kommer att missa fyra gånger eftersom jag skall till Vidarkliniken och det tyckte hon var ofantligt synd eftersom kören har konsert precis då med Janne Schaffer. Men sedan började hon prata om en konsert som skall vara i jul med Sanna Nielsen.

Hon är väldigt generös, jag får väldigt många fördelar. Gör hon det för att hon är en sådan altruist och tror att det här skulle vara så bra för mig eller vill hon väldigt gärna ha med mig på kören eftersom hon ser mig som ett tillskott?

Inte vet jag men nu vill jag sjunga.

tisdag 8 februari 2011

Vidarkliniken

Dit skall jag!!

Jag får komma till Vidarkliniken i Järna under tre veckor. Åh, vad bra.
Jag har precis talat med en sköterska därifrån och i maj är jag välkommen.

De har cancerrehab, de har smärt-, samt utmattningspatienter. De har även trädgårdsterapi.
Även om de troligtvis (tyvärr) inte blandar detta finns ju kunskapen under samma tak. Och jag hoppas att vi får tillgång till trädgården. Fast även utan den lär det säkert vara alldeles gudomligt vackert där.

Undrar om jag kan ta med katterna....

Kvällssnurr

Igår kväll måste ha varit den snurrigaste kvällen hittills.

När jag kom upp och skulle sätta i linserna fick jag mig en överraskning. Höger sida var tom men linsvätskan stod öppen bredvid. Var det ett infall av "jag skall bara", tro?

Mjölkpaketet hade jag ställt på diskbänken och det tomma glaset i kylen.

Jag är lite som en kula i ett spel, jag kan inte stå på benen. Trots att dörröppningar är så breda här hemma som de brukar vara går jag alltid i dem. Jag går på allting jag kan. Jag har lätt att få blåmärken och det är ofta jag ser blåmärken jag inte har någon aning om var de kom ifrån men jag borde väl veta vid det här laget...

Sambon säger att jag var så snurrig att jag inte ens kunde stå på benen och jag trillade ner i gästsängen. Med mera. Han hann inte säga mer i telefon för han fick besök. Det låter som jag hade en spännande kväll igår. Synd jag inte kommer ihåg något.

måndag 7 februari 2011

Utfört

Jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Inte blev det någon motionsrunda och chokladkladdkakan räknas nog inte till det nyttigaste mellanmålet men jag har ändå fått gjort något.

Jag ringde min sjukgymnast för att få tid och jag ringde Vidarkliniken för att se hur det går med remissen. Ingen av dem svarade men jag ringde!!

Min arbetsplats har gjort fel och skickat mig lön. Det var visserligen trevligt, det var länge sedan saldot var på den nivån. Men idag skickade jag tillbaka dem och ordnade alla andra räkningar så jag inte behöver tänka på dem på länge!

Min optiker har flyttat från stan. Inte så våldsamt långt bort men helt på fel håll. Jag orkade inte engagera mig och leta upp en ny optiker så jag mailade henne och bad henne skicka mig nya linser vilket hon gjort tidigare. Det var verkligen på tiden, dessa jag har nu har jag haft i över två månader, alltså en månad för länge. Jag är vanligtvis väldigt noga med att byta varje månad!

Förr om åren sjöng jag. Gärna och mycket. Bra mådde jag också av det. Under flera år har jag saknat det och även längtat tillbaka till sången. Idag tog jag tag i det och mailade den duktiga körledaren till gospelkören som "min" kyrka har.

Löneförhöjning fick jag långt om länge. Allt tack vare min handläggare på Arbetsförmedlingen. Men vad hjälper det när det finns sådana bestämmelser då ersättningsnivån bestäms när jag går in i en aktivitet. I detta fallet var det när jag blev utförsäkrad. Det hjälpte inte att jag fick retroaktiv löneförhöjning. Ganska mycket och ganska långt i förväg. Tror de på a-kassan. De vet inte för allt är nytt. För att hjälpa dem på traven och samtidigt pusha dem i rumpan har jag äntligen (bara ett halvår efter löneförhöjningen) skickat in pappren.

Samtidigt passade jag på att posta ett annat kuvert där innehållet behövde komma fram så snart som möjligt. I så många fall har jag gott om tid men jag postar det ändå inte förrän i sista stund eller tom i efterhand så jag var så nöjd och glad när jag fick gjort det idag.

Se där. Listan har visserligen bara minskat med en knapp tredjedel men den har minskat! Tänk att man kan ha så mycket att göra fast man är sjukskriven....eller arbetslös...eller båda delar? Jag vet knappt vad jag är, varken eller.

Åh, dessutom har jag organiserat min andra blogg. Det tog nästan 2½ timme och jag är inte färdig. Jag har även plockat undan lite här hemma.

Fast egentligen är det inte dessa saker jag borde träna på. Jag borde träna mer på att ta det lugnt. Ni vet, det som är riktigt svårt! Jag har fått hemläxor av aktivatorn (jag vet inte vad hon kallar sig men jag vägrar kalla henne för coach). Hon kommer nog inte vara helt nöjd med mig men jag tränar och kämpar och jag är nöjd för varje sak som går framåt!

Som att lägga mig i tid. Svårt, men jag stänger av dig nu för att försöka! :-)
Nattinatt

Sjukdomsprat

Vid middagen pratade vi sjukdom och sjukdom och sjukdom.

Min? Nää, sambons föräldrar.
Det är visst skillnad på sjukdom och sjukdom...

söndag 6 februari 2011

Nu är det bestämt

Allt i mitt liv är sannerligen inte dåligt. Det finns mycket, mycket som är bra.

Men faktum är att en stor del av mitt liv för tillfället tangerar sjukdomar och kroppslig svaghet.
Jag värderar inte det även om det hade varit MYCKET bättre utan, det är bara så just nu.

Nu har min sambo bestämt sig. Han vill inte höra mer om sjukdom.

Det inkluderar:
värk
trötthet
stelhet
neuropati
aktiviteten
försäkringskassan
arbetsförmedlingen
läkare
ärr
rekonstruktion
barn

Men det är helt ok. Vi har ju så mycket andra saker att tala om.
Typ middagsmat och katterna. Det räcker väl lång väg....eller?

torsdag 3 februari 2011

Destruktivitet

Gårdagens utlåtande var inte enbart bildligt talat. Det gick sönder bitar fast av ångestens kravfylla äckliga andedräkt som tvingade mig in i destruktivitetens band, att ärra mig ännu mer i ångestens och destruktivitetens totalitet.

Snurrig och oklar väljer jag sängen.
Eller var jag kanske extra klar?

Jag väljer sängen ändå.

tisdag 1 februari 2011

Gå sönder

Hur känns det när man går sönder? Går det bit för bit eller är det ett stort kras på en gång?
Blir det två stora skärvor eller tusentals små som mer liknar damm.

Går det att stoppa det?

Ett liv består av så många delar.
Hur kan det vara att så många av de många små delarna inte funkar?
.
.
.
.
.
Hur känns det när man går sönder?

Är det såhär det känns? Då vill jag hellre vara damm.