söndag 31 oktober 2010

Det kunde

Det kunde ju ha varit en bra dag.

Men det mesta har varit fel.

Så, jag går och lägger mig och bestämmer mig för att imorgon är en bättre dag!
Nattinatt.

lördag 30 oktober 2010

Aktivt nattliv!

Vad jag vet brukar jag alltid drömma i nutid.

Men inatt var jag på bröllop på 1700-talet. Hur himla märkligt som helst.
På dagarna orkar jag inte så mycket men på nätterna har jag minsann ett otroligt aktivt och rikt liv! :-)

fredag 29 oktober 2010

Varför

...har jag så svårt att gå och lägga mig fast jag är trött?

Jag tror det skulle vara viktigt och nyttigt att veta det.

Springa

I morse när jag vaknade funderade jag på hur det skulle vara att springa.
Jag sprang förr och inte enbart till bussen när jag var sen.

Jag tänkte på känslan att röra sig och så skönt det känns.

Sedan reste jag mig upp och satte fötterna i golvet.
Då försvann tankarna på löpning ganska snabbt.

torsdag 28 oktober 2010

Kommer inte ihåg...

En annan hysterisk rolig sak! (Är det någon annan som har samma humor?) ;-)

Jag är medlem på ett utbrändsforum. Jag har precis gått med och har bara läst några få trådar. Dock hann jag notera en ganska intressant sak på flera ställen.

I många av diskussionerna var det några som började berätta något men sedan skrev, nej, jag kommer inte ihåg. Eller åh, jag läste något så bra....men vad/var...nää, jag kommer inte ihåg...

Flera av trådstartarna hade ställt frågor och några av de andra svarade på A men på B kommer jag inte ihåg. Jag känner så väl igen det. Minnesstörningar/koncentrationsstörningar är ju så vanligt i utmattning.

Men i alla fall tyckte jag det var skitroligt.

Om det var intressanta trådar/samtal?
Åh, det kommer jag inte ihåg!

Har du varit på nya akuten?

När jag och en promenadkompis tog vår runda för någon vecka sedan gick vi förbi den nya akuten varvid han frågade om jag hade varit där. Jag trodde jag skulle dö av skratt.

De flesta sådana frågor handlar om man varit och sett den senaste filmen, den restaurangen eller den nya klädaffären som öppnat.

Men nää, vi cancernissar frågar varandra om vi har varit på den nya akuten!

Lite trött...

Jag förstår ofta inte varför jag är trött för jag tycker ju inte att jag har gjort något...

Men om jag börjar tänka efter och räkna upp dagens sysslor brukar det allt bli en hel del.
Dessutom kan tom veckans aktiviteter hänga kvar om jag varit igång mycket.
Som denna veckan.

I måndags var jag och fikade med en kär vän jag inte träffat på länge. Vi har alltid så intressanta samtal och det gick snabbt några timmar.

I tisdags var jag hos min goa kurator på förmiddagen och hos min nya sjukgymnast på eftermiddagen. Den sistnämnda gör inledande undersökningar och tester för att kunna ge mig en behandlingsplan. Det är engagerat och verkar väldigt bra. Men tröttsamt.

Igår hoppade jag över promenaden. Eller snarare var det promenadkompisarna som tyckte det regnade för mycket. Jag har själv inget emot att gå i regn men jag kom ändå inte ut förrän på eftermiddagen när det var dags för mitt yogapass. Som vanligt bra och jag och min kära yogalärare satt och pratade på en bra stund.

Idag har jag sett till att posta lite grejer och för en gångs skull kommer födelsedagskortet jag skickade i tid. Jag brukar vanligtvis ha extremt svårt att tajma sådant. Minne, planering och ork brukar sällan samarbeta. Idag har jag också skapat en del och även om det är väldigt roligt blir jag så trött av det. Jag vet inte om det är att jag sitter dåligt, om jag har dåligt ljus eller om det blir någon slags anspänning eller vad det kan vara.

Utöver alla aktiviteter har jag haft en del telefontid. Jag brukar inte ägna mig åt den sysslan för det tar så mycket energi, jag blir så vansinnigt trött. Under flera år när min utmattning var som värst pratade jag knappt i telefonen alls. Jag ringde aldrig själv och jag svarade extremt sällan när det ringde. Inte konstigt den är tyst nu! ;-)

Bakat har jag också gjort en del. Sambon fick hem en receptbok från sitt jobb som skulle gå runt till alla som skulle baka och bjuda på fredagsfika. Det var sambons tur idag. Vi passade på att provbaka några andra recept som lät smarriga! Himla mycket bakat blev det.

Imorgon tror jag att jag skall ta mig till biblioteket och låna några härliga böcker och sedan gosa in mig på soffan i en varm filt med en, alternativt två katter på magen. Det är nog det absolut bästa jag vet!

Men nu blir det sova! Nattinatt

onsdag 27 oktober 2010

Kofitta

Det ordet trodde jag aldrig att jag varken skulle skriva eller ta i min mun.

Det hade jag nog inte gjort heller om det inte hade varit för att någon vrålade det efter mig idag.
Vilket brott jag hade begått? Ja, det undrar jag också. Men för vissa bilister är alla i vägen.

Han vågade inte skrika det direkt, han väntade tills han var sådär 5-10 meter framför mig. Då rullar han ner och vrålar detta ord till mig.

Jag brukar vanligtvis bli vansinnig av sådan oförskämdhet men jag hann inte det idag. För så fort han hade sagt det uppkom en väldigt intressant frågeställning. Hade han stora bekantskaper med dylika för att kunna göra jämförelse och komma fram till att jag var lik. Jag antar att det inte var en vidare komplimang men varför använda en kovagina till ett skällsord, vad har de gjort för ont? Och som sagt, är han väl bekant med dem? Mycket märkligt.

Var han kanske veterinär?

måndag 25 oktober 2010

Var det du?

...eller du...
.......eller du...... som råkade bli besökare nummer 15.000?

Min blogg har haft mer än 15.000 besökare!!

Jag förstår inte riktigt varför ni läser mig för jag tycker jag mest gnäller och svamlar *s* men jag är ändå glad att ni gör det!

Träningsvärk och trappor

Idag kändes det märkligt när jag gick upp. Det kändes som träningsvärk men hur kunde det vara det? Jag har ju inte gjort något annorlunda. Men det hade jag ju. Jag var ju uppe och sprang i en massa trappor igår. Två trappor à 6 våningar. På den sidan är de lyckligt lottade som har hiss men jag tog ändå trapporna för jag tänkte att jag behövde röra på mig.

Det är skönt med träningsvärk, då har jag ju kunnat röra lite mer på mig än vanligt!

Idag var jag ute och fikade med en kär vän. Oj, vad vi pratade på. När jag skulle följa henne till tåget hade vi suttit där i 2 timmar. Jag tycker om att prata/diskutera med tänkande människor! Men jag blir väldigt trött av det också! Så nu skall jag vila en stund.

På hemvägen tänkte jag på att trappbestigningen igår faktiskt gick hyfsat bra och att det är bra träning att gå i trappor. Så jag gjorde det en gång till. Upp för ena trappuppgången, uppför 6 våningar och ner igen. Över till andra sidan och upp 6 våningar och ner igen. Det sista är min egen trappa som är gjord på ett annat sätt och mycket jobbigare även utan att ha trampat trappor innan. Upp 4 våningar. Phew.

Duktig!

söndag 24 oktober 2010

Lång dag

Inte för att jag gick upp så tidigt men jag har gjort mycket idag. Och inte på det sättet som kan stressa mig så mycket. Jag är ganska trött men inte sådär övertrött som jag blir ibland.

Jag skrev det sista av överklagan, skrev ut och postade det!! Vi fick städat lite här hemma. Egentligen gillar jag verkligen inte att städa på söndagar men det behövdes! Sambon är med i bostadsrättsstyrelsen och hade papper att dela ut. Jag hjälpte honom och fick en motionsrunda bland alla trappor! En promenad togs i en park med vansinnigt vackra träd och färger. På vägen hem handlade vi och sedan bakade vi något chokladigt kladdigt. Japp, jag gillar sådant. Lite för mycket.

Nu har jag suttit och försökt beta av lite mail. Det har tagit lång tid, det är mycket! Ändå var det egentligen bara ett ställe/en organisation som jag har försökt bringa lite reda i och det lyckades jag med. Jag har gjort en beställning till en födelsedag och julkalender. Jag hade tänkt hinna med några telefonsamtal men det får faktiskt bli en annan dag.

En lång dag fyllt av mycket produktivt.
Det gillar jag.

Överklagan till FK

Jag fick det färdigt och det är i postens händer nu. Jag glömde kolla när de tömmer den brevlådan (postlådan? Vilket är egentligen vilket?) men jag hoppas innerligt att det är framme imorgon och då har jag en dag till godo.

Jag kontaktade en gammal kollega för att verifiera arbetsuppgifterna och det var hon jag ringde i fredags. Vi pratade igen och gick genom det jag hade skrivit men det lustiga var att hon påtalade inget alls av arbetsbeskrivningen i sig själv utan enbart språket och det var bara smågrejer. Fast det var ju bra för då var det inga felaktigheter, jag kom ihåg rätt!

fredag 22 oktober 2010

Hår

Jag måste ha en bild på mig till en grej.
Vilken bild skall jag ta?
Bilden där jag var frisk och hade mitt långa, blonda hår?
Skall jag ta en "gammal" bild där håret var på väg att växa ut eller skall jag försöka göra mig fin och ta en ny och förhoppningsvis ok bild?

Inget känns rätt, mitt utseende känns inte rätt, det känns inte som jag.

Det är konstigt med lockigt hår. Jag tycker det är fint med lockigt hår men det känns konstigt. Det är liksom ganska mycket hår på ett ställe men det ligger inte på huvudet utan är ovanpå, lite fluffigt sådär. Jag fryser fortfarande om huvudet. Jag har ju inte hår PÅ huvudet utan ovanför! När jag hade det raka håret låg det längst huvudet och värmde mig.

Håret kittlar mig.
Lite då och då försöker jag vifta bort det som killar mig. Men det går ju inte.
Håret lockar sig och killar mig i öronen. Det är nog "värst" för det killar jättemycket! Och när håret är nytvättat kittlar det mig i pannan. Håret är enklare att hantera när det inte är nytvättat. Fast så kan man ju inte gå. Inte offentligt i alla fall.

Fast jag saknar ändå mitt långa hår. Jag kunde känna mig fin i det håret.
Nu ser jag ut som ett troll.

Tanken att förlora håret var inte alls svår. Märkligt nog var det lätt att acceptera. För sambon var det väldigt svårt, jag tror att håret var en stor del av hans attraktion för mig. Men när dagen kom och håret fastnade tussvis i borsten fick jag lite panik, det var jättejobbigt. Jag hade bara tänkt på hur det skulle vara att VARA skallig, jag hade inte haft en tanke på hur det skulle vara att BLI skallig. Men det gick över och det funkade att vara skallig med mössa jämt så jag inte frös.

Nu däremot är det svårare.
Mycket svårare än när det föll.
Jag tycker att delar av det är roligt. Det är komiskt att det kittlar mig och att det känns konstigt att jag har hår ovanpå huvudet. Men resten är svårt.
Jag känner mig gråtfärdig varje gång jag ser mig i spegeln och varje gång jag ser en gammal bild av mig själv.

Vad jag gjorde?
Jag bad sambon att ta en ny bild av mig.

Samtal

Jag fick ringa personen som jag skulle ha tag i.
Det låter ju inte så farligt. Det är dessutom en person som jag tyckte ganska bra om.

Men det är ju jobbet och jag blir påmind om hur allt var och hur illa det sköttes när jag blev sjukskriven. Jag fick riktigt ont i magen innan jag ringde och nu känner jag mig ganska darrig även om det var ett bra samtal och hon sade att hon skulle kolla genom det jag skrivit.

Fast samtidigt kan jag vara ganska stolt över mig själv.
För även om det gav upphov till minnen och jobbiga känslor och tankar så gjorde jag det.
Jag löste problemet så gott jag kunde.

Skitglömska!

Skit, skit, skit!!!
Nu har jag haft två månader på mig att överklaga FK:s beslut.
Jag har skrivit det jag behöver göra men jag drog på att emaila det till en person som jag hoppas skall kunna verifiera mina uppgifter. Och sedan glömde jag det. Nu skall överklagan vara inne på tisdag och jag är inte säker på att jag hinner.
Skit, skit, skit!

torsdag 21 oktober 2010

Färggrant

Chockad blev jag när jag läste titeln på förra inlägget. Jag kommer ihåg inledningen men sedan har jag ingen aning om vad jag skrev. Och när jag läste titeln kunde jag för allt i världen inte komma på varför jag skrev så.

Men så läste jag vidare. Och såg att det var mycket sorg och även en hel del ilska som kom ut.
Det kanske var bra. Det finns nog mer av det i mig än vad jag tror.

På det braiga cancerforumet jag är medlem på var det en tjej som skrev ett inlägg om bitterhet. Bitterhet mot cancern och hur den har förändrat allting, avundsjuka mot andra som har vad man vill ha.

Ilska, bitterhet och avundsjuka är laddat i vårt samhälle. Det är svårt att prata om, det är fult att tänka sådana tankar och ha de känslorna! Jag är tacksam för vad jag har lärt mig om mig själv men jag är bitter mot vad cancern eller framför allt cytostatikabehandlingen har gjort med min kropp. En kropp som var sliten redan innan.

Jag är avundsjuk.
Jag är avundsjuk mot de som har allt som jag vill ha.
Jag är avundsjuk mot de som har bra relation, barn, arbete och bostad de trivs med och ett socialt liv.
Jag är avundsjuk mot de som jag TROR har allt.

För jag kan ju aldrig helt veta vad som pågår i en annan människas liv.
Det kanske finns människor som känner avundsjuka mot mig, märklig tanke.

Allt är ju inte eländigt i mitt liv. Men ibland har jag svårt att se färger, svart eller vitt. Allt eller inget. Jag jämför jobbiga saker i mitt liv med andra och kommer fram till att jag inte duger, inte räcker till. Varför jämför jag inte de bra sakerna istället för att komma fram till att jag duger alldeles utmärkt?

Bara häromdagen fick jag ett väldigt positivt besked. Något som verkligen innebär att jag är duktig på något och där jag uppskattas. Varför låter jag inte det spela större roll?

Svaret är rädsla.

Idag skall jag titta på världen och mitt liv med färger.

tisdag 19 oktober 2010

Dansa din djävul

Egentligen...
...är jag en glad och positiv person.

Men det intrycket ger jag inte här. Jag måste verka vara den gnälligaste man kan tänka sig.
Jag känner att jag förgiftas av all värk och trötthet och här sitter någon i min kropp som jag inte känner igen. Varken till utseendet eller till sättet. Jo, lite vag bekant är hon faktiskt.

Eller är det så att jag är ganska glad IRL men att det finns jobbiga saker och det är det jag skriver om eftersom jag behöver ventilera det. Jag behöver få ur både ilskan och rädslan över att jag drabbades av cancer precis när jag skulle komma igång med livet som redan hade stått ett tag. Nu är jag där igen och jag är inte säker på att jag orkar ta mig tillbaka. Det gör mig förtvivlad.

Det är många sorger just nu. Människor som betytt mycket för mig har dött. Gamla sorger från långt tillbaka som jag inte riktigt har bearbetat såsom min mammas cancerdöd för 16 år sedan.
Barn, inte barn. Skall jag hoppas, skall jag våga mig på att strunta i att ta Tamoxifenen och skaffa barn? Fast jag kanske är steril redan nu med tanke på cytostatikabehandlingarna.

Allt i mitt liv är upp och ner. Jag känner inte igen mig själv. Vår relation är sådär.
Skall vi försöka fortsätta eller skall jag leta lägenhet?

Orkar jag jobba? Orkar jag ens att försöka jobba? Tänk om det blir för mycket för mig. Vad händer med mig då?

Nu är jag på övertid här för jag har tagit mina kvällsmediciner och jag är riktigt snurrig nu.
Eventuellt måste jag ändra den medicinen för jag vaknar hur många gånger som helst per natt och det ger ju inte en vidare vila!! Det är det absolut viktigaste för mig.

Allting hänger ihop.

Biverkningarna av cyton finns fortfarande kvar, jag har kronisk värk, en utmattning och en ätstörning. Klart som korvspad att det skulle bli helt kajko. Inget fungerar.

Jag har inte ätit choklad idag och drar i min kropp, jag vill ha choklad, jag vill...

Tänk om jag BARA hade haft cancer Det hade i alla fall blivit mycket lättare att hämta sig efteråt. Nu kommer allting samtidigt och tar strupgrepp på mig och säger...
Dansa din djävul!!

måndag 18 oktober 2010

Fakirbädd

Och på tal om loppis och gamla grejer så söker jag en fakirbädd vilket är föregångare till oasis. Det ser ut som borstdelen på en hårborste men i metall istället. Jag har letat och frågat överallt, jag ger inte upp men om DU har en du vill sälja är jag tacksam kund!

söndag 17 oktober 2010

Loppisfynd

Den väldigt fina orangea lampan längst till vänster är ny. Glasprylen längst fram är också ny. Jag har andra...hmmm...glassaker som är i samma färg som är så fina så jag var tvungen att köpa denna. Jag tror detta är ett askfat.

Festivoljusstakar är fina och jag har påbörjat en samling. Som ni ser har jag bara en än så länge, den minsta. Det fanns flera festivo på loppisen men de ville ha hutlöst mycket betalt.

Den vackra skålen på fot fick jag av en god vän när jag fyllde år. Skålen längst fram köpte jag också igår. Jag hade en exakt likadan skål fast i blått och när jag hittade både en blå och en genomskinlig köpte jag dem också.

Det jag samlar på är de vaserna som syns längst fram. Jag har några till i andra färger men det är dessa i orange som jag tycker bäst om. De är inte helt lätt att hitta här nere. Jag borde åka på massa loppisar i Småland istället!

Lika trött...

...när jag gick upp som när jag gick och lade mig.
Hur gör man då?

Efter en promenad i den underbara hösten fick jag lite energi.
Tyvärr gjorde jag av med en del genom att städa när jag kom hem. Men jag fick i alla fall in energi så jag klarar mig tills jag skall gå och lägga mig. :-)

Energi in och energi ut.
Debet och kredit.

Jag har lättare att balansera min ekonomi än min ork.

lördag 16 oktober 2010

3 positva saker

Min kropp är jobbig. Den vägrar finna sig i vad hjärnan vill.
Jag kan inte överlista den. Tro mig, jag har försökt!

Tillsammans med de bra dagarna kommer det tyvärr alltid att finnas många mindre bra dagar.
Jag vill inte försöka överlista mig själv längre eftersom jag bara gör mig själv illa. När jag har gott om tid och hyfsat ork att kunna tänka som idag är det ok. Med förberedelser funkade det ganska bra. Jag måste bara komma ihåg att lägga öronproppar i väskan som ett "survival kit". Jag blir oerhört trött av ljud och proppar sparar min ork.

Även om jag har jobbiga dagar finns det ju bra och positiva saker ändå. Jag tycker att jag har varit så gnällig på sistone. Även om det är befogat vill jag påminna mig själv om det som är bra och tänker börja lista 3 positiva saker per dag. Jag kommer kanske inte att skriva varje dag men jag skall definitivt försöka komma ihåg bra saker som en motpol de dagar som är skit.

  • Choklad blev det. Vad sägs om kladdkaka med fudgetopping? Som tur är så blev den extremt mäktig så jag orkade bara en bit.
  • Bra planering gav bra loppis. Och mina fynd gör mig glad!
  • Renbäddad säng. Jag älskar att lägga mig i en renbäddad säng, speciellt när det är manglade lakan!
  • Alltid med på listan, mina älskade katter. Ja, nu har jag blivit sådan som jag tittade konstigt på när jag var ung. Kattokig.
Nu stänger jag av dig och går och lägger mig, jag behöver det.
Nattinatt

Förberedelser

Idag har jag varit på storloppis. Det var riktigt roligt!

Men för att klara av det behöver jag göra en hel del förberedelser. Jag försökte lägga mig hyfsat tidigt igår för att få tillräckligt många timmars sömn. Det misslyckades tyvärr eftersom jag lade mig och läste. Det är bland det bästa jag vet men jag tappar helt bort tiden och kan läsa hur länge som helst!
  • Trots att loppisen inte började förrän 11 ställde jag ändå klockan. Funkade bra, jag hade gott om tid på mig.
  • Frukost - måste äta något lagom mättande. Äter jag inte tillräckligt får jag huvudvärk och blir alldeles matt och det går inte att käka något på plats för det är för sent och all mat ger mig bara panik! Äter jag för mycket till frukost mår jag å andra sidan illa av det istället. Funkade bra - grovt bröd med ägg är mums!
  • Kläder - Jag behöver sköna kläder, inga som sitter åt och gör ont. Eftersom jag inte står ut med att använda plastbröstet får de gärna förvilla lite så det inte syns lika tydligt att jag har tappat ett! Kläderna behöver vara lager på lager, inte för tjockt för då blir jag svimfärdig. Inga tunga jackor som jag behöver bära för jag får väldigt ont av det. Gärna mössa om det blåser när jag är utomhus för annars får jag direkt huvudvärk.
  • Bra skor - dels pga neuropatin och dels pga annan värk. Jag har blivit känsligare om fötterna och får lätt skoskav även det är gamla ingångna skor. Jag är också känslig för tryck på tånaglarna, också bieffekt av cyton.
  • Vatten!! Jag måste ha med mig vatten. Väldigt, väldigt viktigt!
  • Väska - jag måste ha en väska som jag inte behöver bära på ena axeln. Jag har en väska som dels kan bäras över axeln och dels som ryggsäck, funkar bra.
  • Bärkasse - För att inte riskera att få en massa småpåsar som alla "loppor" skall bäras i som blir otympligt tar jag med mig en tygkasse. All otymplighet leder till värk. Köpte en större sak som jag fick bära vid sidan om men annars funkade det bra.
Jag gjorde några riktigt fina fynd, bla en 70-tals lampa i orange glas. Jag älskar orange och jag samlar lite på den stilen.

Mina förberedelser gjorde att jag klarade dagen bra. Jag är väldigt trött men jag hänger ihop och jag är så glad för det! :-)

Nu är jag sugen på choklad!

fredag 15 oktober 2010

Sova

Det blev en trevlig promenad och fika med trevligt sällskap.

Men det är typ vad jag klarar av. Jag är såå trött. Och vad har jag emot att gå och lägga mig? Jag drar på det varje kväll trots att jag är enormt trött och egentligen bara vill gå och lägga mig.

Men jag skall göra ett försök. Jag stänger av dig nu.

Promenad

Nu skall jag ut och ta en promenad. Det är bra!

torsdag 14 oktober 2010

Inte tänka?

Kan man det?

Tänk om...
Tänk om jag kunde gå en vecka utan att tänka så mycket. Bara vara...bara ta promenader och vila och gosa med katterna och göra sådant som är bra för kroppen. Inte tänka på vad hjärnan behöver, inte tänka.

Om jag bara kunde...

onsdag 13 oktober 2010

Jobbiga bra dagar!

Ja, hur konstigt låter inte det!?

Men roliga händelser tröttar ut mig lika mycket som mindre roliga saker. Det som är roligt är dock lite "farligare" för om det är något som jag tycker om att göra så håller jag ju på under längre tid och känner inte efter. Jag känner inte hur trött jag är förrän det är för sent. Alldeles för sent! Och det får jag sota för.

Så jag får alltså bara ha lagom roligt!

Igår var en bra dag. Jag tokfyndade 2 hurtsar på Blocket och fick bärhjälp både av den jag köpte dem av samt förvånande nog även här hemma i stan. På köpet fick jag två små trevliga pratstunder, inte dåligt det!

På väg hem reflekterade jag över det otroligt vackra vädret och tänkte att det var ju synd att jag skulle direkt hem. Men hmmm...det behövde jag ju inte! Först tänkte jag att det är synd att jag inte kan ta en promenad eftersom jag dumt nog tog de fina skorna istället för de praktiska men sedan tänkte jag äsch, skit samma. Jag får ta en liten promenad då bara jag får vara ute lite! Så jag körde till ett favoritställe att strosa i (minus trafikljudet) och tog en liten promenad. Så skönt!

Väl uppe på 4:e våningen med de två hurtsarna trillade jag ihop i soffan och dog litegrann. Ett bra tag faktiskt. Jag var helt slut och det fullkomligt snurrade i huvudet på mig. Att bära saker, att promenera med klackar med en tung skinnkappa och tung väska är ingen bra idé om jag vill ha en normal kväll. Nu blev det en kväll fylld av smärta och trötthet istället. Bra dagar slutar oftast så.

Idag har jag haft ynnesten att träffa min yogaledare. Jag hade en liten present till henne, en barnbok med tjocka pärmar som jag målat, stämplat och dekorerat som handlade om yoga och vad den gör för mig. Det visade sig vara hennes födelsedag. Vilken bra present! Till mig alltså, jag blev nog lika glad som hon blev! :-)

Yogan var bra och pratstunden med M är alltid lika bra.

Och nu är jag trött. Oerhört trött. Sådana bra, intensiva och engagerade pratstunder är det "värsta", det som gör mig extra trött.

Jag borde alltså undvika intressanta människor och bara prata lagomytligt och lagomtråkigt.
För inte vet jag hur jag skall kunna bli bättre när jag behöver gå hem och lägga mig bara efter ett kort samtal.

Så det har alltså varit två jobbiga, bra dagar.
Bra, jobbiga dagar.

Nu är jag så trött att jag inte orkar gå och lägga mig.

måndag 11 oktober 2010

Skrivelse till FK

Jag glömde.

Jag glömde väsentliga delar i min arbetsbeskrivning till FK vilket troligen påverkat utgången väldigt negativt. Nu skall jag försöka rätta till det men risken finns att FK tror att det är en fabricerad efterkonstruktion.

Bara att tänka på detta gör att det kryper i hela kroppen. Åh, vad jag vill att det skall vara över...och givetvis att jag får genom in arbetsskada. Det hade känts lite som en upprättelse. Inte för att ett besked skulle hjälpa mot värken men tanken skulle vara mer uthärdlig.

Hur kan jag glömma vad jag arbetade med?
Hur skall denna skadade hjärna kunna reparera sig själv?
Och resten av kroppen, hur lång tid tar det för återhämtning?

Det kanske aldrig sker.

lördag 9 oktober 2010

Glömd gråt

Jag vaknade med svullna, svidande ögon.
Ont i huvudet och hela kroppen.
Mosig i huvudet av gråt.
Jag kommer ihåg att jag grät precis när jag skulle lägga mig men jag kom inte ihåg varför.
Den sista timmen varje kväll är nästan alltid helt bortblåst.

Det tog några minuter innan jag kom på vad det var.
Precis innan jag gick och lade mig läste jag att G inte hade klarat sig, hon var död.
Denna vidriga sjukdom har tagit ytterligare en otrolig kvinna.

Idag känns allt så meningslöst.

torsdag 7 oktober 2010

Träningsvärk

Jag undrar vad jag har gjort för jag har träningsvärk längst upp på utsidan av låren och lite på rumpan. För om jag hade vetat det hade jag kunnat göra det igen.

Jag tycker om att ha träningsvärk. Det betyder att jag har kunnat röra på mig lite mer! :-)

FK

Min arbetsskadeanmälan har tagits upp av FK och beslutet blev att det avslogs.
Dock har de ändrat lite på uppgifter jag lämnat och inte tagit det på allvar. Dessutom har jag inte kommit ihåg omfattningen av mitt arbete. Dels var det hemskt jobbigt där och jag har inte klarat av att ens tänka på det under många år. Dels har jag försämrats kognitivt dels under utmattningen och dels under cytostatikabehandlingen och dels har jag blivit ganska stressad under samtalet med kvinnan från FK. Jag behöver tid att tänka och tid att formulera mig.

Det gör mig riktigt, riktigt arg att de har ändrat och vridit på uppgifter jag har lämnat. Jag hade så gärna velat att min arbetsskadeanmälan gick genom. Då hade jag kunnat släppa en stor bit av stenen som legat på mina axlar. Det kanske är den stenen som gör så ont hela tiden! Haha

Det är så fult, det är så fel, det är för jäkligt att de skall kunna göra såhär. Jag måste skriva en överklagan och försöka förklara hur det egentligen var och varför jag inte kommit ihåg det innan. Hur skall jag kunna skriva det utan att det låter som en efterkonstruktion?

Det kryper i hela kroppen på mig men jag måste försöka få det färdigt. Jag har redan skjutit på det i över en månad och det är bara drygt 2 veckor kvar innan överklagan måste vara inlämnad och jag tänkte försöka få tag på några personer på min gamla arbetsplats som kan vidimera mina uppgifter. Det är dock inte helt lätt eftersom min avdelningen inte finns kvar längre!

Vuxendagis

Jag var tillsammans med min underbara handläggare på AF och besökte ett vuxendagis. Det låter ironiskt men jag menar det inte så - jag kan bara inte komma på något att kalla det. Det är ett samarbete mellan AF, FK, socialen och något med invandring, jag vet inte vad det sista heter. De har ett kök, man har tillgång till dator för att lära sig något om grafik (kommer inte exakt ihåg), de hade symaskiner och sydde vetekuddar. De hade snickeri och möjligheter till att gjuta i betong och säkert andra saker som jag inte kommer ihåg.

Jag är en väldigt kreativ person så detta låter ganska roligt. Tyvärr är allt bestämt, jag kan inte komma med egna idéer om jag vill göra. Man syr vetekuddar och man snickrar nyckelskåp, fågelholkar, fjärilshotell och fladdermusborgar med mera. Däremot har man väldigt stor frihet inom arbetet, jag kan göra en fågelholk som ser ut nästan hur som helst.

Eftersom jag är en kreativ person och tycker typ allting är roligt att lära mig blir jag nästan stressad av möjligheterna som finns här. Men jag har redan bestämt mig för att försöka att vara "lat" och oengagerad - något som det närmsta är en omöjlighet för mig.

Jag och handläggaren hade en tid bestämd där för rundtur och information förra veckan. Men han vi skulle möta var dubbelbokad. Nej, förresten, han var faktiskt trippelbokad! Men en annan av de som arbetade där tog hand om oss. Jag blev väldigt trött av hans information för han pratade mycket och var väldigt intensiv. Men samtidigt var han otroligt bra och rolig och jag upplevde verkligen att han såg mig. Han jag egentligen skulle ha träffat träffade jag dock som hastigast enbart för att jag ville ha ett ansikte och säga hej. Jag hade fått höra så mycket gott om honom men jag fick inte ett så bra intryck tyvärr. Bland annat tittade han inte på mig när han hälsade och sedan sade hejdå. Det ger mig ett VÄLDIGT dåligt intryck. Han sade att om jag stannar i 2 timmar kunde han skriva in mig direkt. Stanna i 2 timmar? Jag höll redan på att trilla ihop redan som det var. Han verkar inte vara en observant kille direkt.

Men vi bestämde en ny tid och jag träffade honom igår. Jag tänkte att han kanske var stressad sist när det blev fel och att han kanske är annorlunda. Jag kom lite tidigt med bussen och satt och väntade när en annan som jobbade kom fram och frågade vem jag väntade på. När jag svarade såg hon lite chockad ut - jamen vi skall ha möte ju sade hon. Åhnej, har han dabbat till det igen!? Jag fick följa med henne upp till hans rum. De hade tydligen ändrat tiden för sitt möte så det hade blivit samtidigt. Men kunde han inte hört av sig då? Nu sade han att ja, vi kan ta det lite fort så jag fick sätta mig och han grejade med en massa papper.

Han frågade vad jag jobbade med och hur länge jag arbetat vilket jag svarade på. Bara någon minut senare frågade han hur länge jag varit arbetslös. Ingen vidare observant kille som sagt. Jag är INTE arbetslös och har aldrig varit det om jag inte räknar 2 månader efter gymnasiet.

Han pratade om tiden där. Minimun var tydligen 10 timmar i veckan och det finns inte en chans att jag klarar det. Både min handläggare och jag hade tänkt 2 dagar till att börja med och det var hon väldigt tydlig med när vi träffade honom under den korta minuten. Men nu fick han mig att känna mig skitdum - precis som att jag inte orkade eller ville. Eller orkar gör jag ju inte en det är inte lättja-brist på ork!! Tvärtom! Sedan var det tal om när jag skulle börja på dagen och han föreslog klockan 8. Det tar tid för mig att komma igång, jag sover dåligt och jag är påverkad av mina mediciner. Jag är väldigt stel och det tar tid innan jag kan röra mig hyfsat. Jag klarar inte av att vara där klockan 8 och hans min fick mig att känna mig ännu dummare.

Jag försökte förklara mina besvär och hur de påverkar mig. Han är arbetsterapeut så jag trodde att han skulle ha en viss insikt om kroppen. Men han svarade mig inte ens, han bara fortsatte att prata och det blev bestämt att jag skulle börja på måndag.

Idag ringer han och väcker mig. Det har blivit fel och jag kan inte börja förrän om ungefär en månad.

Min uppfattning om honom har INTE förändrats och det som jag såg fram emot med glädje har förlorat sin lockelse. Min förhoppning är dock att jag skall kunna byta ut honom. Jag står inte ut att fortsätta detta. Jag skall maila min handläggare på AF men hon har tyvärr semester några dagar.

söndag 3 oktober 2010

Straff

Vi är bjudna på 2-årskalas. Jag vill gärna dit men jag är otroligt trött och sliten. Även om sambon är sur hade det varit en stöd att ha honom med.

Men han känner inte för det.

Så brukar han göra när han är sur och vill straffa mig.

lördag 2 oktober 2010

Under ytan

Nu har vi kommit hem. Jag, sambon och hans två barn var och hälsade på mamman. Det var jobbigt. Sambon fixade mycket med praktiska saker och barnen satt nere en kort stund, sedan gick de upp och tittade på TV. Kvar var jag.

Det är svårt att hitta en bra balans att babbla allmänt och prata om sjukdom med henne. Det är det med hela deras familj och släkt men sambons mamma är riktigt svårt att prata med. Jag känner mig som en bricka som placerats ut i ett spel. Jag förstår inte vad spelet går ut på men jag puffas omkring och förväntas uppföra mig ändå. Jag skall följa med men jag kan inte prata med dem och ge stöd på mitt sätt, jag får försöka lista ut hur mamman vill ha det, hur sambon vill ha det och hur hans barn vill ha det. Och sedan kommer jag. Och jag kan inte stoppa undan saker längre. Jag har gjort det i så många år men jag klarar det inte längre, det fräter.

Jag är oerhört trött, sådant här tar väldigt mycket energi ifrån mig. Det jobbigaste är nästan frustrationen av att allt skall stoppas under ytan. Men det funkar ju inte. Det finns ju där. Hur konstigt är det inte att hälsa på farmor som precis fått en väldigt otäck diagnos men att ingen skall prata om det, ingen säger något. Det är så frätande.

Alla har ju sina sätt att hantera saker på och sina sätt att sörja. För mig stämmer detta inte med mitt sätt och jag blir både frustrerad, förvirrad och trött för jag vet inte hur jag skall göra. Jag försöker prata med sambon men han vill inte prata, idag sade han att jag har inte med det att göra. Jag fattar ju att det är hur sjukt jobbigt som helst för honom men allt jag gör blir bara fel, allt jag säger blir han arg på. För övrigt visar han inte något. Han inriktar sig på praktiska detaljer samt logistik. Och ber mig packa igen så att jag kan dra åt helvete.

Jag har faktiskt inte packat upp än så vem vet, jag kanske tar en tur. Dock troligtvis inte till ovan nämnda ort.

fredag 1 oktober 2010

Svärmor

Jag kan reta mig mycket på sambons mamma. Jag tycker det är oerhört svårt att prata med henne. Dels verkar hon inte förstå vad jag säger och ännu oftare hör hon inte. Men jag vill ju inte att hon skall dö!

Jag vet att hon inte har varit bra på länge så jag har anat att det varit något illa men att det skulle vara levercancer fanns inte i min värld. Jag tycker synd om sambon, jag tycker han har varit tillräckligt nära cancerskiten för ett tag i alla fall. Man kommer ju aldrig helt undan. Säg mig den person som inte har någon närstående som har drabbats, finns hon/han?

Imorgon åker vi upp och jag tycker det är jättejobbigt. Antagligen något liknande hon upplevde när hon skulle träffa mig. Fast med skillnaden att detta är värre. Levercancer är inte lätt att besegra, speciellt inte om man är gammal och undernärd och svag redan som det är. Jag vet inte hur jag skall bemöta henne, jag vet inte hur hon bemöter det själv.

Styrka och mod

I trollkarlen från Oz möter Dorothy och hennes hund en hel del figurer. Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Men i filmen bevisar de att de trots allt har vad de trott sig sakna.

Jag är intelligent, jag är snabbtänkt och min hjärna är ständigt aktiv. Lite för aktiv för mitt eget bästa. Men trots allt är jag ändå rädd att bli uppfattad som dum. Jag vet inte varför.

Hjärta och empati lider jag inte brist på. Jag önskar tvärtom att jag lättare kunde värja mig och skydda mig.

Mod; ofta är det styrka och mod att visa sin svaghet. Att våga erkänna och berätta hur det egentligen är. Att våga vara ledsen och visa det. Det är svårt och halt men jag tar små, försiktiga steg.

Och ni hjälper till.