Lästa böcker

torsdag 30 december 2010

Ljudmatta

Jag saknar redan lugnet och tystnaden på landet!

tisdag 28 december 2010

Hemma i stan igen!

Nu är jag hemma i stan igen.

Jag blev mött på tågstationen vilket var väldigt trevligt. Jag gillar att åka tåg, jag tycker om känslan att vara helt normal och att vara på väg någonstans för att göra något. Inte bara någon som sitter hemma....varför det nu är så viktigt för mig....

Nu blir de väl glada hemma sade min familj, jag har ju varit borta i nästan en vecka. Jag svarade att jag tror att i alla fall att två av individerna där hemma springer fram till dörren, möter mig och vill hoppa upp...kanske tre, vad vet jag.

Men så blev det ju inte. Som tur är. Min sambo mötte mig ju på tågstationen, hade blivit jobbigt om han hade hoppat upp i famnen eller slängt sig på golvet för att visa sin glädje...som mina katter gör!

En sen julafton blev det för oss. Vi väntade tills idag med att öppna julklapparna vi fått av varandra, vi tyckte det var roligare att se den andre öppna. Min sambo blev allra gladast för den presenten som jag hade gjort själv och han fick ändå många. Han brukar ju inte visa så mycket känslor men detta syntes tydligt. Och det blev jag väldigt glad för! Han gick kurser i matlagning för jättelänge sedan och har en massa recept som handskrevs av läraren. Jag har skrivit rent dem (ett himla jobb för det var mååånga!) och dekorerat en pärm till dem. En riktigt fin pärm om jag får säga det själv!

Och jag fick öppnat mina presenter. Fiiina! Jag fick fler strumpor! Haha, mina nära och kära vet att jag är svag för randiga och prickiga strumpor i glada färger. Jag tog på mig dem direkt...en par av varje strumpa och kände efter vilken jag ville ta på mig och så valde jag den, det blev den prickiga idag. Jag fick en skinnväska som jag tittade på för flera månader sedan som jag bestämde mig för att köpa. Men sedan glömde jag bort det ett tag och sedan när jag väl kom ihåg det hade han flyttat. Men min sambo kom ihåg det! En fin väska skall jag inviga imorgon!

Jag fick lite julklappar av min svärmor, ett paket från apoteket. De har ju mycket bra saker där men jag behövde just inte ansiktscremer, dag och natt samt rengöring. Jag har hittat en väldigt bra creme som passar min hud bra så jag håller mig till den. Synd det inte var typ badbubbel eller badolja eller något liknande. Jaja, hon menar ju väl. Men jag tror nog att jag skall skänka det paketet till sambon istället

Nu börjar jag bli snurrig så jag tror jag skall slänga mig i sängen istället. Jag borde minsann göra det med tanke på att klockan snart är 12, vilket är alldeles för sent för mig!

Jag är glad att vara hemma, jag är glad att jag skall sova i min egen gosiga säng. Jag är kanske mindre glad om det pga förkylning innebär att denna natten kommer att vara full med åska och jordvävningar,

Nattinatti från en sjrunnirrig
Vad är jag? Är jag tant? Tejej? Kvinna?något annat namn=
Goidnatt från en snurrig Inger säger jhag

söndag 26 december 2010

Julklapp till mig själv

Jag fick en speciell sorts julklapp idag.
Av mig själv. Men det var ingen jag hade köpt och det var inget jag var förberedd på.

Jag vet, jag måste sluta tänka på det. Jag måste acceptera hur läkarna säger att det är. Men det är svårt och jag är en optimist. Mitt hopp är som en fjäder som studsar tillbaka trots att den slagits ner gång på gång.

Men jag kan ändå inte låta bli att glädjas åt att min kropp åtminstone på ytan verkar fungera så att jag får min menstruation igen. Detta är nog kanske 5:e gången efter avslutad behandling så det hoppar lite. Det var några månader sedan sist så jag trodde att den var helt borta men nej. Menstruationen är annorlunda och väldigt kort. Jag vet att det inte nödvändigtvis betyder att jag är fertil men jag kan ändå inte låta bli att bli glad.

Jag studsar tillbaka igen.

fredag 24 december 2010

GOD JUL

Jag önskar er alla en innerligt God Jul!

torsdag 23 december 2010

Voffö då?

Samma underbara 7-åring hade jag ett allvarligt samtal med. Ett allvarligt samtal på ett icke allvarligt sätt. Ett samtal om ett allvarligt ämne på ett barns naturliga vis.

Hon frågade varför jag inte hade några barn. Hon lät mig inte komma undan utan hon frågade igen. Och när rösten stockade sig och jag sade att jag blir ledsen av att tänka på det var det helt naturligt för henne. Hon bara var lugn och väntade på vad jag skulle säga.

När jag klädde mig noterade hon mitt ojämna antal bröst. Det såg konstigt och lite roligt ut sade hon. Det var allt. Så naturligt och så rätt. Det ser både konstigt och roligt ut.

Plastbröstet låg framme. Julafton är ju en dag som man klär upp sig på och då kan jag kanske vilja vara tvåbröstad. Jag hade egentligen inte packat det men jag tryckte ner det i sista stund. Jag hoppades att jag inte skulle behöva plocka fram något ur väskan så att det skulle trilla ut.

I alla fall. Plastbröstet låg framme. Det var inte så mycket konstigt med det heller. Det var läskigt att ta på och det håller jag ju med om. Jag kommer ju väl ihåg hur sketans rädd jag blev när jag råkade lägga handen på bröstet i soffan. Och då är det inte bröstet som sitter fast jag menar.

Det är inte lätt att förklara för ett barn varför man måste ta bort en kroppsdel. Det är inte heller lätt att prata om mediciner som gör att jag inte kan få barn, tappar håret och inte kommer ihåg ett skvatt. Jag hoppas innerligt att jag inte skrämdes på något sätt men jag tror inte det.

Och för min del kändes det ljuvligt med någon som frågar och pratar om detta på ett helt naturligt sätt. Tänka sig att det skall krävas ett barn till det. Det var lite som terapi, inget hyschhysch, inget som var tabu, inget som var konstigt. Fina, fina A.

onsdag 22 december 2010

Spel med rim memo

Frustration.
Frustration.
Frustration.

Skitspel. Inte nog med att man skall komma ihåg var memobilderna ligger, man skall associera och rimma också och försöka komma ihåg allt SAMTIDIGT!!

Det funkar inte med en utmattningscytohjärna. Det ordet har du nog inte läst tidigare!

Jag försökte hålla masken men usch, det var svårt! Jag är så trött på att förklara att det och det och detta beror på cyton. Det börjar bli tröttsamt och jag är rädd att bli tjatig. Men så är det, trots att det är ett år efter avslutad cytobehandling kan väldigt många av mina besvär härledas därifrån. Och ju mer jag försöker vara "normal", desto mindre klarar jag. Både kognitivt och orkesmässigt sett.

Jag visste inte att 7-åringars hjärnor var så fenomenala. Jag vet att de är plastiska och som små svampar med all information men att de hade så bra minne visste jag inte!!

I julklapp önskar jag mig en transplantation av neuroceller, jag kan nöja mig med ett fåtal. Gärna från en 7-åring, det verkar ju funka bra!

Hemhemma

Jag är förresten hemhemma.

Men det tog lite tid, tåget var givetvis försenat. Inte sådär våldsamt länge men tillräckligt länge för att det skulle bli riktigt kallt på perrongen. Och om jag blir sådär genomfrusen tar det väldigt lång tid för mig att återfå värmen. Jag har på mig extra allt.

Och mycket extra har jag. På väg ner till stationen gick jag förbi hantverkarhyttorna och köpte mössa...och en till...och strumpor...och några till...och ett pannband.

Tydligen gillar jag inte bara strumpor (ingen av dessa var tyvärr randiga). Jag är alldeles barnsligt förtjust i mössor också. Det hade jag aldrig trott på 80-talet. Det töntigaste och värsta som fanns var ju att bära mössa på den tiden. Man frös hellre. Och som man frös!!

Det lär jag inte göra nu!

Inte rätt person...

Natten till igår drömde jag om barn...igen.
Det är ett väldigt återkommande tema under mina nätter. Men det är aldrig normala situationer. Oftast försvinner barnet på något sätt, trots att det alltid är relativt nyfött.

Jag undrar hur lång tid det tar innan jag vänjer mig. Tänk om jag inte gör det. Hur lång sorgetid är normal? Sörjer jag på rätt sätt? Jag vet inte ens om jag sörjer, jag försöker nog undvika att tänka på det för det är så smärtsamt.

Jag försökte prata med min sambo om det igår kväll. För ett barn som inte blir borde ju vara en sorg för oss båda och inte bara för mig. Men det är det alltså inte. En sorg för honom alltså. Han tänker inte på det sade han. Och så är han inte rätt person för mig att prata med.

Nähä.

Då får jag väl trycka ner sorgen igen då.

tisdag 21 december 2010

Sista "arbetsdagen"

Idag köpte jag mina sista julklappar. Eller nja, kanske inte. Ibland är det bara svårt att sluta!
Men igår läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att må dåligt. Jag lägger inte galet mycket men det blir ju alltid en del till jul. Artikeln handlade om familjer som har det så dåligt ställt att de fick be någon organisation (kommer inte ihåg vilken det var) om hjälp för att kunna ge sina barn en jul med mat, gran och någon julklapp. Jag blev så ledsen. Så hemskt att det är så i vårt samhälle idag.

Å andra sidan läste jag idag om en kvinna som tillsammans med man har fixat en massa sponsorer och erbjuder tillsammans med kyrkan öppet hus med mat, lekar och presenter. Det är något jag har tänkt på i flera år. Jag skulle vilja delta i något sådant men det finns ingen möjlighet just nu. Jag skulle inte orka det. Nästa år kanske!

Det blev en långlång promenad idag. Lite för lång för jag beräknade avståndet fel. Det borde jag inte göra för jag har ju bott här så länge men tja, dåligt lokalsinne och optimism...så kan det bli! *s* Men det var vackert väder, det knarrade härligt under fötterna och jag fick både motion och frisk luft. Jag är visserligen supertrött men det gör ju inget, får lägga mig tidigt istället. Synd bara att jag behöver skriva färdigt överklagan till FK och skicka iväg. Den skall vara inne 2/1 men jag vill inte riskera att den fastnar så jag vill gärna skicka den innan jul så det är några extradagar.

Imorgon åker jag hemhem till Halland. Det var visst -20 grader därute på landet. Brrr, jag får packa varmt!

måndag 20 december 2010

Julstrumpor

Idag hade jag besök av en god vän. Jag fick julklappar och lov att öppna dem direkt. Jag kan inte förstå att någon är så himla duktig på att hitta på julklappar till mig, gång efter gång! Grejerna hon hittade var verkligen rätt, verkligen Inger. Jag öppnade faktiskt dem med en gång oc hnu ha rjag ett par härligt, härligt randiga randiga orange strumpr, knälångha. De är så¨fina! Jag tog på dem direkt och nu vill jag inte ta av dem men det får jag ju göra. Jag får hänga upp dem lite högre så jag kan se dem...men då misstar kanske tomten dem för sådana man skall stoppa julklappar i...Jaa, inte mig emot!! :-D

Tack för dina prestetnter L, du är en otroligt rar, generös och duktig julklappsinhandlare!

Nu är det alldeles, salldeles för sent och jag är snurrig i hvuudet.
Inger ---dags-..-säng!

söndag 19 december 2010

Jag har börjat dricka litegrann...

Det händer allt oftare att jag smådricker, det gjorde jag aldrig tidigare.

Allt som oftast befinner jag mig i hemliga rummet där jag kranar direkt från källan. Ja, det låter kanske galet men det är absolut godast så. Att hälla upp i glas förtar den bästa smaken. Att lapa direkt gillar jag direkt även om det säkert både låter och ser konstigt ut. Jag dricker aldrig mycket utan det blir kanske några munnar upp till en halv dl åt gången. Ibland är jag riktigt, riktigt törstig och då blir det ju mer men oftast inte.

Det har pågått några månader nu men det var först häromdagen som jag berättade för sambon.
Han blev glad för min skull.

Vatten är ju så nyttigt och gott.

torsdag 16 december 2010

12 timmar om dagen...

...har jag arbetat med min altered book.
Eller egentligen är de ju två. Två så lika som det går att göra när man gör saker för hand.

En till min kära kurator och en till mig själv. Innehållet är de samtal vi har haft, våra fina samtal som nu tar slut.

Jag har knappt ätit, duschat eller varit ute på flera dagar! Hon slutar på onkologen nu så jag hade lite mindre tid än förväntat. Hjälp, vad jag fick sno på. Skapa, skapa, skapa...med tidspress. Jag är förvånad över att det gick. Men stolt.

Idag var jag och träffade henne och överlämnade min gåva. Hon sade att det var den finaste present hon någonsin hade fått. Hon tittade genom alla sidor med vördnad nästan. När vi fortsatte prata om annat satt hon och höll om boken med båda händerna sådär i famnen. Det var härligt att se.

Hon blev verkligen glad.
Fast det trodde jag. Om någon trodde jag att hon skulle förstå och uppskatta både tanken, arbetet samt påminnelsen om våra samtal. Jag tror att de betydde något för henne också. Åtminstone vill jag tro det. :-)

Nu är jag trött. Det river och sliter i kroppen på mig. Ögonen svider och jag kan knappt hålla kroppen uppe. Men jag klarade ändå åtminstone 3 12-timmarspass. Verkligen att rekommendera för mig men jag kanske är starkare än vad jag tror!

Vad är då en altered book?
Jo, du tar en befintlig utrangerad bok. River ut lite sidor i den eftersom det du skall att göra i den kommer att bulka på den ordentligt. För att inte skada ryggen behöver sidor rivas ut. Sedan är det bara att måla, kladda, klistra, klippa. Temat bestämmer du själv, du behöver inte ens ha ett tema.

Jag visar bara några av sidorna eftersom de är väldigt personliga. Boken har 20 sidor.




fredag 10 december 2010

Plastiksamtal

Jag pratade med en sköterska på plastiken idag. Jag måste vänta minst 2 år efter operationen innan jag får komma dit på konsultation. Det är egentligen inte så lång tid kvar, bara ett halvår. Det är inget som egentligen är förvånande heller.

Jag berättade om mina värkproblem och min rädsla att det kommer att bli bestående och hon sade något om att jag kunde förminska mitt bröst. Jag fick panik och tänkte på att jag klarar inte av en operation till. Jag trodde att den förminskningen skulle göras samtidigt. Och nu tror hon att jag inte alls vill förminska det för jag var nog inte så klar.

Varför känner jag mig så gråtfärdig? Panik och gråt, helt skakig är jag.

Missförståndet är ju lätt att rätta till, jag behöver ju bara ringa henne.

Men det är nog mer än det. Jag tror att själva tanken på operationen väcker så otroligt mycket mer. Jag tror att förlusten av mitt bröst var jobbigare än vad jag själv förstår och att tanken på en operation får fram allt det jobbiga igen. Det var ju operationen som inledde allt.

Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har så mycket mer prat inom mig om detta som behöver komma ut men jag har ingen att prata med. Sambon orkar inte med mer cancer och kontakten med kuratorn håller på att avslutas.

torsdag 9 december 2010

Tröttont

Jag är igång alldeles för mycket men samtidigt tycker jag inte att jag får något gjort. Är jag för slö, har jag för dålig tidsuppfattning eller har jag helt enkelt för höga krav på mig själv?

Jag är snortrött och har ordentligt ont så jag tyr kosan till soffan och hoppas att en kisse kommer och värmer magen och puttrar lite sött. Det brukar alltid pigga upp mig.

Ikväll är det slut på friden för då kommer sambon hem igen. Inga mer tysta nätter. Nu blir det åska (snarkningar) och jordbävning (vändningar) igen. Men jag har sovit ok i tre nätter i alla fall! :-)

onsdag 8 december 2010

Det finns så mycket bakom...

Jag var ute och gjorde en riktigt god gärning. Det är något jag har velat göra väldigt länge men rätt tillfälle har inte visat sig förrän igår. På något sätt vill jag inte riktigt berätta vad det handlar om även om det bara var en liten grej. För då går det ju från att bli något som jag gjorde för att jag ville det till något som var snällt och duktigt och sjysst och något jag berättar om.

Men jag gjorde en god gärning igår, egentligen faktiskt två och det känns bra och kunna hjälpa någon som har de mindre bra än vad jag har det.

Det där är en märkligt uttryck. För vad talar om man om när man säger så? Jag har ett hem, jag har mat på bordet och jag riskerar aldrig att inte kunna betala en räkning. Det är alltså när jag är sambo. Skulle jag bo ensam skulle det var en helt annan sak. Det ekonomiska är tack vare en generös sambo.

Men om vi pratar om hälsan? Hur mår han/de jag pratade med? Allt kanske inte är eländigt bara för att man är hemlös. Han kanske har bra mycket bättre hälsa än vad jag har. När det gäller vissa delar i alla fall. Och socialt sett? Han kanske har fler vänner än vad jag har.

Han kanske på något märkligt sätt lever ett rikt liv. Kanske inte i pengar men i annat. Jag har varit nyfiken på honom under flera år. Han går ofta omkring här där jag bor. Han verkar så stolt. Jag skulle vilja veta hur hans liv ser ut, hur det blev såhär, hur han tänker om det. Men man kan ju inte kasta sig fram till någon annan människa och börja ställa personliga frågor. Undrar om han har barn. Han verkar vara väldigt artig och trevlig det lilla jag har sett.

Man vet aldrig vad som finns bakom en annan människa. Lite svårt att tänka sig att den lyckade läkaren med hus och sommarhus och 3 bilar och båt och allt man nu skall ha ( jag vet inte ens!) är sjuk eller inte mår bra eller har problem i familjerelationer eller andra svåra saker bakom sig.

Ser man en hemlös tycker man ju bara synd om honom eller henne. Dem tycker man enbart synd om. Ja, det är fruktansvärt synd om hemlösa, de måste ha det fruktansvärt. Men mitt i allt är de ju ändå en människa och de kanske har en bra hälsa, är jätteduktig på att räkna, är social och får alla att trivas.

Man kan inte vara olyckad inom allt!
Man kan heller inte vara lyckad inom allt.
Det finns så mycket vi inte ser om andra människor.

tisdag 7 december 2010

Ingen aktivitet

Det blir ingen aktivitet för mig.
Inte på den grejen jag var inskriven på. Mannen jag pratade med som sade att jag skulle börja där i början av oktober har fortfarande inte hört av sig till mig. Min handläggare på AF har till slut fått tag på honom och det har varit omorganisationer och bluttan blä. Det skiter jag i, han hade kunnat ge besked i vilket fall som helst. Min handläggare tog beslut i egna händer och sade att vi inte är intresserade längre och det är jag inte. Jag är skitarg. Men jag är lite besviken att jag inte kunde skälla lite på egen hand. Nej, inte skälla men att säga till honom att det inte är ok att göra såhär. Det hade känts skönt. Fast det kanske jag kan göra ändå!

Nu är jag jättebesviken och ledsen. Detta har tagit flera månader och inget har ändå hänt. Det är typiskt för hela min sjukskrivning. Det har pratats så mycket men det mesta har runnit ut i sanden och tiden går bara. Elva år. Är jag inte värd att hjälpa? Hur kan man bara låta det gå så många år?

Nu ser jag inte skärmen för tårarna så jag kan inte skriva mer...

Argh

Jag har fått hängbröst och mjäll!!
Men va! Vad är det för skit!

Javisst är det en liten drill i Missisippi (stavade jag rätt) men det känns ändå inte roligt!

Jag har aldrig haft mjäll. Skall jag behöva börja titta på TV-reklam nu för att lära mig hur man blir av med dem?

Jag har aldrig haft hängbröst! Visst har de med storleken och gravitationens kraft inte haft lika uppnosiga attityd som i yngre dagar men de har ändå gjort sitt bästa! Eller de...den får jag väl skriva nu. Nu verkar det kvarvarande bröstet vara lika ensam och trött och hängig som jag själv är! Haha. Fast inte konstigt, jag har inte använt bh så ofta det senaste året, det har gjort ont och skavt vid icke-bröstet samt i axlar. Här finns nog ingen reklam för mirakelmedel som hjälper.

Jag kan vara ett varnande exempel på vad som händer om man inte använder bh. Fast man får ta en bild från sidan så inte icke-bröstet kommer med. Det skulle vara en riktigt skrämmande tanke om man kan tappa bröst av att inte använda bh!

Men tröst finnes på något märkligt sätt!

Det stavas rekonstruktion.
Ta från de rika och ge till de fattiga. Ickebröstet kommer att formas igen och bröstet kommer att förminskas för att få dem lika i storleken.

Det är väl bra.

Fast ärligt talat är jag vettskrämd inför tanken att lägga mig på operationsbordet igen!! Idag har jag bh på men aj, det gör redan ont.

Jag kanske skall ringa till bröstmottagningen och kolla hur dedär limbrösten är. De kanske inte är lika läskiga?

måndag 6 december 2010

Hårkänsla och skrämsel

Hur himla konstigt som helst! Flera gånger bara nu när jag suttit här har jag haft känslan av att jag haft mitt långa hår och kom inte på hur det var förrän jag drog handen genom det. Jag antar att jag har mer hår på huvudet. Det är inte lika mycket liksom ovanpå huvudet som det var tidigare när det var kortare och kanske en smula lockigare utan det känns mer på huvudet.

Hmmm...har man inte varit utan hår låter det där nog lite galet...

Haha, hur snurrig är jag!!
Det var inte hår, det var en sjal jag hade på mig! Jaja, håret kommer väl också någon gång!

Sedan när jag sätter mig i soffan råkar jag lägga handen på bröstet som ligger bakom en kudde. Alltså lösbröstet. Det är inte den konsistensen jag förväntar mig att hitta i en soffa - bakom en kudde. Jag blev skiträdd. Och sedan höll jag på att skratta på mig.

Så roligt har jag min första kväll denna vecka som gräsänka! :-)

Gräsänka

I fyra dagar är jag gräsänka, min sambo är iväg på jobbgrej.

Ikväll har jag tänt ljus och legat i soffan och läst. Jag har käkat men INTE diskat och det känns så skönt.

Det är lugnt och tyst och jag skall nog snart slänga mig i soffan igen och gosa med kissarna.

Bry sig

Tack för att ni bryr er, tack för att ni ger ert stöd.

Det betyder mer än vad jag kan beskriva.

Innerlig kram till alla goa människor.

söndag 5 december 2010

Censurerad

Håll käften.
Dra åt helvete.
Du måste vara det dummaste som finns på jorden.

Sådant får jag inte skriva om.













Jag känner mig liten, orolig och rädd.

fredag 3 december 2010

Det nya modet?

Idag har jag pysslat lite med bladmetall, i guld men mest i silver. Silvermetall kanske blir den korrekta benämningen. Jag gillar effekten men jag gillar inte behovet av städning direkt efter. Det flyger och far precis och landar precis överallt, jag var nästan täckt i det (för att inte nämna skrivbordet och övrig inredning).

Fast närmare bestämt var det ju inte jag som var täckt av det utan kläderna. Men jag började fundera, hur skulle det vara att täcka mig i bladsilver. Inte hela mig, inte ens en stor bit utan bröstet - eller kanske snarare ickebröstet.

Jag har läst om kvinnor som bestämmer sig för att inte göra bröstrekonstruktion efter mastektomi. En kvinna gjorde en tatuering istället, det var vackert.

För ett tag sedan såg jag en kvinna som hade tappat håret under en cytostatikakur. Hon hade dekorerat huvudet med blingstenar, det var väldigt vackert. Det hade jag en tanke på att göra men eftersom jag nätt och jämt klarade av att stå på benen så försvann den idéen kanske snabbt. Det var liksom andra saker som jag prioriterade lite högre än blingstenar.

Undrar vad man skulle kunna använda för fästmaterial. Lim är nog inte det allra bästa att dutta på ärret. Tänk vad förvånad min onkolog hade blivit om jag hade dykt upp där och exponerat ickebröstet lite vackert dekorerat med bladsilver! Eller inte, han kanske har sett det mesta.

Fast blingstenar är ju också ett alternativ. Jag kanske skall starta ett nytt mode! :-)

Vackert

I söndags var jag på dop. I måndags vaknade jag med bäbisträningsvärk. Ja, vad är det kan man undra? Jo, så fort tillfälle gavs norpade jag lilla bäbisen och höll henne, snusade henne, klappade henne på kinden, beundrade hennes perfekta lilla mun och lyssnade på hennes konstanta babbel.

Hjärtskärande.

Mormödrar och farmödrar brukar vaka som hökar över "sina" telningar och jag var förvånad över att jag fick hålla henne så länge. Men samtidigt glad, hon är ju så ljuvlig.

Det dröjde dock inte länge innan hon blev tung, riktigt tung. Jag ignorerade det så gott jag kunde och fortsatte gosa med henne. Hon blev ännu tyngre och jag inser att hon har somnat på min axel. Hon måste ha känt sig trygg i min famn.

Hjärtskärande.

Jag lade ner henne i vagnen så hon fick sova vidare. Mammans kompis konverserade mig en 0smula. Jag antar att hon tyckte att barn var ett lämpligt samtalsämne eftersom jag så uppenbart var barnkär. Hon frågade om jag hade barn. Nej, svarade jag. Det kommer kanske sade hon. Jag klarade inte av att sätta på masken för hennes skull. Nej, svarade jag. Jag fick inga barn, jag fick cancer istället. Hon började irra lite med blicken men fattade sig ganska snabbt. Men du kan ju adoptera!! Nej, svarade jag. Inte med en cancerdiagnos tillsammans med min ålder. Hon hann inte ens lyssna färdigt på meningen innan hon gick.

Hjärtskärande.

Var jag för brutalt uppriktig? Måste jag sätta på masken för andras skull? För att inte andra skall känna sig dum? Nej, jag varken kan eller vill det. Dessutom tycker jag att det även måste finnas plats för mig i samhället. För mig och för andra i min situation. Det är ju nästan skamligt att inte ha barn.

Hjärtskärande.

Två av mina bästa vänner var med på dopet. Eller det trodde jag att det var. Precis innan jag lämnade hemmet kom jag på att de enda tillfällena vi har träffats den senaste tiden är barnrelaterade. Vi ses inte och vi pratar inte i telefon. De hörde inte av sig speciellt mycket under behandlingen och jag träffade dem endast en gång. Jag ser dem inte som mina närmsta vänner längre. Det finns säkert många orsaker till att det blivit så. Barn, arbete, rädsla osv. Men jag orkar inte ta hänsyn till det. Jag behöver tänka på mig och jag tycker det är jobbigt att endast träffa dem med barnen. Jag vet inte om de tänker på min barnlängtan eller om de inte vågar prata om det. Men jobbigt är det och jag saknar mina vänner även om jag har andra fina, goa människor omkring mig.

Hjärtskärande.

Men för tillfället väljer jag att fokusera på lillbäbisen och att hon kände sig så trygg i min famn att hon kunde överlåta sig till John Blund.

Vackert.

torsdag 2 december 2010

Förvirring, fortsättning

När min stora katt vill gosa går hon fram och tillbaka framför tangentbordet. Jag tappar räkningen för hon håller på hur länge som helst. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Men jag insåg att det var en bra idé så jag reste mig från skrivbordet och gick för att hämta en av de nya böckerna jag hade lånat idag. Att ligga och läsa med en gosig katt på magen är bland det bästa jag vet.

När jag stod och läste på baksidan av böckerna blev jag lite förvirrad. Det var flera jag inte alls kände igen, flera som var helt obekanta. Bland annat gillar jag inte deckare men det fanns flera med i högen. När jag är på bibblan samlar jag de böckerna jag vill låna i en hög. Jag tog en hög till automatutlånaren och registrerade dem. Men jag måste ha tagit fel hög. Det var väl typiskt för en sådan här dag. Jaja, jag har ju böcker som magiskt uppenbarade sig här hemma som jag behöver lämna tillbaka så jag måste ju dit igen.

Lite hungrig blev jag på kvällskanten så jag tog en macka. Och vad skall man ha till om inte ett glas kall mjölk. När jag öppnade kylskåpet stod jag en stund och stirrade. Där fanns 3 paket mjölk. Jag undrade först om sambon hade varit och handlat. Men sedan kom jag på att det var ju jag. Jag hade handlat mjölk och choklad.

Jag tror jag går och lägger mig nu! :-)
Nattinatt

Förvirradmärke

Finns det inte märken/broscher som de som har exempelvis epilepsi har på sig som förklaring och underlättande av hjälp om något händer? Det har i alla fall funnits.

Tänk om något sådant hade funnits för förvirring.
Ett märke som det står OBS! Innehavaren av detta märke uppvisar stundtals en hög grad av förvirring. Detta är orsakat av sjukdom samt mediciner, var vänlig var vänlig ty det blir endast värre av oförståelse och stress.

I morse gjorde jag samma sak igen. Jag tog fel medicin och började känna mig vimmelkantig. Jag är så stressad nu för jag har så otroligt mycket att göra. Visserligen är det mesta pålagt av mig själv men jag har en hel del jag skall få färdigt inför julen, mina dagar handlar nästan enbart om skapande nu! Men idag bekämpade jag det, jag hade inte tid att sova bort en hel dag. Jag hade säkert behövt det, förra gången var ganska välgörande.

Istället gick jag ut. Jag gick till affären och handlade. Mjölk och yoghurt och lite godis. Vet ni vad Nöt-Crème är? De där små plastförpackningarna med 18 g i? De har jag fått dille på. När jag kom till kassan tyckte jag det blev ganska dyrt. När jag kom hem och packade upp förstod jag varför.
Visserligen hade jag köpt både mjölk och yoghurt. Lite godis - jomenvisst. Över ett kilo av ovan nämnda Nöt-Crème. Pollypåse, kexchoklad i 8-förpackning(!), 4 daim och 3 lakritsstänger samt en storask med Toffifee. Den sista brukar jag iofs dekorera och ge bort. Men herregud! Det märks att sömntabletten åtminstone lite hade kickat in. Min ätstörning är som allra sämst när jag är trött. Och hur är man när man råkar ta sömntabletterna på morgonen?

Lite chockad är jag faktiskt. Det var väl typ bara glass och ostbågar jag missade att köpa av mina absoluta favoriter. Usch, där visar jag ju hur jag verkligen är!

Sedan har jag målat och pysslat lite. Jag borde nog ta en nytitt på mina skapelser för att se om de duger även i dagsljus (läs vaket tillstånd). Ibland blir det lite konstigt när jag får för mig att måla under påverkan!

Jag fick mail häromdagen från bibblan att jag skulle lämna tillbaka böcker. Visst, skall bli. Men när jag samlade ihop dem kom jag fram till att jag hade lämnat tillbaka nästan alla som stod på listan. Jättekonstigt! Åhnej, tänkte jag. Skall jag behöva argumentera med någon på bibblan som säkert inte kommer att tro mig. Skit att jag inte tog kvittot när jag lämnade in dem, det brukar jag annars alltid göra! Denna gången hade jag bestämt mig för att jag inte skulle låna fler böcker, jag hinner tyvärr inte läsa så mycket nu. Bättre att ta det när jag har mer tid så jag kan njuta mer. Men det går ju inte. Jag kan inte befinna mig på bibblan utan att låna böcker! Jag gillar verkligen att de började med pocketböcker, det är så enkelt och smidigt - och lätt att bära! Damen i receptionen sade att jag fick ringa kravavdelningen - pust.

Det snöar - det är så vackert. I alla fall om jag tittar uppåt. Tittar jag neråt är det inte vitt, det är grått, grått och grått. Den vanligaste färgen i stadens trafik. Alla säger att det är så kallt. Det tycker inte jag. Men jag har en mockakappa som är det varmaste som finns. De flesta vintrar kan jag inte använda den för den är för varm. Det borde vara några grader kallare för att den skall vara perfekt. Den är underbar. Ryssvinter har jag läst flera dagar i rad. Här i södra delen av vårt land har vi haft kanske -8 som lägst vad jag har sett. Ryssland är ju iofs väldigt stort men är det inte bra mycket kallare där!? Rätta mig om jag har fel? De skulle storgarva åt oss om de hörde jämförelsen. Trams!

Eftersom jag knaprar piller till höger och vänster tar det ibland slut i förråden. Nu var typ alla mediciner slut så på vägen hem gick jag in till Apoteket. Det var helt tomt så jag kom fram direkt vilket jag inte hade räknat med. Allting jag behövde låg längst ner i väskan och den var så fullproppad med böcker så jag fick plocka ut allt. Men som tur var så var inte receptarien stressad, hon var trevlig. Det visade sig att min antihormonmedicin (Tamoxifen) som jag skall äta i fem år var för gammal. Inte medicinen alltså utan recpetet. Åtta dagar för sen var jag. Argh! Och jag som var där igår! Jag tänkte på medicinen men hann glömma det igen innan jag hann säga något om det (väldigt besvärligt det där) men jag var avslappnad i tanken att läkaren säkert har full koll på det. Men det hade varken han eller jag tydligen.

MEN!
Sötesnöret på apoteket fixade det åt mig! Jag fick hämta ut det ändå trots att receptet var 8 dagar för gammalt. Det trodde jag inte man kunde men åh, vad glad jag blev. Vilken lättnad.

Från apoteket och hem till porten har jag bara sådär 20 meter. På den korta sträckan hann en tanke få fäste. Jag funderade mer och mer och kände nästan att det började värmas lite vid kinderna. Det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla ifall min misstanke var rätt. Det var den. De 4 böckerna som saknades på bibblan låg på skrivbordet i det gröna rummet. De som jag ABSOLUT hade lämnat tillsammans med DVD:n. Det var jag ju så bombsäker på.

Eller inte...

Snälla, ge mig en varningstriangel!

Och nu när sambon kommer hem kommer han att fråga varför jag inte gjort det eller det eller det. Och svarar jag att jag har varit så trött och förvirrad eftersom jag tog fel medicin kommer han att skälla på mig för det. Jag säger inget så kanske han inte heller gör det....

onsdag 1 december 2010

Snurretiden är visst inne / Läkarkoll

Jag kom på att jag inte har skrivit på evigheter känns det som...i verkligheten är det väl några dagar bara.

Idag var jag hos besök hos onkologen. Detta var fjärde kollen och det blev alltså 1-årskontrollen.
Allt såg bra ut och jag blev släppt ut för att leva ett helt vanligt liv. Eller något sådant. Det är en bra onkolog jag har men det är jobbigt att behöva klä av sig inför en snygg, duktig, trevlig och ung man. Fast jag löste det genom att ha linnet på som jag kunde dra upp eller ner, vilket som var vid behov!
Det var bra, jag kände mig inte så naken och utelämnad.

Vi pratade om rekonstruktion men jag vet inte hur det slutade, om det blev något beslut bestämt.
Jaja, det lär jag väl se.

Nu är jag helt snurrig i bollen.

Vill ni veta mer vad jag har hittat på den senaste veckan får vi hoppas att jag kommer ihåg att titta in här kanske imorgon och skriva några rader.

Nattinatt.